hej då, lilla mormor

Min mormor. Gunvor. I går dog hon. ”Äntligen”, får man säga så? I nästan fem års tid har hon lidit. Och i början tänkte jag att ”lite till kan hon väl kämpa?”, men vem skulle hon kämpa för? Oss? Nej, det fick räcka nu. Det fick räcka för längesen. Hon blev 93 år och lite till och under dessa år har hon gett liv åt min mamma och hennes fyra bröder, mängder med barnbarn och ännu fler barnbarnsbarn. Hon har bestigit Kebnekajse och tagit hand om oss varje sommar och varit precis en sån mormor varje barn förtjänar.

Det gör ont i hjärtat när jag tänker på att jag faktiskt aldrig mer kommer få klappa hennes hand eller se mamma fläta hennes hår. Aldrig mer höra hennes hostiga skratt eller se in i hennes ljusblå ögon. Men det onda lättar lite när jag frångår mitt egoistiska perspektiv och ser det från ett annat – hennes. Nu får hon äntligen, äntligen vila efter många års slit. Det har hon verkligen förtjänat.

Tack för alla bingo-stunder. Tack för all fläskkorv och potatis. Tack för all varm choklad, även den med skinn på. Tack för pannkakorna, även fast du gav oss lingonsylt till. Tack för klackskorna. Tack för allt.

Jag kommer alltid sakna dig, mormor. Sov så gott.

en låga

Är det inte det ena så är det det andra. Nu är livet verkligen, ja, vad ska jag säga? Allt händer. Inget händer. Känslor, känslor, överallt. Gråt. Skratt. Sorg…

Av hänsyn till familjemedlemmar kan jag inte skriva mer just nu, men det kommer längre fram. Jag kände bara att jag måste göra ett avtryck här, natten mellan 26-27 november 2014. För min egen skull. För att minnas.

inte som jag vill

Hade inte tänkt skriva om det på bloggen, men gör det ändå.

Ultraljudet i dag gick inte som väntat. Liten bebis, i underkant. Jag förstår inte… Jag är lång och stor och Aston var stor när han kom. Jag borde inte ha en liten bebis i magen. Hela den är jävla skitgraviditeten har allt bara gått emot och det bara fortsätter. Det är svårt för mig att inte bli ledsen över det här, för det staplas bara skit på skit på skit. Det behöver ju inte vara någon fara alls, men det är konstigt. Jag borde inte ha en liten bebis i magen.

Så nu blir det ett nytt ultraljud om nästan två veckor. Då hoppas jag att Mini-Minion växt. För från förra ultraljudet hade hen typ inte växt nånting – lårbenet hade till och med krympt! Haha. Snacka om att de mäter olika på Ryhov och Värnamo, obviously… Nu hoppas jag att samma sjukhus kan mäta på samma sätt nästa gång och att det då gått åt rätt håll, så att jag kan få lite harmoni i kroppen för en gångs skull.

Jag är så trött på detta nu…

Hittade i alla fall den här söta bilden på en drygt tre månader gammal Aston och den gjorde mig glad.

vaken om natten och drömmer på dagen

Jag är så obeskrivligt trött. Hela, hela tiden. Förutom ett par timmar sent på kvällen, typ nu. Då vaknar jag till liv lite och kan röja undan en del. Som nu, nu har jag fyllt i anmälan/ansökan om graviditetspenning från Försäkringskassan. Det är inte hållbart längre, att jag fortsätter ”kämpa på” med PT-jobbet. Min kropp grejar inte det. Jag gör det ändå, för jag måste ju dra in pengar, men det är ju i såna här lägen som F-kassan faktiskt får rycka in, jag inser det. Nu är bara frågan hur min SGI kommer bedömas. Mitt PT-företag är ju nytt, yngre än två år, och räknas som i uppbyggnadsskede. Då beräknas ens SGI på vad man hade haft som lön om man var anställd med samma uppgifter. Det borde ju inte vara några problem, men jag har hört rykten om att Försäkringskassan kan vara lite krångliga ibland, så vem vet…

I morgon bitti ska jag upp med tuppen (kommer må så dååååligt, the trötthet) för 8.30 är det dags för tillväxtultraljud. Jag är ganska säker på att allt är helt som det ska där inne, så jag är inte orolig. Det ska bara bli mysigt att se vår älskade Minion där inne. Det är alltid lika fint.

Här på RUL med Aston i magen. ❤

Första kvällen hemma med en ny Aston. Tänk att vi ska få göra detta igen.

slapparsöndag

Vi har en riktigt slapp söndag här hemma. Jag och Aston var uppe vid halv åtta medan Vikto fick en mycket välförtjänt sovmorgon. När han gick upp vid strax efter 10 var jag extremt trött och behövde gå och lägga mig en stund. Snart kom Aston in och la sig bredvid mig och somnade(?). Har aldrig hänt förut, att han gått och lagt sig för att vila så. Dock gjorde han det i fredags kväll, hemma hos Viktos morbror. Han blev trött, så han gick in och la sig i gästrummet och somnade. Gullunge.

Aston sover fortfarande, Vikto spelar FM på datorn och jag kollar på Sävehof-Viborg på tvn. Lite senare blir det även elitseriehandboll på tv i form av Eslöv-Spårvägen. Härlig söndag detta!

Hoppas att ni alla mår bra!

trött

Såååååå jääääävla trött på att vara gravid nu. Så trött på foglossning, magont, illamående, huvudvärk, trötthet och all annan skit denna graviditet innebär. Vet att jag ska vara tacksam, men jag vill bara gråta typ hela tiden.

Vill ta en whiskey och en stor stark och trycka i mig brie och salami like there’s no tomorrow, men nä.

Fan.

innsbruck

Jag har ju inte direkt bombat upp bilderna från vår bilsemester i augusti. Det har helt enkelt legat för långt ner på priolistan. Men jag gillar att själv kunna gå tillbaka i bloggen och se vad vi gjort, så någon gång ska bilderna upp! Här är några från vårt lilla lunchstopp i Innsbruck, Österrike, efter ca 14 timmars bilkörning med endast ett avbrott på två timmar på färja.

Blickar ut över floden som passerar genom staden.

Oerhört vacker stad med fantastiska vyer.

Selfie.

Pizzalunch.

Magiskt.

Ett myller av människor…

En gata och ett berg.

Kontrasterna…

Jag vill verkligen besöka Österrike igen, under en längre tid. Så lär det nog bli i framtiden också. Både jag och Vikto blev väldigt förtjusta i de ställen vi stannade på i Österrike.

tre stycken bilder

Jag, i går kväll. Gravid i vecka 29. Känner att magen är sprängfull och kan för mitt liv inte förstå hur det ska få plats ett par kg till av bebis där inne. Trots att jag varit med förut. Mamma Mia….

Aston i affären i dag. Trött som en liten gnu efter nästan tre timmars lek med hans fina kompis August. Älskar hur gosegosig han är i sin vinterjacka från Kappahl. ❤

En del av resultatet från kvällens lussebullebak. Vikto sa att jag får äta hur många jag vill och han skojade inte ens.

pärlarmband med namn

Pärlarmband med ord och namn har nog ingen missat att det finns att köpa här och var sedan ett tag tillbaka.

Nu finns det även på byairam.se! Ni kommer direkt till armbanden genom att klicka här.

Tänk på, var ni än beställer, att kolla om personen som gör armbanden har ett registrerat företag. Det är inte okej med alla de som som gör och säljer armband och andra smycken eller dylikt och inte skattar för det. Det kallas svartjobb och är man dessutom mammaledig eller dylikt så handlar det även om bedrägeri.

Det är inte det att jag inte unnar andra människor framgång, men jag önskar att fler ville göra saker och ting på rätt sätt. Dessa personer förstör dessutom för oss som gör saker by the book. Ska jag kunna matcha priserna hos dessa så går jag knappt med vinst och jag har väldigt lite vinstmarginal som det är, eftersom jag vill att alla ska ha råd att handla hos by airaM.

Handla med rent samvete! Tänk efter före. Puss på er!

---

 

nu kan det väl ändå få räcka?

I går var det dop för min fina brorsdotter, Hilda. Jag sjöng Mikael Wiehes ‘Den jag kunde va’ till henne och det var ett avslappnat och barnvänligt dop.

Efteråt en mysig mottagning med mycket släkt och vänner. God mat och maaaaassa tårta.

Men jag mådde inte bra. Var slö och mådde lite illa till och från. Tänkte att det berodde på att Minion i magen låg lite dumt och tryckte på fel ställen. Så vi åkte hem till Gbg-lägenheten och jag fick vila ett par timmar, men det blev bara värre…

Vi skulle egentligen ha gått ut och ätit en tidig fars dag-middag med min pappa, men han fick komma till oss istället. Under hela tiden fick jag ligga i sängen, nästan orörlig, för att jag mådde så illa. Det slog mig att jag knappt känt av några rörelser från Minion under dagen.

Jag spydde. En gång och två gånger. ”Jag vill bara försvinna” uttryckte jag om och om igen. Fick feber. Ont i ryggen, lederna. Huvudvärk.

Vi ringde 1177 och förlossningen på Sahlgrenska, rädd för typ havandeskapsförgiftning. ”Hoppades” på vanlig magsjuka, men vågade inte vifta bort värre tankar…

Sammandragningar hade jag. Tighta, hårda. Fyra stycken på 35 minuter. Ont upp mot revbenen.

Har knappt sovit i natt, men under förmiddagen fick jag i mig lite nyponsoppa och blåbärssoppa, vilket gjorde susen. Jag kunde sova lite. Lyckligtvis mådde jag ännu lite bättre när jag vaknade, avseende illamåendet – febern ökade, så jag kände att jag skulle klara att åka bil. Körde själv den första biten, till Borås, för att kunna sträcka ut kroppen lite, men sen orkade jag inte mer.

Ringde förlossningen på Ryhov i Jönköping och blev tillsagd att åka dit, till isoleringsdelen av förlossningen (pga att jag hade spytt), och där fick jag stanna i drygt tre timmar för olika undersökningar – CTG, olika ultraljud och blodprover. Inte allt såg helt bra ut, så jag ska göra nya blodprover i morgon och tillväxtultraljud om två veckor.

Nu mår jag i alla fall något bättre. Febern har gått ner, jag har ätit hela fyra stycken rostmackor och ligger nu nerbäddad i gästrummet och tar det lugnt. Fars dag- och födelsedagsmiddagen med Viktos fina pappa (+ resten av familjen) fick vi tyvärr hoppa, vilket känns skit, men jag vet att de förstår.

Har jag sagt att denna graviditeten är pissjobbig? Det är den. Låt mig bara få vara nu?

do what you love

Jägarvila kördes med två kunder i dag – i tabata-form. Tungt, tungt, tungt.

I dag har jag haft hela tre stycken PT-pass och innan dess även ett besök på MVC och tro det eller ej, men jag är inte döende! Ligger inte ens på golvet i en hög och gråter. Vill typ gråta av glädje över det, men skulle ju vara skönt att slippa gråta once in a while, så jag håller mig.

Men ja, MVC-besöket gick bra! Jag fick gnälla av mig lite om allt jobbigt och barnmorskan tyckte att man visst får tycka att det är piss att vara gravid, hon var inte dömande alls = skönt. Alla värden såg bra ut och jag har visst en ”fin mage” och det är väl trevligt, det. Men viktigast att hjärtljuden lät fint och att magen växer som den ska. Dessutom ligger mitt socker bra nu, till skillnad från ett besök under Aston-graviditeten, när jag hade druckit ett fett stort glas med apelsinjuice precis innan besöket och glukosvärdet sköt i höjden och sen blev det en inte så trevlig glukosbelastning på det. Det misstaget gör jag inte om fler gånger, I tell you. Så nej, nu såg allt bra ut och då är jag nöjd.

Efter en go ensamlunch var det dags för ett första PT-pass med en av samhällets profiler och det var så himla roligt att få se hans glöd och kämparanda. 15 timmar ska vi ta oss igenom tillsammans och det kommer bli en jäkla fröjd, det är jag helt säker på. Jag vet att jag sa att jag inte skulle ta några nya kunder, men den här kunde jag inte säga nej till. Jag vill verkligen, verkligen göra allt jag kan för att hjälpa honom, om det så ska bli att han får hjälpa mig i slutändan, haha.

Efteråt bar det av in mot Jönköping för lite shopping och sen snabbt vidare till Huskvarna och Olympia Court för två PT-pass. Det första med mitt underbara gifta par som jag nu körde näst sista passet av fem med. De är verkligen så roliga att träna. Hur trötta de än är har de alltid nära till ett leende och gapskratt – fantastiskt att se! Sista passet för dagen kördes med en kund som i dag gjorde timme nr sju av tolv och vi har kommit långt vad gäller styrkan. Härligt att se som PT och säkerligen peppande för henne, som känner av hösten lite extra. Då är det riktigt skönt att se framsteg på gymmet.

En vän skrev på facebook i kväll att ”Hitta ett arbete du älskar, så behöver du inte arbeta en dag till i ditt liv.” och lite så känns det. Is this real life? Är detta mitt jobb? Jag får alltså betalt för att göra något så här kul. Fan-freakin-tastic, ärligt talat. Och jag har skapat denna möjligheten helt själv. Tack till mig själv, för att jag aldrig nöjer mig.

Nu ska jag göra lite kvällsjobb här hemma och sen somna gött så in i helvete bredvid mannen i mitt liv. Peace out!

eyes on the price

Längtar efter Minion i magen…

Nu är det inte så lätt att vara jag, faktiskt.

Sista veckan har jag haft det tungt. 1,5 vecka hemma med Aston slet visst hårt på mig, både psykiskt och fysiskt. Det är lite svårt ibland, att hålla isär vad som är psykiskt och vad som är fysiskt. Det ena påverkar gärna det andra och vice versa. Till slut vet man knappt hur det började.

Jag har haft ett ordentligt tryck över bröstet stundtals. Behövt stänga in mig på toaletten eller i sovrummet för att bara få koncentrera mig på att andas. Komma bort från ljud och rörelse. I går eskalerade det och jag fick ont i magen så att jag knappt kunde sitta, mjölksyra i benen så att jag tappade balansen och inte orkade stå och så väldigt svårt att få i mig syre när jag låg. Kul läge, liksom. Så jag låg och djupandades i säkert en timme, vilket i sin tur resulterade i huvudvärk. Oro. Samtal till 1177 och förlossningen i Värnamo. Gråt. Trötthet. Mer oro.

Jag vet ju inte om detta beror på att bebisen ligger högt och knasigt och trycker på tex lungorna eller och det är helt normalt eller om det är 100% ångestrelaterat. Jag har haft problem med ångest förr. När jag bodde i Västerås fick jag vid två tillfällen söka akut vård, ena gången hämtad av ambulans, pga smärtor i bröstet och andningsproblem. Man misstänkte först en propp, men kom fram till att det var ångestframkallat. Jag kan förstå att jag hade ångest då, men inte nu? Jag har letat djupt inom mig för att hitta vad det kan bero på i så fall, men jag finner ingenting. Visst, vi har haft kalas för Aston och mycket folk omkring oss, men jag har ingen gång känt att det är jobbigt eller att jag vill något annorlunda. Jag har inte lagat massa mat eller ens gjort Astons tårta, utan lejt bort ca allt för att inte ta på mig för mycket. Så har jag ångest så är det högst undermedveten.

Jag har även lugnat ner mitt tempo. Har väl 2-3 PT-kunder i veckan nu och några online-kunder. Jobbar 5-10 timmar i veckan med by airaM. Inte mer än så. Tränat har jag inte gjort sedan Aston blev sjuk. Jag har tagit det lugnt med promenaderna, för de få gånger jag har gått har jag fått jätteont i fogarna efteråt. Men även när jag inte gör något får jag ont. I helgen fick jag ont av att bara sitta och stå. Inget mer ansträngande än så. Ska jag behöva ligga ner resten av graviditeten? Det är tre månader kvar, det går ju inte…

Nej, det är riktigt pisstungt nu och det tänker jag vara fullständigt ärlig med. En vän blev glad (med lite reservation för dåligt samvete) när jag uttryckte att jag inte tycker om att vara gravid, för så känner hon med och så får man ju bara inte tycka. Enligt samhället. Men enligt mig får man det. Jag tycker att sparkarna är mysiga, men det är väl ungefär det enda. Resten är ett nödvändigt jävla ont för att i slutändan få det bästa priset man kan få – ett barn. Och jag har inte en enda gång sagt att det inte är värt det. Det vet jag att det är. Men för mig är det piss att vara gravid och så enkelt är det. Om det kan göra någon annan glad på det sätt att hon känner sig mindre ensam i sina förbjudna känslor, så gläder det mig. För det är så klart inte kul att känna så. Men allt är lättare när man är fler, det är sen gammalt.

Längtar till 2015…

hela min värld

tre år med aston

Här var han alldeles ny. Alldeles färsk och uppkommen på mitt bröst. 22.52 3/11 2011 kom Aston Martin Broström Lindblad och det var starten på det bästa vi varit med om i våra liv.

Jag skrev en förlossningsberättelse uppdelad i två inlägg för snart tre år sedan – ni hittar första inlägget här och andra här. Vissa tycker att det är helt ointressant att läsa, men många gillar det och jag själv grinar floder varje gång jag sätter mig ner och läser om hur Aston kom till jorden. Tyvärr verkar en del bilder ha fallit bort, så jag lägger in några här istället.

Tänk att jag ska gå igenom detta (minst) en gång till. Aj…

Badet var inte dumt…

Den munnen.

Det känns som att jag vill tacka någon för att vi fick just Aston, men jag vet inte vem. Så jag ska nog faktiskt tacka Aston själv när han kommer hem från förskolan sen. ”Tack, för att du är du”. Det behöver nog alla höra då och då.

Mamma älskar dig, Aston.

födelsedagshelg

Vilken helg! I morgon, måndag, fyller Aston tre år och det har vi verkligen firat i helgen.

Redan i fredags kväll kom pappa, Mariannesvensson och lillebror Jakob och vi satt uppe länge på kvällen och in i natten innan vi kom i säng. Under lördagen fylldes det sedan på med mamma, svägerskan Olivia och mina två brorsdöttrar Vendela och Hilda och på kvällen kom hela Viktos familj så då var närmsta familjen nästan komplett.

Aston fick vansinnigt mycket paket och hur många bilar han än har finns det tydligen alltid plats i hans hjärta för fler. Haha, han är verkligen heeelt galen i bilar.

Förutom ett gäng bilar fick han tex en Frölunda-tröja med 9 ASTON på och då blev hans föräldrar mycket glada. Dessutom fick han många fina klädesplagg och massa annat roligt, som vi nu får ”portionera ut” med tiden.

Temat gick i Dumma Mej, Bilar och Hello Kitty.

I dag var det dags för firande nummer två – barnkalaset.

Vi ville kunna bjuda hela Astons avdelning på förskolan, så vi hade hyrt sporthallen nere på Fåglabäcksskolan. Då kunde barnen röja hej vilt och det gjorde de verkligen. Förutom Aston och kusin Vendela kom det nio härliga ungar som lekte järnet under två timmar. Det hanns förstås med tårta, saft och fiskedammsgodis också, så det var nog ett gäng nöjda ungar som gick därifrån efteråt. Aston kramade och tackade alla barn för att de kom på hans kalas och det värmde verkligen i hjärtat.

Till dagens kalas kom även min storebror Stefan som hade jobbat i natt. Det var jag väldigt glad över. ❤

Väl hemma blev det ett välbehövligt bad för kusinerna som leker så oerhört bra ihop att jag blir alldeles varm i hjärtat. Jag är SÅ glad att vi fick Vendela och Aston så nära i tid och att de kommer ha varandra genom hela livet, även om vi bor en bit ifrån varandra.

Och snart kommer en åldersmässigt nära kusin till lilla Hilda också, även om det blir ca nio månader dem emellan istället för två.

TACK till alla som gjort detta till en fantastisk helg. Nu mår jag som en påse skit faktiskt, haha! Fogarna hatar mig, knän och fötter likaså. Men det är det värt.

I morgon är det Astons dag på riktigt. Då blir han tre år. Tre hela år. Svårt att greppa faktiskt.

Min älskade lilla Batman…