Jag sitter på mitt kontor, mitt i stöket. Har just varit inne hos Aston, klappat honom över huvudet med det lenaste håret, hållit i hans fina, lilla hand och känt hur det dåliga samvetet pressade sig ut ur kroppen genom två våta tårar som sakta vandrade längs mina kinder.
I morgon vaknar han vid 06, ungefär samtidigt som Vikto. Jag kommer slumra halvt, men ändå tvinga mig upp för att klappa hans lena hår på hans söta lilla huvud och hålla i hans fina, lilla hand när han äter sin välling framför Bolibompa. För när de åkt till dagis och jobb dröjer det till sen söndagskväll innan jag får se mitt lilla yrväder igen. Och fyra dagar är ju ingenting i det stora hela, men det är mycket för mig.
Vad ska jag då göra som är så satans viktigt att jag negligerar mitt barn?
Jo, i morgon kring 15.20 åker jag mot Jönköping för samling inför match. Matchen spelas mot Partille, i Partille (Göteborg), klockan 19.30 och hade det bara varit den hade jag ju inte behövt gråta alls, men det kommer mer. Till helgen är det nämligen PT-helg igen, i Göteborg. Och det är ju roligt. Förstås. Jag trivs väldigt bra med utbildningen och med min klass, så det är ju inte det som är problemet. Jag älskar ju Göteborg och jag kommer få träffa både mamma och pappa och storebror och lillebror och ännu fler därtill, så det är ju inte heller ett problem. Jag ser ju allt jag vinner på denna helg. Men jag hade hellre gjort det med Aston där. Och Vikto, så klart.
Jag försöker se det så här dock – jag gör detta nu, tar denna tid ifrån mitt barn och min kärlek, för att vi ska vinna på det längre fram. För att jag ska ha ett jobb där jag trivs, och således mår bra och är trevlig att vara omkring, för att jag ska kunna bestämma över mina egna arbetstider, och således får mer tid tillsammans med min familj, och för att jag ska tjäna hyfsat bra med pengar, så att vi kan leva ett gott liv. Jag vet ju att dessa helger är så värda det i slutändan. Jag vet det.
Men Aston vet inte det.
Och han kommer gå här och ropa efter mig i helgen. Inte en gång, inte två, utan förmodligen hundra gånger. Och han är för liten för att förstå att mamma snart är hemma igen, för han vet inte att fyra dagar går fort. För han vet inte ens vad fyra dagar är. Han vet bara att mamma är borta och att han önskar att hon inte var det. Och det dödar mig just nu.
Jag inser när jag sitter här och skriver att jag aldrig varit borta så länge från Aston. Någon gång ska ju vara den första, så klart. Just nu önskar jag bara att den gången inte var nu.
Mitt liv.