det är ni som är stjärnor

  
Jag spelar (spelade) helt enkelt i världens finaste lag. Ni är guld för mig. ❤

  
Jag kommer alltid, alltid minnas denna kväll och det ni gjort för mig. Ni gör det värt all smärta under hösten. Ni är bara wow. Kärlek.

  

  
Tack.

havets cup

  
Vi är på cup! Jag, tanten, och alla små kycklingar (+ Madde). Vi är i Lysekil och spelar Havets Cup. Första matchen är precis spelad, mot Kropps B-lag, och vi vann med 15-13. Hurra!

Detta var min första match sedan mars 2014 och då spelade vi mot Kropps i allsvenskan. Då var jag grym. Det var jag inte i dag, haha! Men vem fan kan begära det egentligen. Det är inte nu jag ska vara bäst, utan jag måste ge mig själv en chans att jobba mig tillbaka. Under tiden får jag bidra med det jag kan – rutin, pepp, lugn och längd. Haha!

  
Lysekil är varmt och härligt.

Nästa match spelas klockan 13, så nu är det chill här på skolan. Ja. Hårdförläggning it is. 30 år fyller jag på tisdag, men här ligger jag på en tunn madrass på golvet och låtsas att jag är 17. Det är nice.

Hej!

saker med tyngd

Vi är i Göteborg och det kan inte bli bättre. Det är det bästa av allt, ungefär.



Där jag växte upp, på Runslingan.



De jag växte upp med.



Där allting började.



Cirkeln är (nästan) sluten.



Min kusin och förebild med Dahlia.



Vår och vinter, combined.



En till cirkel som slöts.



❤



Två barnbarn och en mormor. Älskar er.

årsresumé 2014 – mars

Jag fortsätter titta i backspegeln, på året som gick, och är nu framme i mars. Februari hittar ni här.

Mars började med en tripp till Karlstad för match mot Hellton. Ännu en strykmatch, i dubbel bemärkelse.

Jag körde järnet med mina PT-kunder! Tidiga morgnar, tuffa pass. Men roliga!

Jag fortsatte äta bra och träna mycket och såg grymt bra resultat.

Jag agerade lite handbolls-ambassadör och lärde ut handboll på skolor i Jönköpings-traken.

Ljusår från dagens form, haha!

Aston fick sin första cykel. ❤

Vi åkte till Göteborg och umgicks med mamma och åt skaldjur och gick ut på party party medan mamma passade Aston. Och så sabbade jag min iPhone totalt, så jag fick köpa ny.

Jag började nytt jobb och hade satans jäkla mycket att göra.

Vi umgicks mer och mer med Ireklints.

Våren började komma… ❤

Vi umgicks med sväronen och Aston höll iPad-kurs.

Jag var speaker på finalspelet i JSM i handboll.

Det började närma sig slutet på min handbollskarriär på riktigt och jag grät floder.

Vi spelade säsongens näst sista match och VANN mot Skara efter en enormt bra insats.

Jag var sjuk en del och lekte mycket med Aston i hemmets ”lugna” vrå.

Vi hade ännu en PT-helg, denna gång med utbildning i Hälsoprofilbedömning.

PT-helgen sammanföll med storebrors födelsedag, så den firade vi på bästa sätt!

Jag fick mitt livs första p-bot. GLÖMDE skicka sms pga stressad som ett as.

Och sen var det över. Handbollsspelandet. Säsongens sista match spelades mot Kroppskultur och efteråt kändes en enorm tomhet.

Våren var här på allvar och jag och Aston och grannbarnen gick på upptäcktsfärd i lilla skogen vid oss.

Jag fortsatte med mina 100 nyttiga dagar!

Jag var ledsen över handbollens slut, men taggad inför fortsättningen på livet och nya utmaningar. (Som dock fick läggas på is pga graviditet.)

Aston hade en släng magsjuka och även en släng roliga miner. ❤

Våren var här på riktigt-riktigt och jag kunde plugga i solen på framsidan.

Vi monterade ihop vår studsmatta = livet!

Sen avslutade jag mars på värsta möjliga vis – med magsjuka, som resulterade i att jag såg ut som ett skelett.

Med sikte mot ett bättre april!

årsresumé 2014 – februari

Vi tar och fortsätter se tillbaka på 2014. Januari hittar ni här.

Februari 2014 startade alltså på ett nattåg på väg upp till norra Sverige, närmare bestämt Boden. Där skulle vi i Hallby Dam spela handbollsmatch mot just Boden och tillbringade därför 17 timmar på tåg – enkel resa. En helg som verkligen svetsar samman ett lag, oavsett resultat i matchen. Tyvärr förlorade vi den matchen efter en rätt jobbig match som går att läsa om här. Oj, vad besviken jag var då.

Jag fick äntligen igång min webshop igen efter mycket jobb och den finns ju kvar på samma ställe – byairam.se.

Jag körde på med mina PT-kunder och gymmade massor själv. Jag passade på att peppa mig själv ännu mer genom att köpa nya, snygga träningskläder.

Jag gjorde fortsatt fina resultat under mina 100 nyttiga dagar.

En hel handbollsträning körde vi dans och jag var så här himlans duktig då.

Vi åkte på middag hos Ireklintarna och jag såg ut så här och nu blev jag avundsjuk på mig själv…

De stora killarna hade avsevärda problem med att öppna en vinflaska.

Medan de små killarna inte hade några som helst problem med att vara jättesöta när de sov.

Jag plockade fram mina svartaste ögon…

…och vi fick äntligen ta två poäng igen!

Jag tränade och tränade och åt hur bra som helst och det gav superresultat!

Aston var så här himlarns gullig när jag hämtade honom på förskolan en dag. ❤

Vi fick besök av lillebror med dåvarande flickvän och spelade världens roligaste spel en hel helg.

Aston spände musklerna ca hela tiden.

Vi spelade match i och mot Helsingborg och fick än en gång med oss en snöplig förlust hem. Men jag hade i alla fall bra support från läktarhåll!

Jag körde ett träningspass med Vikto hemma hos oss, vilket resulterade i att han låste in sig i badrummet och låg där på golvet i 40 minuter utan att kunna röra sig.

Inte bara jag och Vikto tränade mycket i början av året – även Aston. Fotboll och hockey och allt möjligt blev det hemma i vardagsrummet/hallen.

Vila är också viktigt, så Aston sov mycket…

…på lite blandade sätt.

Sen var det dags för PT-helg i Stockholm och då var det stundtals lite svårt att fokusera på det som sades på föreläsningarna. Det var en mycket fin helg, på alla sätt.

Sen kom jag hem till den här fina och det var ju ännu bättre än alla helger i Stockholm någonsin, förstås.

Jag trääääänade och tog en jävla massa selfies pga imponerad av mig själv, haha!

Sen tog jag i alla fall hand lite, lite om hemmet.

Jag skrev det här inlägget om vårt älskade, underbara barn.

Och sen avslutade jag månaden med, ja, vad annars – träning.

Sammanfattningsvis – februari var fan ingenting annat än handboll, bra kost, gymmet, PT-kunder/utbildning och familj. Och i ärlighetens namn är det väl inte mycket mer än så man behöver?

 

 

 

 

 

årsresumé 2014 – januari

Jag tänkte göra som jag gjort några gånger tidigare i mitt bloggliv – sammanfatta det gångna året med ett inlägg för varje månad!

För att vi inte ska bli alldeles snurriga i kolan så börjar jag med januari och sen fortsätter jag med februari och sen, ja, ni vet hur det ser ut…

Året började här hemma. Vi stod för tak över huvudet till förra årets nyårsfest och då hade vi så här trevligt.

Så här (plus Ubbe, som tog bilden) såg sällskapet ut då och det var nästan samma sällskap på årets firande, fast Karin och Daniel hade ”bytts ut” mot Ylva och Martin och hela tre stycken bebisar hade kommit till världen!

Jag började köra 100 nyttiga dagar igen och hade det här utgångsläget.

Med blicken i backspegeln var det ju inte så värst illa direkt…

Det var ingen snö och det var ganska varmt och Aston var illsöt.

Jag var typ äckligt snygg i håret, hallå?

Jag var mitt uppe i handbollssäsongen och såg ut så här most of the time.

Jag skrev träningshistoria när jag gick upp 06.20 helt frivilligt för att åka och gymma.

Då upptäckte jag att tidiga morgnar visst kan ha sina fördelar…

Sen kom det lite snö ändå och då var jag alldeles säkert väldigt lycklig.

Jag jobbade lite nätter på Troax och trivdes bra med det.

Aston gick på bio för allra första gången i sitt liv.

Jag skrev det här inlägget om att uppfostra en pojke.

Jag var på gymmet och tränade vid varje tillfälle jag fick.

Och jag började köra PT-kunder på prov, för att öva mig till min PT-examen som skulle tas i juni.

Jag hade dåligt samvete över att behöva vara borta så mycket från Aston pga handboll och PT-utbildning.

Vi förlorade två matcher på tre dagar med ett. Jävla. Mål.

Jag hade kindben på en toalett på Hard Rock under en kväll med min härliga PT-klass.

Jag ”roade” mig mycket med sånt här…

Jag gjorde en riktigt bra första månad med 100 nyttiga dagar och fick se fina resultat.

Vi var och badade hela familjen i Vaggeryds simhall.

Och sist, men inte minst, så påbörjade Hallby Dam en hel helgs resande för 60 minuters handboll mot Boden, i Boden.

Det var mitt januari 2014. När februari kommer är det ingen som vet, jag är ju lite oberäknelig…

slapparsöndag

Vi har en riktigt slapp söndag här hemma. Jag och Aston var uppe vid halv åtta medan Vikto fick en mycket välförtjänt sovmorgon. När han gick upp vid strax efter 10 var jag extremt trött och behövde gå och lägga mig en stund. Snart kom Aston in och la sig bredvid mig och somnade(?). Har aldrig hänt förut, att han gått och lagt sig för att vila så. Dock gjorde han det i fredags kväll, hemma hos Viktos morbror. Han blev trött, så han gick in och la sig i gästrummet och somnade. Gullunge.

Aston sover fortfarande, Vikto spelar FM på datorn och jag kollar på Sävehof-Viborg på tvn. Lite senare blir det även elitseriehandboll på tv i form av Eslöv-Spårvägen. Härlig söndag detta!

Hoppas att ni alla mår bra!

i goda vänners lag

I går hade vi Alex, Johan och lille Morris hemma på middag. Fina vänner som vi träffar alldeles för sällan, trots att vi bor i samma samhälle.

Jag hade varit i Jönköping på dagen och tittat på Hallbys seriepremiär mot Drott (seger 23-20) och hade lite knappt med tid från hemkomst tills dess att gästerna skulle hämtas, närmare bestämt 55 minuter, så jag hade bestämt mig för att laga något som gick fort – kantarelldoftande fläskfilé i panna. Ja, inte bara doftande, utan smakande också. Det var ju faktiskt kantareller däri.

Maten fick gott betyg vilket var glädjande eftersom jag inte står i köket så där hemskt ofta…

Till efterrätt hade Vikto gjort koladaim-paj och den var precis hur god som helst. Min kärlek är king.

Tack för en riktigt fin kväll!

skillingaryds vattenland

I måndags var jag inne en sväng i Jönköping för ännu ett möte med Johan Petersson om framtiden på gymmet som han tagit över och där jag kommer vara PT och hålla i en del pass. Så jävla kul det ska bli, alltså jag kan knappt bärga mig! Efteråt åkte jag en sväng till Kåken (Idrottshuset) för Hallbys damer hade sitt första handbollspass för säsongen. Jag ville träffa och krama alla och känna av stämningen lite. Det var med en klump i bröstet som jag stod där och tittade på en stund innan jag begav mig hemåt, för trots att en bebis till går före allt annat, så har handbollen varit mitt liv så länge. Jag kommer nog aldrig känna mig riktigt hel utan den…

Innan jag åkte hem for jag dock till City Gross, med ett enda mål i sikte – en liten pool till Aston. Nu när det är så otroligt varmt måste han ju ha något att svalka sig i på baksidan hemma. Det fanns EN enda pooltyp kvar. Haha. De har väl gått åt som smör i solsken förstår jag. Så fastän att det inte var en sån jag hade tänkt mig och den kostade lite mer än tänkt, så fick det bli den.

Och här har vi den! Haha! Den var så mycket bättre än jag trodde. Det syns inte så bra på bilden, men på ”halsen” på det gula djuret finns ett hål där det sprutar vatten, så för Aston var detta hur kul som helst! Han sprang runt, runt, runt och hoppade och dök och slängde och hade sig. Och han skrattade högt och mitt hjärta slog väl trippelslag där och då.

Välspenderade pengar, helt klart.

sommarens första söndag

En tvättäkta söndag har flutit förbi hos oss på Önnemovägen. Vikto har varit underbart flitig och målat massa på huset och efter snart 2,5 år här i huset så har vi snaaart målat klart det. Den som väntar på något gott osv… Dessutom har han tvättat fönstrena och sått potatis och varit allmänt jobbigt perfekt. Älskar honom.

Jag då?

Ja, först har jag jobbat en stund. Har bl.a. gjort åtta såna här infinityarmband som var beställda. De går att köpa på min webshop – www.byairam.se för bara 59:- st.

Sen har jag och Aston gått på promenad uppe på Grönelund. Eller, ja. Jag gick och han satt i vagnen och han sov gott efter en kvart. 4 km på 45 minuter blev det. Riktigt härligt!

Haha, här ser ni dagens sena lunch. Riktigt fint hopplock, eller hur? Jävligt gott var det i alla fall.

Naturligtvis har det blivit lite hoppande också, annars är ju inte dagen komplett. Medan jag har kollat efter Aston har jag även hunnit med lite träning med kroppen som redskap och med lite hjälp från muren på framsidan. Tåhävningar, crab walk, enbenssquats, armhävningar, utfall (framåt, bakåt och åt sidan) och planka med benlyft körde jag lite omvartannat.

Nu ska jag titta på CL-finalen i handboll mellan Flensburg och Kiel. Den sänds på TV10 och det är många svenskar med och spelar, för er som är intresserade.

Hej!

as i see it, we’ve only just begun

Åh, jag och ett par vänner har ett så himla roligt (och stort!) projekt på gång nu och jag är SÅ JÄVLA TAGGAD. Kan inte avslöja exakt vad det handlar om än, men om ni följer mitt pt-konto på instagram (@ptairam) så kommer ni få lite hints. Över huvud taget så är jag laddad för ett nytt liv som Personlig Tränare, kostrådgivare, HLR-instruktör och HBP-testledare. Shit, vad jag är glad att jag ganska spontant anmälde mig till denna PT-utbildning för ca ett år sedan. Jag kan inte fatta att vi bara har tre helger kvar av de nio man ska göra, sen är jag licensierad PT. Fantastiskt.

Handbollen kommer ju fattas mig, så klart. Jag älskar att gå ut på handbollsplanen, med hundratals ögon på mig och mitt lag, och att få ge allt och kanske eller kanske inte vara bäst på planen. Det har alltid varit min drivkraft – att bli bäst. Bäst blev jag aldrig, men jag tror aldrig att jag slutade utvecklas. Nu, när jag lägger av vid 28 års ålder, känner jag fortfarande att jag utvecklades som handbollsspelare och människa, ända in på sista veckan. Den drivkraften ska jag bära med mig i mitt nya liv. Aldrig nöja mig, aldrig sluta växa, aldrig sluta utvecklas.

Är ni med mig?

det blir bra

Denna vackra vy passerade vi, jag och pappa, när vi i går kväll lämnade Uddevalla efter säsongens och karriärens sista handbollsmatch.

Vi spelade oavgjort mot Kroppskultur, 28-28, och det gick bra för mig, trots att jag blev punktad från start. Sju mål, varav ett på straff, var ett skönt avslut på en underbart rolig handbollskarriär. Bakåt gick det sämre, men man kan väl inte få allt…

Jag är oerhört glad att pappa följde med på min sista match. Stöttningen efteråt, från pappa och från mina lagkamrater, var viktig. Jag grinade väl ungefär oavbrutet från Uddevalla till Göteborg, där pappa hoppade av, och sen körde jag smått apatisk de ca 18 milen hem till Skillingaryd där jag missade Aston med en kvart. Han sov så sött när jag kom hem och jag och Vikto myste i soffan till El Classico.

Nu är jag ”hemma”. Nu är handbollslivet (snart) över. Dags för familjen att få ta mer plats och tid.

Det blir bra.

under en filt

Matchen i måndags. Mot Skara. Vi vann den. Vi kämpade för och med varandra, varenda en på planen bidrog till att vi besegrade Skara med 27-24. En liten anledning till att vi var extremt taggade kan ni läsa om här.

Jag kände en stor lycka under och efter matchen. En stolthet. Jag blev även lite arg och ledsen över att vi inte plockat fram dessa takter tidigare. Då hade inte Hallby dam behövt spela division 1 nästa år.

Men nu är det som det är. På söndag spelas sista matchen och jag vet fortfarande inte om jag kan vara med. Det vet jag först i morgon när jag kommer till skolan, ja, det är ju PT-utbildning i helgen. Hälsoprofilbedömning, som kräver 100% närvaro… Så vi får se om det blir en sista handbollsmatch eller om den tjocka tanten redan sjungit.

Den här veckan har inte blivit alls som jag tänkt. Jobb 7-16 mån-tors blev till 7-16 på måndagen, VAB/sjuk tisdag, drygt en timmes jobb och sjuk i går och hemma sjuk i dag. Bra andravecka på jobbet! Not. Inte mycket att göra åt dock. Så nu ligger jag under en filt i soffan och förbereder mig inför helgen.

Finns ju saker jag behöver göra hemma, men jag har bestämt mig för att vila helt och hållet i dag. Låta mig själv vara sjuk. När man, som jag, sköter sitt företag hemifrån är det väldigt lätt att jobba lite hela tiden och på så vis aldrig slappna av. Några jobbrelaterade grejer har det blivit i dag, men nu ska jag ligga här i soffan tills mina kärlekar kommer hem.

Mensvärken från Mordor gör ju inte denna dag bättre, kan ju tilläggas…

det här är slutet på resan och början på en ny

Sitter i soffan efter en lång och tuff helg och tårarna trillar längs mina kinder.

Sista veckan har jag, och förmodligen resten av mina lagkamrater, varit fullt fokuserade på morgondagens hemmamatch mot Skara. Vår sista hemmamatch och näst sista match i serien. Två poäng där och vi skulle få till en direkt avgörande match mot Kroppskultur i sista omgången nästa helg. Om inte Partille tog mer än en poäng de sista två matcherna.

I dag vann Partille borta mot Caperiotumba med 24-21.

Detta innebär att vi som mest kan ta oss förbi Kroppskultur och det räcker inte, utan vi kommer sluta sist eller näst sist och åker då rakt ur serien.

Det känns så tomt nu att ni förstår inte. Jag har åkt ur serier förut och det är lika pissigt varje gång. Men nu är detta troligtvis min sista säsong i karriären och det är inte så här jag vill sluta.

Nästa helg har vi en viktig PT-helg i Göteborg. På söndag slutar vi kl 16.30. Samtidigt börjar vår match mot Kroppskultur, i Uddevalla. Hade matchen gällt något hade jag fått se till att ta mig dit i tid, om så på sekunden till matchstart. Nu vet jag inte hur det blir. Så hastigt och (o)lustigt kan det bli så att jag spelar min allra sista handbollsmatch i morgon kväll.

I takt med att jag skriver detta blir mina kinder allt blötare, tårarna svårare att stoppa. Mycket för egen del, för att mitt liv som handbollsspelare troligtvis snart är över, men även för lagets och klubbens skull. Klubben har behandlat oss bra i år, väldigt bra. Gjort allt de kunnat för att vi ska ha förutsättningar att lyckas. Jag önskar att vi, jag, kunde gjort mer. Fyra vinster, hittills, på 20 matcher är naturligtvis alldeles för klent. Och det spelar, som sagt, ingen roll att merparten av våra förlustmatcher förlorats med tre mål eller mindre – man får inga hederspoäng i handboll.

Jag vet att mitt liv har ett syfte ändå. Jag har två grabbar som jag älskar och som älskar mig och ett stabilt och fint liv i övrigt. Jag har ingenting att klaga på, så jag förstår om ni kallar mig bortskämd när jag säger att jag kommer känna mig halv utan handbollen. Jag är inte jag utan handboll. Inte nu i alla fall. Men jag får helt enkelt se till att skapa ett nytt jag. Hur fel det än känns.

Men först ska jag göra mitt livs match i morgon och som lag ska vi visa att vi inte är så dåliga som tabellen visar. Kom gärna och heja! Avkast 19.00 i Arenan i Jönköping.

Hej då.

jag snackar på

I dag sitter jag i båset i A-hallen i Jönköpings Idrottshus och agerar speaker på USM-finalsteget i handboll. Jätteroligt på flera sätt! Jag får höra mig själv prata (vilket jag uppenbarligen älskar) och det är alltid, alltid fantastiskt att uppleva ett finalsteg i handboll. All denna lidelse, glädje, spänning – det här är idrott!

börja spela handboll

Här ser ni var jag hänger i dag! I en liten gympasal på en skola i Huskvarna utanför Jönköping.

Vad gör jag där då?

Jo, 14-16 mars spelas ett USM-finalsteg i Jönköpings Idrottshus. Sveriges åtta bästa lag i sex olika klasser (tjejer och killar födda 95-96, 97-98 och 99) gör upp om att bli bäst i Sverige. Jag har själv spelat två finalsteg med Kärra HF och lyckades som 15-åring vinna SM-silver i vad som då kallades ICA-cupen.

Inför detta finalsteg gör Svenska Handbollsförbundet en liten raid och skickar ut några av oss handbollsspelare på skolor runt om i Jönköping för att öka intresset bland de yngre. Ett mycket bra initiativ, anser jag.

Det är alldeles för få ungdomar som spelar handboll i dag. För många väljer innebandy, vilket jag personligen tycker är synd då innebandy är en så liten sport internationellt. Om detta kan få en unge till att börja spela handboll så är det en vinst.

Forza handboll och forza Hallby!

den flög, den med

Jahopp, där var även denna helg över. Och kvällen försvann i ett nafs då det tog över en timme att få Aston att somna och först klockan 22 låg han och sussade sött i sin säng. Fram tills dess skulle han sjunga, klappa händer, böka runt och låtsassnarka i en timme och en kvart. Gulligt, om det hade varit någon annans barn, typ på film. Lite halvirriterande nu. Men skam den som ger sig osv.

I går spelade vi match borta mot Hellton och det blev stryk i dubbel bemärkelse. Förlust med 21-32 och en käftsmäll som gav en rejäl svullnad. Inget av det känns helt ok. Fattar fortfarande inte hur siffrorna blev så stora, det känns inte som att de speglar matchen. Men Hellton förtjänade segern och jag tror inte att de skulle göra bort sig om de lyckas ta sig till elitserien.

Själva behöver vi vinna alla våra tre sista matcher om vi ens ska ha chans att hänga kvar i serien. För jävligt att det har gått på detta vis. Piss, rent ut sagt. För många hedersamma förluster och man får, som bekant, inga tröstpoäng, så vi får skylla oss själva för vårt dåliga psyke/brist på rutin. Men vi har fortfarande chansen, så än tänker jag inte kasta in handduken.

I dag hade jag ett PT-pass med en vän och hon var så grym! Efteråt passade jag på att köra 30 ganska jobbiga minuter på cykeln på gymmet. 17,7 km blev det och det var väldigt skönt att få trampa ur lite skit från gårdagens match. Känner mig väldigt sliten nu och bara tanken på handbollsträning i morgon kväll får mig att vilja gömma mig under soffan.

Visst är jag fin?

Hepp, klockan är strax efter midnatt och klockan 08.00 i morgon har jag ännu ett PT-pass på gymmet, så nu är det dags att sova. Hej med er!

hela vägen in

Det är ju skit med, att vi ska ha så svårt att knyta ihop säcken. Vet inte för vilken gång i ordningen det är som vi leder så gott som hela matchen för att sedan tappa greppet och förlora sista tio.

I dag var det borta mot OV Helsingborg som gällde. En kanoninsats bakåt, i typ 45 minuter, gjorde att vi ledde med 21-18 med ca tio kvar. Sen avslutar vi med 2-8 och allt är förgäves. Det känns så onödigt, så pissigt. Men egentligen inte orättvist, eftersom vi inte gör jobbet som krävs i slutet. Nej, vi har inte domarna med oss – vi får en straff, OV fem. Vi får fyra utvisningar, OV en. Det speglar inte matchen alls. Men hade vi använt huvudet sista tio hade vi vunnit ändå. Det gjorde vi inte.

Och nu ligger vi kvar på sistaplatsen, trots att väl ingen egentligen tycker att vi hör hemma där. Inte jag heller. Men det handlar om att ta poäng, inte leda i paus eller efter 50 minuter, utan efter 60 minuter. Vi får inga tröstpoäng för att vi i åtta av våra 13 förlustmatcher förlorat med tre mål eller mindre. Att fem av dem förlorats med bara ett enda mål.

Det spelar ingen roll.

Handboll handlar om att ta poäng, inte om att förtjäna dem. Så nu är det jävlar bara att släppa alla eventuella mentala handbromsar och köra hela vägen in i kaklet för att ta så många poäng som möjligt på de fem matcher vi har kvar. Varav jag tyvärr missar nästa match, hemma mot Tumba på lördag, pga PT-helg i Stockholm. Det suger, men denna gången har jag inget val…

Nu ska jag väl försöka sova, men det är svårt. Jag analyserar, grämer mig, funderar. Vill hitta en lösning, men tror att vi redan har svaret. Nu är det ”bara” jobbet som krävs.

För mig gick det bra i dag. Jag hade gott flyt framåt och gjorde ett fullt godkänt försvarsarbete. Tyvärr blev det punkt i dag igen, efter ca 20 minuter och sedan matchen ut. Surt! Men så är det.

God natt med er!

Vänner var och tittade på matchen i dag och hade gjort detta plakat. Något av det gulligaste någon gjort för mig…

maktlös

Boden-helgen är över. Vardagen är här.

För egen del tycker jag om dessa Boden-helger. 34 timmar på tåg kanske låter hemskt, men tillsammans med människor man tycker om går tiden alltid fort. Tyvärr gick ju inte resultatet vår väg heller denna gång, trots att vi väl hade ledningen i 75-80% av matchen. Matchen slutade 25-22 till Boden efter två snabba mål av dem i slutet.

Personligen har jag upplevt roligare matcher. Efter 1,5 minut hade jag gjort två mål och då blev tydligen Boden så rädda att de ansåg att en punktmarkering var enda utvägen. Så ”sista” 58 minuterna av matchen stod jag på mittplan och tittade på när vi spelade anfallsspel, undantaget några få minuter när jag spelade lite på kanten.

Det här är inte ett ”åh, kolla vad bra jag är”-statement och punktmarkering är ju tillåtet, men jag tycker att det är för jävla tråkigt med lag som använder sig av det nästan från start. Det är ett rejält underbetyg till det egna laget att behöva göra det.

Mitt eget lag gjorde det riktigt bra långt in i matchen och det fanns flera som tog ett stort ansvar när jag inte kunde bidra framåt, men tyvärr räckte det inte hela vägen.

Ja, mina åsikter om matchen i sig sammanfattas väl rätt bra i dagens J-P. Maktlös var ordet.

Nu ska jag ta en dusch efter dagens gympass, sen ska jag visa er vad för skojigheter som fanns i det här paketet som jag just hämtat ut;

som ett brev på posten efter en tuff (men bra) helg

En lång helg är över och vardagen har åter infunnit sig.

Torsdagens viktiga match slutade med en snöplig uddamålsförlust och jag var ganska knäckt efter den. Men snabbt på det igen i och med PT-utbildning hela fredagen. Bara praktiskt, i studio och gym. Lärorikt!

Efteråt gick jag och två klasskompisar plus min mamma och bowlade för att sedan äta middag och titta på handboll på Glenn Friggagatan. Mycket bra kväll!

Lördagen började med PT-klass igen kl 08 och tillbringades åter på Nordic Wellness på Odinsgatan där vi nu skulle planera och utföra personliga träningspass med ”kund” (en av klasskamraterna). Jag hann vara med fram till lunch innan jag packade ihop mig själv och åkte, tillsammans med mamma, till Jönköping där det var dags för ännu en match, nu mot RP.

Som ni kanske kan utläsa av bilden i dagens JP så slutade inte heller denna match på önskvärt sätt. Ännu en uddamålsförlust och jag börjar ta skiten personligt. Fan…

Jag fick i alla fall träffa Vikto och Aston en stund innan jag och mamma åkte tillbaka till Götet igen, där jag drog direkt till Hard Rock för middag med mer än halva min klass.

Jag blev lite gladare av detta, så klart. Det är verkligen ett härligt gäng vi har samlat i klassen. Fint!

Jag hann med att träffa lite andra vänner också innan jag trillade i säng hemma i lägenheten och i går morse var jag väl inte världens piggaste när vi hade skade- och sjukdomslära från 9-15.30, men det gick bra ändå.

Nu njuter jag av att få umgås med mitt älskade barn, men det känns i kroppen att det varit tuffa sista dagar. Halsontet smyger sig på och det var ju inte så längesen senast, så jag tog beslutet att inte träna i dag för att förhoppningsvis må bättre i morgon. Även denna vecka är tuff, åtminstone slutet på den. Det är nämligen dags för Boden borta, vilket innebär avfärd från Jönköping fredag kväll kl 18, buss till Skövde, 17 timmar tåg till Boden, match lördag eftermiddag, 17 timmar tåg tillbaka till Skövde och sen buss hem.

Ingen dagstripp direkt.

Hoppas att ni haft en bra helg!

hat och kärlek

Vi förlorade i kväll. Igen. Ledde med bl.a. 11-7, men förlorar med 19-20. Vi måste kunna göra det bättre. Vilja mer, våga mer. Vi vågar ibland, men det måste gälla i 60 minuter.

Sen är det ju alltid domarnas fel när man förlorar, så klart. Men i kväll, det var det värsta jag varit med om. Domare med maktbegär och vilja att spela huvudroll är den värsta typen av domare och de förstörde vår kväll, punkt.

Jag mår så fruktansvärt dåligt över denna förlust. Jag mår alltid dåligt av förluster, men den här matchen var enormt viktig och vi tog noll poäng. Vi lägger ner så oerhört mycket tid och energi på denna idrott, jag lägger ner hela min själ och min kropp. Min kropp som snart inte längre bär mig. Det känns ovärdigt att det då ska bli så här.

Och folk får tycka att jag ska lugna mig eller whatever. Tyck det. Men då är det för att ni inte förstår hur mycket handbollen betyder för mig. Och förstår ni inte det så är det förmodligen för att ni inte älskar handboll lika mycket som jag. Och då kan ni aldrig döma mig.

Att älska att vinna är en sak. Att hata att förlora är en helt annan. Jag ger vad som helst (nästan) för att slippa förlora en enda match till. Det här är min sista säsong av mitt livs största passion och jag vill inte avsluta denna passion, denna kärlek, på det här sättet.

Det räcker nu.

gameday

Match mot Tyresö i dag. Dags för revansch efter 24-27-förlusten på bortaplan i december. Dags att vända på den här jävla skutan.

Vi ses kl 15.00 i Arenan i Jönköping.

trött i kubik

Mina fina Hummel-shorts som jag fick i julklapp. Av mig själv.

Hemma igen! Kom i går eftermiddag och firade sedan julafton nr 2 hemma hos Viktos föräldrar. En mycket bra jul med finfin mat och massvis med fina och bra julklappar. Är så tacksam!

Modig Aston skakar hand med tomten.

Något som jag däremot inte är tacksam över, utan snarare väldigt trött på, är att jag fortfarande är sjuk. Förra veckan var jag febrig, men det gick över fort. Sedan var jag frisk i en hel dag innan jag i söndags drog på mig en monsterförkylning som sedan inte lugnat ner sig det minsta. Snarare blivit värre.

Så himla tråkigt att må så här. Så himla tråkigt att inte kunna träna när jag hade världens tillfälle att köra rehab för mitt onda knä nu under uppehållet. Så himla tråkigt att mitt humör svajat betänkligt de senaste dagarna till en följd av detta.

Jag är så täppt i näsan och så ur form att jag blir andfådd av att ta på mig skorna. Fett…

Här hemma ser det dessutom ut som kriget nu, med halvt uppackade väskor och fem tusen julklappar utspridda över 150 m2. Haha. Ja, ”stackars oss”.

Färdiggnällt.

Vendela och Aston på ”riktiga” julafton.

big things going

Jag i by airaM-outfit i kväll.

Det har varit en väldigt, väldigt händelserik vecka. Så mycket stora och viktiga saker har hänt att jag inte ens vetat var jag ska börja. Vet fortfarande inte.

Bland annat har vi fått en ny huvudtränare i Hallby Dam. Vår gamla 1:a-coach kommer gå in som assisterande och Tobias Nordendorph tar huvudansvaret. Det känns riktigt bra, om ni frågar mig.

Ursäkta bilden, men så här ser min högerhand ut för tillfället. Åkte på en lite halvt otäck skada förra veckan borta mot Tumba. Hann spela precis en minut innan oturen var framme och jag fastnade i en motståndares arm när hon sköt. Fingret böjde sig så pass långt bak att skinnet släppte. Helt galet egentligen, men det har läkt bra och tur i oturen är att vi ju har uppehåll i matchandet till 11:e januari, så jag missar inga matcher i alla fall.

Annars har det mest varit jobb för hela slanten denna vecka. Många julklappar från by airaM som skulle göras klart och skickas. Och i kväll har vi haft en lugn och fin avslutning på denna sista hektiska jobbvecka hemma hos Viktos föräldrar med kinamat och härligt sällskap. Jag älskar att vara där. Aston med.

Tyvärr vaknade Aston efter bara fem minuters sömn här hemma, skrikandes och tog sig för örat. Öroninflammation säkert. Hans öroninflammationer har alltid så bra timing. Tre charterresor och så en jul nu. Hoppas, hoppas att den försvinner lika fort som den kom. Lille gubben…

alltid saknad, aldrig glömd

Jag sitter i soffan och gråter. Stilla. Tänker på denna dag för två år sedan, 14 december 2011. En dag lik alla andra för de flesta, men inte för oss i Hallby Handboll.

Vår Karin, ett av Hallbys hjärtan, en av Hallbys riktiga eldsjälar, vår vän, lagkamrat och mentor, omkom då i en tragisk bussolycka på väg 26 utanför Mullsjö.

”Karin är död.” sa Emma i telefonen. ”Vilken Karin?” svarade jag, fastän att jag ju fattade vem hon menade. Och jag kan fortfarande inte greppa hur en människa med så mycket liv i sig bara kan dö. Hur så mycket skratt och glädje bara kan tystna. Hur hon fortfarande inte trillat in på Kåken med en kaffe och snus och avslöjat sitt mycket usla skämt.

Men nej, inget skämt. Karin är fortfarande smärtsamt frånvarande och hur jag ska klara att hålla ihop det när jag ska spela och sjunga för henne i kväll på ”Karins dag” är en gåta. Kanske kan hon lugna mig där och då.

Karin blev 31 år gammal.

Tack, för allt du gav.
Tack, för allt du var.