glädje byts till sorg

Jag var så glad i dag, i kväll, för att jag fick ”vara med” på handbollsträningen. Jogga, passa, skjuta lite, jobba i sidled. Sånt där som varje frisk spelare tycker är aptråkigt och bara en transportsträcka till den roliga delen av träningen, men som en trasig människa som jag tycker är barnsligt kul.

Men så kommer jag hem och möts av några rader text på en väns blogg. Hennes nyblivne make har efter en tids stenhård kamp gått bort i cancer. Jag blev naturligtvis väldigt ledsen av det. Svårt att greppa, omöjligt att förstå.

Men det är inte min historia att berätta, inte min blödande sorg att fläka ut, så jag lämnar det här. Av respekt för de närmsta. Men jag kan inte låta det gå obemärkt förbi. Inte låtsas att allt är som vanligt. Jag funkar ju inte så.

Jag önskar att jag kunde hjälpa, men jag kan faktiskt inte göra ett jävla skit. Fy fan, vad livet är orättvist ibland.

❤

Tillägg; Annika, min vän, som jag skriver om ovan, skrev en kommentar om att jag gärna får länka till hennes blogg där hon skrivit om sin och Jónas kamp. För att nå ut, sprida, kanske hjälpa eller stötta någon annan i samma eller liknande situation. Ni hittar hennes blogg här.
Jag tror inte att hon fattar det själv, men hon är en av de starkaste jag vet.

365 dagar (plus tre)

Wow. Mitt i vardagen har jag missat att det i måndags var precis ett år sedan vi flyttade in i huset. Vårt egna hus. Ett helt år har passerat och vi har fortfarande inte ett ordentligt soffbord. Haha. Men det kommer vilken dag som helst nu! Och det får väl lov att ta lite tid att fylla ett hus med sex rum och kök efter att ha flyttat från en tvåa, inte sant?

I dag är det i alla fall prick ett år sedan jag invigde vårt härliga badkar. Så. Nu firar vi något i alla fall.

morning has broken osv

Astons morgonsysslor – ”sortera” dvd-filmer och potatis.

I natt sov Aston hela natten, vilket ledde till att han tog morgon redan 06.33. Två timmar tidigare än vad vi vant oss vid på sistone. Är det de alternativen jag har – vakna och äta välling på natten och sen sova till 08.30-09 eller sova hela natten och vakna 06.30 – så väljer jag det förstnämnda, alla gånger.

Jag är inte skapt för tidiga morgnar…

en fantastisk dag

Hej, jag sitter här fast jag vet att jag inte får.

I dag har varit en riktigt, riktigt bra dag. Åh, jag är alldeles lycklig i hela själen.

Först har vi haft besök av Jessica och Isabelle. Mycket trevligt med lite annat folk i huset, tycker både jag och Aston.

Aston ”klappade fint” på lilla Isabelle, som inte är så liten längre. Ett halvår nu! Men Aston ser ju enorm ut bredvid henne.

Vid halv ett åkte jag och Aston in till Jönköping. Dags för ännu ett rehab-pass, ytterligare ett bra sådant! Först bra tryck på maskinerna och sen fick jag jogga. I 3,5 minut. Fantastisk känsla. Efter det körde jag skiten ur mig med Vipr. Därav facet ovan. Fy. Fan. Jag låg och grät på golvet efteråt, jag skojar inte. Tog ut mig fullständigt.

Sen bar det av rätt hem till Skillet igen för möte på banken. Prat om sparande – vanligt och pensionsspar – och så lite annat. Bra snack!

”Är mötet slut nu?” frågade vi Aston. Han tyckte det var slut.

Och väl hemma gjorde jag något som kommer förändra mitt liv. En grej som gör att jag just nu har kramp i mina kinder för att jag lett så mycket sista timmen.

Men mer om det i ett annat inlägg.

en del av en tisdag

I dag har vi varit på Småfolket (öppna förskolan) för första gången sedan mitten på december. Ja, vi var ju där i torsdags med, men på torsdagar är det ingen sångstund och då var vi bara typ fem barn och tre vuxna. I dag var det på riktigt igen!

Aston var lite avvaktande i början. Stod still på golvet i mitten av ringen, sprang inte runt som han brukar. Efter en stund vågade han sig fram till vår ”ledare” och fick sitta lite i hennes knä och sen var allt som det brukar. Stortjut när han skulle lämna tillbaka sin maraccas. Precis som vanligt.

Det är verkligen underbart att vara på öppna förskolan och se hur Aston agerar. Nu vågade jag dessutom låta honom sköta sitt, utan att springa efter och kolla honom precis hela tiden. Han skiter fullständigt i mig och leker självständigt – antingen själv eller med någon annan. Det bådar gott inför dagisstarten i höst!

Väl hemma tog han sig en ride med sin sportbil, sen slocknade han på mitt bröst i soffan.

Jag klagade inte direkt. Så. Trött.

slut!

Astons nya grej. När man säger att något är slut eller ”det finns inget mer!”, så gör han så här.

Sötheten.

burn, baby, burn

I kväll blev det ett gött besök på gymmet igen! Mest fokus på benen, så klart, men det blev även en del annat. Det var inte skönt att bära kassarna från affären när jag var och handlade efteråt, så mycket kan vi väl säga.

Till vänster är passet från i torsdags och till höger kvällens pass. Jag ökar lite i taget på benen, för att knät ska få anpassa sig i lugn och ro. Ännu inga bakslag. Så gött! Hoppas på att få jogga lite på rehab-passet i Jönköping på onsdag.

I affären köpte jag den här och testade lite direkt när jag kom hem, med mild lättyoghurt och banan. Riktigt god! Kan verkligen tipsa om den om man vill ha en müsli utan tillsatt socker. Och den är inte ”god för att vara utan socker”, den är rätt och slätt GOD.

Nu ska jag mysa med min muffins-kille!

hjärtat växer, kroppen minskar

Go stil på pyjamas-killen.

Vilken helg vi har haft! Älskar, älskar, älskar att vara med familjen. Finns inget bättre. Och att sen få avsluta helgen med att se mitt underbara lag besegra Skara i går kväll gjorde ju helgen komplett. Underbart!

Tre vinster på de fyra senaste matcherna. Grymt!

I dag är det ju måndag och det betyder att jag nu gjort tre veckor = 21 dagar av 100 nyttiga dagar. Det går fort! Smakade några smulor vitchokladkladdkaka i lördags, men inte mer än att jag anser mig vara kvar i vinnarspåret.

Siffror följer nedan – förra veckans till vänster, denna till höger;

Grymma siffror, inte sant? Ett kg tappat och alltså totalt 2,7 kg på tre veckor. Succé!

Rumpa och höfter har verkligen dragit åt skogen denna vecka och det tackar jag för. Det finns en gräns för hur mycket rumpa och höfter en människa behöver.

Enda frågetecknet är bilringen. Kanske har jag bara mätt lite annorlunda. Ingen idé att lägga energi på det. Jag är nöjd!

Lite mindre nöjd med att det ser ut som att jag har två navlar…

Hur går det för er?

sånt som inte får plats i ett sms

Så mycket glädje. Så mycket sorg. Känner mig skyldig över att jag har det så fantastiskt bra när någon jag håller av går igenom något som ingen människa i världen ska behöva gå igenom. Lider så med alla inblandade. Vill lindra, men kan inte. Vill trösta, men vet inte hur.

Jag vet alltid vad jag ska skriva eller säga, men inte nu. ”Jag vet hur det känns”, nej, det vet jag verkligen inte. ”Var stark”, varför då? ”Jag finns här” mm, men varför skulle du vilja komma till just mig? ”Det blir bättre med tiden” HÅLL KÄFTEN.

Hur gör man? Hur gör jag?

Jag känner mig till och med skyldig över att jag gråter, är ledsen. Jag känner ju inte ens honom, vad har jag för rätt att bli ledsen?

Men jag känner dig. Bryr mig om dig. Älskar er saga. Så äkta och jävla underbar kärlek, ingen kan ta den ifrån er. Aldrig. Nej, aldrig.

Jag vill hålla din hand, och hans. Säga att allt blir bra. Men jag är ju inte Gud eller så. Inte jag som bestämmer. Och allt kanske faktiskt går åt helvete. Men min hand är kvar. Jag släpper inte.

Jag släpper aldrig.

i should be so lucky

Vacker morgon här i dag.

Ja, denna vackra morgon förtjänade jag efter en väldigt jobbig natt. Aston fortsätter vakna efter en-tre timmars sömn, gråter och vill inte ligga i sin säng. Skriker efter en stund i panik, som om han var rädd för något. Helt otröstlig.

Det är så hemskt, som förälder, att inte kunna göra något för att ens barn ska sluta gråta. Ingenting hjälpte under nästan en timme. Till slut satt jag också där och grät. Orolig, rädd och trött. Det har varit så här i två veckor nu.

Till slut fick han välling, slukade alltihop och somnade på soffan. Hur han kunde vara hungrig bara två timmar efter kvällsvällingen vet jag inte, men jag är glad att det fungerade.

Och nu är han precis som vanligt. Själv håller jag på att somna ungefär hela tiden. Men. Det är fredag! Klockan 14 ska jag på rehab i Jönköping och vid 15-tiden kommer min älskade pappa, hans fästmö och min lillebror hit på besök över helgen. Så vad gör lite trötthet? Jag är lycklig ändå.

Önskar er en trevlig fredag!

Kan han inte alltid sova så här fint?

vägen tillbaka

ÄNTLIGEN!

Tid. Familj. Handboll. Pendla. Under sommaren, hösten och vintern har det varit ganska mycket pusslande för att få ihop allt. Då har det fått bli så att jag kört fys hemma, med kroppen som redskap, för att kunna vara med på så många handbollspass som möjligt utan att vara borta alltför mycket från familjen. Det har funkat bra. Men jag älskar verkligen att gymma och i dag märkte jag hur mycket jag saknat det.

I dag är det två veckor sedan min operation och egentligen skulle jag slängt kryckorna först i dag, men som vanligt när det gäller mig så skyndar jag på (lite för mycket?). Så jag är redan en bit på väg.

På väg mot vad?

Ja, jag hoppas ju på att jag ska kunna spela de sista matcherna på säsongen. Serien är otroligt jämn, tre poäng från sista kvalplats nedåt till sista kvalplats uppåt. Helt galet. Och kan jag komma i form så vet jag att jag har något att tillföra, så jag vill verkligen ge det en chans.

Men då är det viktigt att jag får köra ordentlig rehab, så den närmsta tiden blir det färre besök på träningarna inne i Jönköping och fler besök på gymmet här i Skillingaryd. Tur då att jag alltså tycker att det är så roligt att gymma.

En sak som dock är sjukt jobbig för mitt psyke är att gymma bland folk jag inte känner när jag är skadad, för det enda jag kan tänka är ”TÄNK OM DE TROR ATT JAG ÄR SÅ HÄR SVAG!!!”. Haha. Ja, tänk…

Nu var jag dock inte bara svag i benen (eller svag och svag, det gör ju ont om jag kör tyngre), utan även i resten av kroppen, men det kan ju bara bli bättre. Nu är jag i alla fall rätt slut.

Dock skulle jag vilja hålla en grundkurs i hur man gymmar med typ 75% av de som var på gymmet i kväll (5% hade koll, övriga 20% var svårbedömda då de bara stod och pratade hela tiden).

Men alltså, folks teknik är skrämmande dålig. Någon stod och körde marklyft med böjd rygg. En annan (självutnämnd expert som tränat i en månad?) skulle lära sin kompis massa övningar, fastän hon inte kunde göra dem rätt själv och JAG BLIR GALEN. Det är kan ju rentav vara farligt, med risk för skador. Och jag vet att jag har en käft som jag kan öppna och säga detta till dem istället, men vem tror jag att jag är då, liksom? Jag är ju knappast någon coach. Men jag är ändå en sån som vill hjälpa när jag ser att någon gör fel.

Hur skulle ni gjort? Hur tänker ni om ni ser någon göra något helt fel, var det än är?

Ps. Jag har fått mail från ett par stycken som undrar om man inte kan kommentera mina inlägg längre. Det kan man, så klart. Ni gör det genom att klicka på pratbubblan längst upp till höger, alltså ovanför inlägget. Så nu vet ni det!

little people

Asse-Basse i går. Kl 22.

God förmiddag på er!

Äntligen dags för Småfolket igen! Det är alltså öppna förskolan här i byn som heter så. Det började egentligen i tisdags, men då hade jag ju rehab, så vi missade det. Men i dag ska vi dit en sväng innan jag ska bort till Vårdcentralen och plocka stygnen.

Hörs senare! Ciao!

oslagbara onsdag

Vilken fantastiskt dag det har varit! Både vädermässigt och övrigt. Jag har fått så mycket gjort!

Till exempel så gick jag och Aston ut på en promenad i det vackra vädret. Snön knarrade under mina skor och gnistrade av solens strålar.

Det enda negativa med den 30 minuter långa promenaden var att jag fick lite ont i knät och att det hållit i sig sedan dess. Hoppas att det går över tills i morgon.

Återigen – jag förstår inte hur man kan hata/ogilla vintern? Finns få saker som är vackrare.

Visste ni, förresten, att Bullerbyn ligger här i Skillingaryd? Jodå, det är en förskola som heter så och där har Vikto gått en gång i tiden och där ska Aston börja i augusti.

Väl hemma har jag fått en massa smått och gott gjort. Känner mig väldigt flitig, faktiskt. Sånt måste man ju assa på, när man gör något bra!

Ta och kolla in på webbshopen på byairam.com, för där finns fyra nya halsband som är riktigt snygga. Kolla bara!

Så! Nu ska jag låta er vila från mig en stund. Puss på er!

han bestämmer

Jag satte mig vid köksbordet för att kunna jobba lite fastän Aston är vaken, han lekte ju så fint på sitt rum.

Men radarn slogs på och innan jag ens hunnit börja såg det ut så här.

Livet som egenföretagare…

fullt upp

Hallå där! Fullt upp, ja, det kan man verkligen säga. I går var det jobb nästan hela dagen och sen träning på kvällen, följt av en natt i sängen i gästrummet med en orolig Aston.

I dag vankades det rehab inne i Jönköping (gick grymt bra!) och väl hemma passade jag på att vila lite när Aston sov. Så sjukt trött efter natten. Handla, hämta ut paket till by airaM och hålla en megagnällig Aston i schack.

Nu är han gladare, dock helt galen, och springer i soffan och håller på och bitas hela tiden (och nästan skrattar ihjäl sig när jag säger att han ska sluta, ONGE!).

Snart somnar han nog…

saker aston kommit med till mig i dag

Sulan från en av mina stövlar, två Nintendo-spel, ett grytunderlägg…

…och, naturligtvis, ett par Birkenstock i storlek 41.

fjorton nyttiga dagar avklarade

Snygg-Palm och jag på lagfesten i lördags.

God förmiddag på er! Måndag igen, ja. Så här har jag startat dagen med vägning och mätning.

Jag gick in med inställningen att det blir svårt att slå förra veckans resultat, att jag inte ska bli förvånad om jag plussar någonstans eftersom jag 1. har mens, 2. har tränat mer än veckan innan = återfått en del muskler och 3. drack en del alkohol i lördags.

Ändå är det svårt att acceptera de där plussen när de är ett faktum.

Veckans siffror till höger, förra veckan till vänster;

0,3 kg upp gör ingenting, det hade varit konstigt om jag gick ner igen med tanke på -2,0 första veckan. -1,7 kg på två veckor är ju ändå kanon.

Rumpan är det ganska mycket plus på och det tror jag enbart har med träningen att göra, så det gör inte heller något. Brösten = mensstora.

Låren mitt på är träningens förtjänst, men låren på tjockaste stället vete fan. Alkoholen? Det är alltid låren som tar smällen först på mig.

Men i magtrakten har jag minskat och det ger en riktlinje om att jag är på rätt väg. Så jag är inte helt missnöjd ändå.

Fusk då? Jag åt popcorn i fredags, men det är okej för mig. Inga chips eller annat, trots att det fanns massa sånt på lagfesten i lördags. Och när vi gick och fyllekäkade åt jag kycklingsallad. Inte illa, va?

Hur går det för er?

mina killar

Efter en härlig dag och kväll med mitt fina lag är jag glad att vara hemma igen, med de jag älskar mest. Livet är underbart!

så jäkla gött!!!

Heeeej! Jag har icke glömt er, men har haft lite fullt upp i dag.

Vi har haft match, borta mot serieledaren Önnered, och jag och några till har åkt dit (till Göteborg) för att agera hejaklack. Och vi vann!! Med 24-21! Önnered har bara förlorat tre av 15 matcher och två av de förlusterna har kommit mot oss. Så jäkla gött. Och nu! Nu har vi lagfest. Timingen kunde inte varit bättre.

Önskar er en mycket trevlig kväll! Pöss!

Nya clutchen från by airaM! SNYGG!

då snurrar vi igen

Seriöst den mjukaste och varmaste filten jag någonsin haft.

God fredag på er!

Natten blev bättre än den förra! Först vid 04.30 vaknade Aston och grät lite, så då gick jag upp och gav honom välling. Sen ville han, återigen, inte läggas tillbaka i sin säng, så vi fick, återigen, avsluta natten på soffan i vardagsrummet. Nu är jag inte pigg, så mycket kan jag säga.

Det måste väl vara någon fas eller nåt, det här med att han plötsligt vill vara nära hela tiden? Han har även blivit ledsen ibland när jag åkt iväg till träningen, det har han aldrig blivit förut. Känns som att han är mycket mer medveten nu, stora killen.

Vill tipsa om att rean på byairam.com fortfarande pågår och att priserna sjunkit ytterligare. Bland annat finns de söta tightsen med rumptryck (som Aston har på bilden) nu att köpa för endast 79:- inklusive frakt!

Dessutom hittar ni massor med nyheter på förstasidan! Ta en titt!

vackra värld

Jag och Aste orkade kränga på oss alla varma ytterkläder och ge oss ut i snön, för vädret var verkligen oemotståndligt.

Till skillnad från typ alla(?) så är jag glad att det kom snö igen. Älskar när den ligger där och gnistrar och hur det knastrar under fötterna när man går. Och så blir det ju så mycket ljusare.

På fötterna gjorde min julklapp från svärföräldrarna en storslagen premiär. Fasen, vad goa. Ett par riktiga kängor från Everest. Nu slipper jag frysa fötterna av mig när jag är ute med Aston.

Världsfinast.

Bara en vecka sedan operationen och jag går så gott som obehindrat. Underbart!

en natt på soffan

Världens finaste killar färdiga för middag hemma hos Viktos föräldrar i går.

Hallå där!

I går blev det ju inget bloggande, som ni nog märkte. Så kan det bli ibland! Full rulle från start med morgonkaffe-besök från Alex, färd in till Jönköping för rehab, färd hem, ta hand om Aste-Baste och gå på middag på kvällen. Det var först vid 18-tiden som jag insåg att jag visst glömt bort att blogga.

I natt blev en ”intressant” natt. Aston har börjat vakna vid tolv på natten och är då omöjlig att lägga ner i sin säng igen. I natt var han helt otröstlig. Grät, skrek och sparkade. Det enda som hjälpte var att ligga nära mig medan jag klappade honom över huvudet. Så vi sov på soffan i natt. Mysigt att få vara nära mitt barn, definitivt, men jag har sovit väldigt dåligt.

Ny dag nu! Den ska bli grym.

en jävla massa mys helt enkelt

Missa inte rean inne på byairam.com! Nu med ännu bättre rabatter. Klicka här!

Ja. Jag är osminkad, ok?

Så här har det sett ut här hemma i dag. Aston har varit världens mysigaste och varit nära mig nästan hela tiden. Men inte på ett jobbigt, gnälligt sätt, utan på ett ”jag vet att du är skadad i benet, mamma, så jag håller mig nära”-sätt. Han springer iväg och leker en stund själv, sen kommer han tillbaka och myser innan han springer iväg igen. Då är det enkelt att vara mamma.

En lite mindre rolig grej är väl att han gnisslar tänder. Framtänderna mot varandra så det verkligen smärtar i mina öron. Ahhhh. Och när jag säger ”Nej!” så skrattar han bara så att han kiknar och, ja, då börjar ju jag med skratta och, ja, då går det ju åt helvete med alltihopa.

Nu har Vikto kommit hem, så nu ska vi mysa lite till.

en liten tillbakablick

Så fint vi hade det på Gran Canaria…

astons måndag i svartvitt

Men han är allt annat än svartvit. Han är alla färger i världen.