en resa

Nästan ett helt år har gått, av tystnad. Här, i alla fall. I verkliga livet har det varit väldigt lite tystnad, vilket kanske just är anledningen till att det varit så tyst här. Jag har, efter många års bloggande, helt enkelt prioriterat annat. Slutat.

Men så var vi på en resa nyss. Vi, i vår lilla familj på fyra, åkte till Florida i två veckor och när jag var där kände jag flera gånger att ”Oj, jag vill verkligen skriva om detta. Mer än vad jag kan få in på Instagram (utan att folk blir helt vansinniga).”. Och så fick jag några kommentarer från följare som funderar på liknande typ av resa och som ville ha tips och lite guidning och det avgjorde det hela.

Så nu sitter jag här, för första gången sedan 15 februari i fjol, då jag blev faster för tredje gången. Och det känns bra! Om det sen bara blir resetipsande eller om jag klämmer in något mer återstår att se.

Nåväl.

Paus i Skara, på väg till Stockholm. Dalle utan byxor efter att Viktor spillt ut en dricka över henne…

Miami. Det var vår första anhalt. Eller, ja. Vi lämnade Skillingaryd fredagen 13/1 och åkte mot Göteborg, för Aston var medbjuden på Disney on ice på lördagen, sen åkte vi ca 50 jävligt jobbiga timmar i bil till Stockholm på söndagen och bodde på Radisson Blu, i anslutning till Arlanda. 04.20 på måndag morgon ringde klockan och vi fick jobba hårt för att väcka de där två kortväxta i familjen, men när de väl kom upp var det glada miner!

Titta på flygplan är livet.

Första flygningen var inte lång. Till Köpenhamn, bara. Där misslyckades vi med vår sista chans att uppgradera till SAS Plus, trots många försök på vägen, för att en SAS-anställd var för lat och stressad för att hjälpa oss (men detta är en annan historia), så den drygt tio timmar långa flighten över Atlanten var bra mycket trängre och jobbigare än den hade behövt vara. (Dahlia var ju bara 23,5 månad vid resetillfället, så hon hade inget eget säte.) Men det är ju, vad man definitivt kan kalla det, i-landsproblem. Förstås. Vi skulle ju till Miami. Och flygningen gick ändå rätt bra, med våra mått mätt. Våra barn har starka resurser när det kommer till ljud, nämligen. Och de är inte rädda för att använda dessa resurser när vi två lite längre familjemedlemmar får för oss att det skulle vara vi som bestämmer i familjen. Därför har vi en oskriven regel i familjen och det är att de minderåriga är in charge så fort vi lämnar marknivå. Då brukar det fungera bra.

Vem är bossen?

Så här kommer egentligen mitt första tips när det gäller att resa med barn. Eller, ja, jag har ju redan skrivit det. När ni flyger med små barn så är det de som bestämmer, punkt slut. Fast inom rimliga gränser, förstås. Dahlia ville vid något tillfälle ”gå utt!” och det kanske inte hade varit så jäkla bra, men ni fattar. Håll ungarna lugna och glada. Det är viktigast. Varför? För att ni är inte ensamma på planet. Övriga kanske 300-400 personer på planet skiter i era sovrutiner och inget godis före kl 18 (eller alls) och skärmtid och allt vad det heter. De vill flyga i lugn och ro, utan föräldrar och barn som bråkar om oviktiga saker. Så. Även om ni imploderar tusen gånger om och får tre smärre hjärnblödningar i timmen – barnen ska hållas glada.

Då kan det till och med hända att de somnar till slut. Av helt egen vilja.

Väl framme i U, S and A så var säkerheten rigorös, så klart. Köerna genom passkontrollen ringlade långa och vi hade turen att hamna bakom ett äldre par som tydligen hade missat det här med ESTA (vad det verkade) och fick därför vänta extremt länge. Testa själva att få en knappt tvååring och en drygt femåring som knappt fått röra på sig på 13 timmar att stå stilla ”bara liiite till”… Men till slut tog vi oss igenom och kunde hämta våra väskor (som blivit avplockade från bandet, eftersom de snurrat runt så länge).

Nemas problemas, vi packade lätt…

Sen var det bara att fånga en taxi och åka mot hotellet. Det känns ju alltid sådär att åka bil med barnen utan bilstolar, även om Aston ju är ganska stor nu, men det finns verkligen inte mycket val där borta. Det är bara att bälta fast, hålla hårt och be taxichaffisen att köra så lugnt och fint som det går.

Här luktade jag inte hallon, om man säger så…

Det var verkligen surrealistiskt att åka över broarna, genom Miami, och se 100-miljonershusen och alla vägar man sett så många gånger på CSI Miami och tror att man vet nåt. Samma känsla i New York, att man är med i en film eller på tv. För det är så likt. Det är verkligen det. Man tror inte att det är sant, men det är det.

Kaoz…

Och så var vi framme. På Ocean Drive, South Beach. Mitt i smeten. Hög musik, massa bilar, inkastare och storstadspuls. Jag höll i barnen, för att det skulle bli jävligt dåligt stämning om vi startade resan med ett påkört barn, medan Viktor själv fick kämpa med allt bagage.

Art deco.

I åtta månader hade vi väntat och nu var vi där. Hotel Breakwater South Beach. Let the games begin…

ingenting än

I går. ❤

Söndag och februari! Och ingen bebis… Det blir alltså en februari-bebis, som jag trott ända från början.

Dagarna går segt, men ändå fort på något sätt. Nätterna är sömnlösa, jag somnar aldrig före 03 längre. Både det psykiska och det fysiska sätter stopp. Istället får jag sova på förmiddagarna, men det blir hackigt med sömnen. Och alldeles för lite egentligen. Men det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen.

Snart är Minion här. Snart.

när vill du komma?

Här kan ni se fler av bilderna som min kära vän Frida tog på mig för några veckor sedan. Vi längtar efter dig, Minion.

Om det är någon i trakterna som vill ha tag på en bra fotograf så kan jag verkligen rekommendera Frida Ireklint. Bara hojta till om ni vill ha kontaktuppgifter.

kärlek på insida och utsida

Min vän Frida fotade mig för 1,5 vecka sedan. Jag tog aldrig några gravidbilder med Aston i magen och ville så gärna göra det nu, fastän det kändes lite orättvist mot Aston. Men han fick ju i alla fall vara med på fotograferingen nu, så han känner sig förhoppningsvis inte försummad ändå…

Här får ni se några av bilderna.

Den här bilden på mig är en av mina absoluta favoriter. Jag tycker väldigt mycket om den.

Han jag redan har, den jag är och hen jag ska få. ❤

Denna ska du få…

Kallt mot huden, varmt i hjärtat.

Dig, älskar jag.

Jag är så imponerad av vad Frida lyckades få fram genom denna fotografering. Jag går runt och känner mig som ett komplett vrak, varje dag nu. Och så lyckas hon få mig att se ut så här. Så att jag kan le och känna att jag är vacker.

Tack, Frida.

Om någon är intresserad av en fotograf till ett bröllop eller en fotografering som min eller något helt annat – skicka ett mail till mig på somenoppenblogg@hotmail.com, så förmedlar jag kontakt.

årsresumé 2014 – februari

Vi tar och fortsätter se tillbaka på 2014. Januari hittar ni här.

Februari 2014 startade alltså på ett nattåg på väg upp till norra Sverige, närmare bestämt Boden. Där skulle vi i Hallby Dam spela handbollsmatch mot just Boden och tillbringade därför 17 timmar på tåg – enkel resa. En helg som verkligen svetsar samman ett lag, oavsett resultat i matchen. Tyvärr förlorade vi den matchen efter en rätt jobbig match som går att läsa om här. Oj, vad besviken jag var då.

Jag fick äntligen igång min webshop igen efter mycket jobb och den finns ju kvar på samma ställe – byairam.se.

Jag körde på med mina PT-kunder och gymmade massor själv. Jag passade på att peppa mig själv ännu mer genom att köpa nya, snygga träningskläder.

Jag gjorde fortsatt fina resultat under mina 100 nyttiga dagar.

En hel handbollsträning körde vi dans och jag var så här himlans duktig då.

Vi åkte på middag hos Ireklintarna och jag såg ut så här och nu blev jag avundsjuk på mig själv…

De stora killarna hade avsevärda problem med att öppna en vinflaska.

Medan de små killarna inte hade några som helst problem med att vara jättesöta när de sov.

Jag plockade fram mina svartaste ögon…

…och vi fick äntligen ta två poäng igen!

Jag tränade och tränade och åt hur bra som helst och det gav superresultat!

Aston var så här himlarns gullig när jag hämtade honom på förskolan en dag. ❤

Vi fick besök av lillebror med dåvarande flickvän och spelade världens roligaste spel en hel helg.

Aston spände musklerna ca hela tiden.

Vi spelade match i och mot Helsingborg och fick än en gång med oss en snöplig förlust hem. Men jag hade i alla fall bra support från läktarhåll!

Jag körde ett träningspass med Vikto hemma hos oss, vilket resulterade i att han låste in sig i badrummet och låg där på golvet i 40 minuter utan att kunna röra sig.

Inte bara jag och Vikto tränade mycket i början av året – även Aston. Fotboll och hockey och allt möjligt blev det hemma i vardagsrummet/hallen.

Vila är också viktigt, så Aston sov mycket…

…på lite blandade sätt.

Sen var det dags för PT-helg i Stockholm och då var det stundtals lite svårt att fokusera på det som sades på föreläsningarna. Det var en mycket fin helg, på alla sätt.

Sen kom jag hem till den här fina och det var ju ännu bättre än alla helger i Stockholm någonsin, förstås.

Jag trääääänade och tog en jävla massa selfies pga imponerad av mig själv, haha!

Sen tog jag i alla fall hand lite, lite om hemmet.

Jag skrev det här inlägget om vårt älskade, underbara barn.

Och sen avslutade jag månaden med, ja, vad annars – träning.

Sammanfattningsvis – februari var fan ingenting annat än handboll, bra kost, gymmet, PT-kunder/utbildning och familj. Och i ärlighetens namn är det väl inte mycket mer än så man behöver?

 

 

 

 

 

årsresumé 2014 – januari

Jag tänkte göra som jag gjort några gånger tidigare i mitt bloggliv – sammanfatta det gångna året med ett inlägg för varje månad!

För att vi inte ska bli alldeles snurriga i kolan så börjar jag med januari och sen fortsätter jag med februari och sen, ja, ni vet hur det ser ut…

Året började här hemma. Vi stod för tak över huvudet till förra årets nyårsfest och då hade vi så här trevligt.

Så här (plus Ubbe, som tog bilden) såg sällskapet ut då och det var nästan samma sällskap på årets firande, fast Karin och Daniel hade ”bytts ut” mot Ylva och Martin och hela tre stycken bebisar hade kommit till världen!

Jag började köra 100 nyttiga dagar igen och hade det här utgångsläget.

Med blicken i backspegeln var det ju inte så värst illa direkt…

Det var ingen snö och det var ganska varmt och Aston var illsöt.

Jag var typ äckligt snygg i håret, hallå?

Jag var mitt uppe i handbollssäsongen och såg ut så här most of the time.

Jag skrev träningshistoria när jag gick upp 06.20 helt frivilligt för att åka och gymma.

Då upptäckte jag att tidiga morgnar visst kan ha sina fördelar…

Sen kom det lite snö ändå och då var jag alldeles säkert väldigt lycklig.

Jag jobbade lite nätter på Troax och trivdes bra med det.

Aston gick på bio för allra första gången i sitt liv.

Jag skrev det här inlägget om att uppfostra en pojke.

Jag var på gymmet och tränade vid varje tillfälle jag fick.

Och jag började köra PT-kunder på prov, för att öva mig till min PT-examen som skulle tas i juni.

Jag hade dåligt samvete över att behöva vara borta så mycket från Aston pga handboll och PT-utbildning.

Vi förlorade två matcher på tre dagar med ett. Jävla. Mål.

Jag hade kindben på en toalett på Hard Rock under en kväll med min härliga PT-klass.

Jag ”roade” mig mycket med sånt här…

Jag gjorde en riktigt bra första månad med 100 nyttiga dagar och fick se fina resultat.

Vi var och badade hela familjen i Vaggeryds simhall.

Och sist, men inte minst, så påbörjade Hallby Dam en hel helgs resande för 60 minuters handboll mot Boden, i Boden.

Det var mitt januari 2014. När februari kommer är det ingen som vet, jag är ju lite oberäknelig…

skidpremiär

Nyårsafton. Snö. En pigg unge som sov nästan till nio. Vad passar bättre än att gå ut på baksidan och testa nya skidorna och stoja loss i snön? Inget, I tell you.

Den stund vi hade där ute… Aston med sitt skratt och sin nyfikenhet. Viktos ögon med kärlek i blicken. En av de bästa stunderna under hela 2014.

Ibland känns det snudd på omöjligt att jag ska kunna knö in en kärlek till i mitt hjärta, för de här två tar så väldigt stor plats. Men det ska nog gå, trots allt. Det finns plats för fler.

Jag älskar er. ❤

nio bilder med kärlek

Mitt livs kärlek och jag. Min älskade ”Prinsessan Frost”. Aston, Vendela och tomten. Julklappsutdelning. Lek med docka och bil. Kusiner äter glass. Vuxna män har roligt tillsammans. Far och son på restaurang. iPad-uppvisning.

familj och släkt i mitt hjärta

Alltså, OJ, vilka fina dagar vi fick hemma i Göteborg (Härryda och Torslanda). Först firade vi julmed min familj hos storebror & co i Härryda och i går var vi i Hällsvik, Torslanda, hos min kusin med familj. Jag är nu fylld med så otroligt mycket kärlek och glädje att mitt hjärta är alldeles fullt.

Min energi är dock lika slut som hjärtar är fullt och mina fogar hatar mig på riktigt nu, så när vi kom hem till Skillet stöp jag rakt ner i sängen och här har jag legat nu i nästan två timmar. Känns inte kul, men jag har verkligen noll val…

Jag får ligga och lyssna på Astons och Viktos kommentarer till Frost, som de tittar på ute i vardagsrummet, istället. Aston fick den i julklapp och har nu tittat på den varje dag sedan dess. Han älskar den på riktigt. ❤

med en månad kvar

I dag har jag och Aston varit hos goda vännerna Ireklints. Aston och August har lekt (och bråkat) och Frida har fotat mig och magen (och lite Aston).

Vi tog ett gäng bilder inne innan vi gick ut och fotade i snön – i samma outfit som ovan! Även några bilder utan koftan, dvs i bh, trosor och raggsockar, haha! Kallt var det, men vackert blev det.

Jag har fått se lite smakprover och blev alldeles tagen när jag såg dem. Frida är så duktig på att fota. Trodde aldrig att jag, som känner mig så oerhört sliten och ful nu, kunde se så fin ut.

Bilderna här i inlägget har jag dock tagit själv, med telefonen. De riktiga bilderna får vi vänta på.

hej, mitt vinterland

Jag vet inte hur många gånger jag skrivit och sagt det, men jag verkligen älskar att vara hos Frida och Ubbe i Hagshult. Deras hus är det finaste jag vet och människorna som bor där är inte så dumma de heller.

I dag åkte vi dit direkt efter att vi hämtat Aston på förskolan, sen stannade vi några timmar. Fikade, pratade bröllop, nyårsplaner och massa annat.

Aston och August är totalt vilda när de leker och man sitter bara och väntar på en bruten arm eller ett spräckt ögonbryn. Men de skrattar så otroligt mycket också, så det är sällan vi behöver gå emellan. Som ler och långhalm. ❤

Bilar, bilar, bilar.

Jag är obeskrivligt glad över dessa vänner. Jag känner mig trygg hos dem.

Ju mer vi närmade oss Skillingaryd på hemvägen, desto mer tilltog snöandet. Och hemma var det alldeles vitt. Underbart! Jag älskar snö! Jag hoppas att den får ligga kvar ett litet tag i alla fall.

Aston var fascinerad.

Nä, nu är klockan mycket igen. Dags att sova.

vaken om natten och drömmer om dagen

Än en gång sitter jag här, vid datorn, mitt i natten. Eller i alla fall i början av natten.

Det börjar alltid med jobb, t.ex. med webshopen, eller med att göra träningsprogram åt PT-kunder, sen slutar det med att jag kollar igenom bilder, bloggen, andras bloggar, ser tillbaka. Minns. Det är det bästa med att ha en blogg. Det allra, allra bästa. Att jag kan gå tillbaka och se att ”ja, just det, då gjorde vi det här, vad fint det var”. Och det är ju även det dumma med att jag inte är lika aktiv längre. Men jag FÖRSÖKER.

Ja, jag gillar att ha många järn i elden. Får ångest av 7-16 varje dag, på samma jobb, år efter år. Kan verkligen få andnöd av tanken på det. Så jag tycker om by airaM och handbollen och PT-utbildningen och extrajobbet inom bemanning. Det gör jag verkligen. Iblaaaand kanske det känns lite virrigt bakom pannbenet bara. Som denna veckan. Min kropp har totalt gått under och jag kan inte riktigt veta om det beror på matchen i söndags (där jag blev totalt överkörd) eller om jag bara kör någon slags miniversion av att köra slut på sig själv. Oavsett så har jag tvingat mig själv att ta det lugnare denna vecka. Ingen handboll, t.ex. Bara två gympass hittills – i måndags och i dag (onsdag), sen blir det väl ett i morgon med. Sen är det ju PT-helg i Stockholm som gäller och då blir det inte mycket fysisk aktivitet, men desto mer psykisk. Så då gäller det att jag mår lite bättre än jag gör just nu.

Så det är lite med livet som insats som jag sitter här klockan 01.15, för Aston mår kanske inte helt bra och eventuellt blir det inget dagis för honom i morgon, vilket innebär full (nåja, nästan) fart från, ska vi säga 06.30, i morgon. Ja, det är ju bara ca ungefär fem timmar tills dess. Living on the edge….

Men så fastnar jag i iPhoto på datorn…

Hittar Aston när han badar hemma hos mamma och Charlie julhelgen 2012.

Hittar Charlie och Aston busandes, samma kväll som ovan.

Och en liten Aston på julafton 2012.

Sen hittar jag en bäst-Aston i ugglemössa från 15:e december 2012. En bild jag inte ens minns att jag sett förut.

Jag hittar denna vackra bild på hur en riktig vinter ska se ut.

Och så denna på när Frida fotar Aston och det blev bl.a. till denna fina;

Så vet ni vad? Det är nog inte så dumt med natten ändå.

Hej.

ingen röd linje alls

Dags att ändra om lite här på bloggen, tror jag… Kanske kommer hända en del framöver. Ny header tills vidare och så hittar ni länken till nya webshopen till höger.

På väg till gymmet tidigare i kväll.

Trots att jag jobbade natten till i dag och inte somnade förrän vid åtta så sov jag bara till strax innan ett. Sen låg jag och drog mig i sängen en stund innan jag åt frukost och hämtade Aston. En kort promenad och sen hem och leka.

Det fina vädret ovan, ja, vad ska man säga. Det snöar typ två gånger om dagen här nu, sen töar det bort. Sen snöar det igen. Sen töar det. Märkligt beteende. Jag kunde dock inte bry mig mindre, vädret är ju som det är.

Sjukt gött att Tre Kronor imponerade (i alla fall i halva matchen) i segermatchen mot Tjeckien i kväll! Det bådar gott inför fortsättningen…

I morgon kl 08.00 har jag en PT-kund på gymmet, så nu ska jag slockna till Sex and the city. Sov gott med er!

a bit chilly

I dag är min lille skatt hemma med mig och myser i snökaoset. Jag har ju varit borta väldigt mycket på sistone så nu kände jag att vi behövde en hel dag tillsammans. Så här sitter vi och tittar på allt möjligt på iPaden. Mycket bussar, men även Musse Pigg helt plötsligt! Har aldrig hänt förut.

I dag är det ju tänkt att jag (och Vikto) ska iväg igen, nämligen till Stockholm. Vi har match där i morgon, mot Tyresö, så då tänkte jag och Vicke att vi skulle få en hel helg tillsammans, för även vi har missat mycket tid på sistone. Nu får vi väl dock se hur det kommer gå med att köra bil i denna lilla storm called Sven. Här i Skillet blåser och snöar det riktigt ordentligt. Ett träd har fallit på en tomt bara 50 meter bort och det är halt som tusan. Uppåt Linköping och Norrköping har jag dock fått rapporter om att det är kolugnt, likaså i Stockholm. Så vi får väl se…

Annars tycker jag att det är skitnice att snön äntligen är här. Älskar snö!

en påskdag

I dag har vi haft ännu en kanonfin söndag ute i Linneryd.

Solens strålar värmde, snön smälter långsamt, leendena var många och korven god. Aston sprang omkring som en kalv på grönbete och vi vuxna fick turas om med att hänga på.

Nu tar vi det lugnt framför handbollsslutspel på tvn. Bra söndag!

en söndag i linneryd

När jag för en gångs skull sitter vid datorn kan det ju vara trevligt att lägga upp lite riktiga bilder (dvs såna som är tagna med systemkameran och inte med iPhonen).

Här är lite bilder från förra helgen när vi var ute i Linneryd och grillade korv och myste.

 

Aston med faster/gudmor.

 

Springa till farfar!

 

Underbaraste ungen.

 

Många som ska ta kort.

 

Ut på isen!

Aston Martin.

 

Bus med faster Stina.

 

Jag fick också vara med på ett kort.

 

Så kom vänner med hund och spark.

 

Aston fattade snabbt grejen.

 

Sen fick faster Stina göra grovjobbet.

 

 

 

Hunden-Aston 1-0

 

 

Farfar är bäst.

 

Vad är det som lurar i vassen?

Kan själv.

 

Men allt var inte frid och fröjd, förstås. Måste gråta också.

 

Lite pulka så blev allt bra igen.

Grymt fin dag. Som ni kanske ser.

 

 

vinter och vår

Vilken fantastisk dag vi haft ute på Viktos familjs sommarställe i Linneryd! (Passar bra som vinterställe också.)

Jag låter bilderna tala för sig själva.

27 februari 2013

I dag har Aston varit och hälsat på sin pappa på jobbet! Ja, jag var ju också med, förstås. Aston älskar att springa runt inne på kontoret och heja på alla, men ute i verkstaden, där alla robotar finns, där var det lite läskigare. Men spännande också, tror jag!

Jag har på mig mina nya jeans i dag. Köpte dem på H&M i går. 399:- och så 10% rabatt på det. Bra jäkla pris för ett par jeans om ni frågar mig.

Vår-feelings ute i dag. Underbart!

jag skrattar i dag

I dag har vi, som vanligt på tisdagar, varit på Småfolket. Aston trivdes lika bra som alltid. Åkte rutschkana, klättrade, ritade och lekte för fullt. Han somnade i bilen på väg hem och där sitter han faktiskt kvar och sover nu (bilen står i garaget), för vid halv två ska vi åka iväg igen. Då bär det av in till Jönköping där jag ska på återbesök hos min grymma sjukgymnast som varit i Sydamerika i två veckor. Sen hem igen och lämna Aston bara för att åka in till Jönnet igen för handbollsträning. Ett jäkla åkande. Tur att jag gillar att köra bil.

Ute är vädret på ett strålande humör. Oh, vad jag älskar ett snöfyllt landskap smyckat med solens strålar. Finns knappt något vackrare. Och solglasögonen är på, annars ser jag inte ett skit.

Just i detta nu laddar jag med lite yoghurt och müsli (Paulúns granola med hallon och kakao – TESTA!), för efter 5,5 timmars sömn i natt är jag inte särskilt fräck… Det är bara att bita ihop! Fake it til you make it osv…

Hepp, nu måste jag köra plankan. Hej med er!

vitt överallt

Det är så vackert. Älskar vintern, älskar Skillingaryd, älskar Sverige.

Älskar vårt hus.

365 dagar (plus tre)

Wow. Mitt i vardagen har jag missat att det i måndags var precis ett år sedan vi flyttade in i huset. Vårt egna hus. Ett helt år har passerat och vi har fortfarande inte ett ordentligt soffbord. Haha. Men det kommer vilken dag som helst nu! Och det får väl lov att ta lite tid att fylla ett hus med sex rum och kök efter att ha flyttat från en tvåa, inte sant?

I dag är det i alla fall prick ett år sedan jag invigde vårt härliga badkar. Så. Nu firar vi något i alla fall.

i should be so lucky

Vacker morgon här i dag.

Ja, denna vackra morgon förtjänade jag efter en väldigt jobbig natt. Aston fortsätter vakna efter en-tre timmars sömn, gråter och vill inte ligga i sin säng. Skriker efter en stund i panik, som om han var rädd för något. Helt otröstlig.

Det är så hemskt, som förälder, att inte kunna göra något för att ens barn ska sluta gråta. Ingenting hjälpte under nästan en timme. Till slut satt jag också där och grät. Orolig, rädd och trött. Det har varit så här i två veckor nu.

Till slut fick han välling, slukade alltihop och somnade på soffan. Hur han kunde vara hungrig bara två timmar efter kvällsvällingen vet jag inte, men jag är glad att det fungerade.

Och nu är han precis som vanligt. Själv håller jag på att somna ungefär hela tiden. Men. Det är fredag! Klockan 14 ska jag på rehab i Jönköping och vid 15-tiden kommer min älskade pappa, hans fästmö och min lillebror hit på besök över helgen. Så vad gör lite trötthet? Jag är lycklig ändå.

Önskar er en trevlig fredag!

Kan han inte alltid sova så här fint?

oslagbara onsdag

Vilken fantastiskt dag det har varit! Både vädermässigt och övrigt. Jag har fått så mycket gjort!

Till exempel så gick jag och Aston ut på en promenad i det vackra vädret. Snön knarrade under mina skor och gnistrade av solens strålar.

Det enda negativa med den 30 minuter långa promenaden var att jag fick lite ont i knät och att det hållit i sig sedan dess. Hoppas att det går över tills i morgon.

Återigen – jag förstår inte hur man kan hata/ogilla vintern? Finns få saker som är vackrare.

Visste ni, förresten, att Bullerbyn ligger här i Skillingaryd? Jodå, det är en förskola som heter så och där har Vikto gått en gång i tiden och där ska Aston börja i augusti.

Väl hemma har jag fått en massa smått och gott gjort. Känner mig väldigt flitig, faktiskt. Sånt måste man ju assa på, när man gör något bra!

Ta och kolla in på webbshopen på byairam.com, för där finns fyra nya halsband som är riktigt snygga. Kolla bara!

Så! Nu ska jag låta er vila från mig en stund. Puss på er!

vackra värld

Jag och Aste orkade kränga på oss alla varma ytterkläder och ge oss ut i snön, för vädret var verkligen oemotståndligt.

Till skillnad från typ alla(?) så är jag glad att det kom snö igen. Älskar när den ligger där och gnistrar och hur det knastrar under fötterna när man går. Och så blir det ju så mycket ljusare.

På fötterna gjorde min julklapp från svärföräldrarna en storslagen premiär. Fasen, vad goa. Ett par riktiga kängor från Everest. Nu slipper jag frysa fötterna av mig när jag är ute med Aston.

Världsfinast.

Bara en vecka sedan operationen och jag går så gott som obehindrat. Underbart!

julafton

En riktigt god jul önskar min lilla familj till mina härliga läsare! Hoppas att ni får en riktig kanondag. Det ska vi ha!