tänk att det var du

Som fanns där i min mage. Minion. Akrobaten.

Så lik din bror. Så enkel och så svår. Så dramatisk och så lugn.

Tack för att du kom.







Jag älskar dig.

ändå helt perfekt

Helt ny.

Nej, det blev ingen förlossningsberättelse i dag. Känns som att det varit fullt ös här hemma hela dagen. Vikto och Aston har lekt som bara den, både inne och ute, och jag har antingen suttit klistrad vid Dahlia eller jobbat undan en hel del inne på kontoret. Känns bra att kunna få iväg en del ordrar med tanke på att jag fortfarande inte fått en godkänd SGI av Försäkringskassan och således inte får någon föräldrapenning. Story of an egenföretagare! Så känner ni för att underlätta lite för mig så är ni välkomna att handla på byairam.se, höhö.

Här får ni en bild på Dahlia, mig och mamma på kvällen samma dag som Dahlia föddes. Direkt när mamma fick veta vad som hänt Dahlia åkte hon hem, packade en väska och satte sig i bilen för att köra de 13 milen från Göteborg till Jönköping. Hon fick träffa oss kanske totalt 1,5 timme på hela helgen, men tvekade ändå aldrig på att åka. För det är jag henne evigt tacksam. ❤

Tänk att få se sitt bara timmar gamla barn i det här skicket. Det är ju… Ja. Jag har nog inte riktigt bearbetat detta än. Jag känner på mig att jag kommer få göra det lite när jag skriver min förlossningsberättelse. Den lär mynna ut i att jag även skriver om tiden efteråt. Jag behöver det, dels för att bearbeta, men även för att jag vill kunna läsa om det längre fram. Minnas hur det var. Varje detalj.

När du kom. ❤

nothing less, nothing more

Här har vi en stor liten lirare som just somnat i soffan i full Frost-mundering, med två Minions som kuddar, samtidigt som han tittade på Alvin och gänget sjungandes What does the fox say.

Själv sitter jag en liten bit bort med en nacktränande rödtott på bröstet och jag känner just nu att livet är just precis exakt så spännande som jag vill ha det. Faktiskt.

I morgon ska jag försöka mig på att skriva en förlossningsberättelse. Jag lovar inget, men jag ska försöka.

Nu återgår jag till denna:

dag för dag

Åhåååå, vad jag bloggar dåligt. Men jag har verkligen inte kommit i fas än. Försöker landa lite och bara njuta av att vi faktiskt är fyra i familjen nu. Aston tar till sig Dahlia en millimeter i taget ungefär och det är en balansgång hela tiden för att inte Aston ska känna sig bortvald.

Inte helt en dans på rosor alltså. Men nästan. ❤

Minion och Minion.

hemma

Stolt farmor och farfar. ❤

Mamma- och dotterbukett med navelsträng. Gulligheten.

Hämtning av älskad och efterlängtad storebror.

Familjemys.

Tårta.

Ren kärlek.

När jag orkar ska jag skriva mer om allt som hänt den senaste veckan. Men inte nu. Nu njuter jag bara.

babysteps

Från instagram (där jag uppdaterar varje dag under @airamsorb):

Två steg fram, ett steg bak.
Efter att specialister i Linköping granskat resultatet från EEG:t som sträckte sig från fredag kväll till söndag förmiddag visade det sig att Dahlia haft flertalet kramper under denna tid, dock av den arten att de inte synts på utsidan.

I morgon förmiddag tas beslut om hur man går vidare, troligtvis med ryggmärgsprov och magnetkameraundersökning på hjärnan. Vi hade förhoppningar om att hon äntligen skulle kopplas bort från maskiner och sladdar i kväll, men efter detta besked får vi vänta lite till.

Det svider.

Men mitt i allt verkar Dahlia vara alldeles obrydd, så hon får ge mig den kraft jag behöver tills hon blir friskförklarad även på pappret.

dahlia

Dahlia kom till oss i går, fredag 6/2, kl 14.34. Allt gick bra, fort som tusan när det väl satte igång, men efter 1,5 timme fick hon kramper och mådde inte så bra, så det blev ambulansfärd till Ryhov där vi nu ligger på Neo för tester och kontroller.

Ni kan läsa mer på min instagram – @airamsorb.

på förlossningen

Måste typ skriva, för jag är så frustrerad. Jättemycket att göra på förlossningen, så vi är naturligtvis lägst prioriterade. Jag förstår ju det, så klart. Mitt resonabla jag förstår det. Men det är jävligt tufft för psyket att ha risken för att eventuellt bli hemskickad hängande över mig. De kunde väl ringt eller nåt och bett oss komma senare, inte vet jag. Som tur är kom i alla fall en av de barnmorskor jag gillar bäst här nyss. Hon blev inringd tidigare och ska jobba hela dagen och kvällen. Hon är bra och jag känner mig trygg med henne – skönt.

Nu ska jag nog gråta lite, tror jag. Hej.

vill du inte ut och leka?

God morgon! Sista selfien i badrummet innan förlossning. Snart framme på Värnamo Sjukhus. Jag har sovit ca en timme i natt och kommer få gå på ren vilja i dag, men det är luuuuugnt, vi fixar det. Jag fixar det.

Vi laddade med Frost-låtarna innan vi åkte hemifrån. Körde danserna och allt. Det kändes lugnande.

Vi hörs på andra sidan!

inte riktigt än

Sista morgonen.

Aston och Vikto har just åkt iväg till förskola och jobb och kvar hemma sitter (halvligger) jag och äter två ostmackor och dricker rödbetsjuice. I dag har jag gått två veckor över tiden med Minion.

Igångsättning sker dock inte i dag, utan först i morgon. Jag trodde det skulle bli i dag, men jag hade fel. I morgon kl 08 ska vi befinna oss på förlossningen i Värnamo för att äntligen få träffa Minion in person. Om inget sker i dag, förstås, vilket jag inte tror. Men däremot hoppas. Det känns nämligen inte kul alls med tanken på igångsättning. Det känns inte ”på riktigt”. Jag vill ha värkar hemma och lite stress och nervositet och yiihaaaa, nu kör vi! Istället blir det lite fejk och framkallade värkar och ”kontrollerade former” osv. Men resultatet i slutändan blir ju detsamma, så egentligen ska jag inte klaga.

Så i kväll ska vi till sväronen och äta och umgås, sen ska Aston sova kvar där så att det inte blir för stressigt i morgon bitti, plus att han får bo in sig hos farmor och farfar i lugn och ro. Han kommer ha det kanon där när vi är borta.

Nu vet ni i alla fall att det inte blir igångsättning förrän i morgon, så ni kan vänta lite med lyckönskningarna (har redan fått några stycken, nämligen, och klockan är inte ens 07, så det är nog bra att jag är tydlig). Och tro mig – när allt är klart och vi känner oss redo, så kommer ni få veta. Jag lovar.

Hej!

ingenting än

I går. ❤

Söndag och februari! Och ingen bebis… Det blir alltså en februari-bebis, som jag trott ända från början.

Dagarna går segt, men ändå fort på något sätt. Nätterna är sömnlösa, jag somnar aldrig före 03 längre. Både det psykiska och det fysiska sätter stopp. Istället får jag sova på förmiddagarna, men det blir hackigt med sömnen. Och alldeles för lite egentligen. Men det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen.

Snart är Minion här. Snart.