God lördag på er! Gårdagen gick i migränens tecken. Pang sa det bara och så försvann typ halva synfältet och jag fick världens huvudvärk. Väldigt obehagligt. Det blev sängläge i några timmar innan familjen kom hem och jag kände mig … Läs mer
När man tänker på Miami, eller i synnerhet Miami Beach/South Beach, så tänker nog många på husen. De pastellfärgade och låga husen från första halvan av 1900-talet. De flesta av dem ligger i det s.k. Art Deco-distriktet och det är fullständig njutning att traska runt där och bara titta på byggnader med historia.
Nu blandar jag mobilbilder med kamerabilder, men det spelar väl ingen kvitta…
Bredvid hotellet ovan ligger det berömda Scarface-hotellet, där motorsågsscenen utspelar sig. Men det fattade vi först när vi gått därifrån, så vi tog ingen bild på det. Smartheten.
Alltså. Det är ju bara SÅ snyggt. Och så neonskyltarna på kvällen. Det var som att kastas 50-60 år bakåt i tiden. Älskar!
Eftersom vi vaknade så tidigt på morgnarna pga jetlag, så åt vi frukost direkt när den öppnade vid 07 och sen promenerade vi på förmiddagarna innan det var dags att bada. Det blev några tusen steg varje dag.
Första dagen gick vi söderut, ända ner till den mest södra udden på South Beach, andra dagen gick vi norrut (se ovan) och det var precis lika fint.
Som sagt. Älskar. Varför fotade jag inte meeeeer? Aja. Nästa gång. För jag ska tillbaka. That is fo sho.
Taggade på första heldagen i Miami Beach.
Första morgonen i Miami väcktes vi av en klarvaken Dahlia. Klockan 03.30. Det kanske låter som en mardröm, men det kunde varit mycket värre. Hemma i Sverige var ju klockan halv tio då och så länge har hon nog aldrig sovit. Så. Godkänt! Tack vare iPad och bra wi-fi höll vi barnen (och oss själva) nöjda och glada i några timmar tills det inte längre var kolsvart ute.
En overklig och vacker bild, för mig.
Till slut, när klockan var kanske runt halv sju, så kände vi att det var tillräckligt ljust för att gå ut. Solen skulle gå upp strax efter 07, så vi hade god tid på oss att bevittna en förhoppningsvis vacker soluppgång. Jag som är extremt icke morgonpigg får inte så många chanser i livet att se soluppgångar, så här gällde det att passa på!
Vyn vi möttes av nere på den enorma stranden går egentligen inte att beskriva. Varken i ord eller bilder. Det var bara total harmoni. Jag förundras alltid, när jag besöker storstäder, över hur lugnt det kan vara i en stad med så hög puls. Det är som att lugnet blir än mer påtagligt då.
Jag bombar på med lite bilder i alla fall, så får ni ett hum om hur det var.
”Titta!”
Syskonkärlek.
Min. ❤
Min familj.
Ska jag komma med på bilder får jag ta dem själv… Om jag inte ber om att få bli fotad.
Och man kan ju faktiskt be om det.
Ingenting utan er.
Älskade VanDahlia.
Den här morgonen, den här första soluppgången. Det kommer jag aldrig att glömma, så länge jag finns kvar på denna jord. Kontrasterna mellan storstad och moder jord, mellan de moderna byggnaderna och de gamla Art deco-husen. Hur rent och oförstört alla var där och då. Det bär jag med mig för alltid.
I dag tillbringar jag min stund för mig själv här nere på stranden. Lyssnar på vågorna, musiken, tugget. Tittar på alla härliga människor – glada och otvungna – på palmerna, på det turkosa vattnet.
Det är skönt att vara tyst en stund. Inte tjata, inte gnälla, inte försöka muntra upp, inte ens skratta. Bara vara lite tyst. Jag är ju inte det så ofta, hehe.
Och när Dahlia samtidigt börjar må lite bättre är det lättare att njuta. Så det gör jag. För stunden.
Fortfarande nästan en vecka kvar av tiden här. Det blir bra. ❤
Vi är i Dominikanska Republiken nu. Punta Cana. Hotellet heter Grand Bahia Principe och är uppdelat i sex (eller sju?) olika delar. Vår del heter Bavaro.
Hela hotellområdet är enormt. Som en mindre stad. Det finns totalt nio pooler, om jag räknat rätt, och de är stora allihop. Vattenpark till barnen, poolbarer till de vuxna. Otaliga bufférestauranger och sju a la carte-restauranger. Ja, ni fattar ju. Och vackert är det. Välskött. Personalen ler (i alla fall de flesta), solen skiner och palmerna svajar i vinden.
Ett paradis, helt klart.
Men så har Dahlia blivit sjuk. Feber, öroninflammation och höstblåsor (som vi länge misstänkte var vattkoppor). I två dygn har hon varit oigenkännlig och det hade varit hemskt jobbigt på hemmaplan, men det är ännu jobbigare här. Faktiskt. Även om vi försöker njuta av allt det fina ändå och försöker göra det bästa och roligaste för Aston, så ligger det ju en tung slöja över alltihop. Det är sorgligt och ledsamt istället för njutbart och roligt. Vi får ligga vid poolen en i taget medan den andre föräldern är på rummet med Dahlia. Trevligt med egentid, en kort stund, men det var inte det vi kom hit för. Vi kom som en familj och ville semestra som en familj. Nu blev det inte så.
Men. Som sagt. Det bästa för Aston. Och i dag ville han gå till ”skolan”, alltså barnklubben här. I går med. Och varsågod, älskling, klart att du ska vara inomhus i det vackra vädret, haha! Så nu ligger jag på en solstol och försöker njuta en stund, så gott jag kan, innan jag går in till stackars Dahlia igen.
Tänk att efter drygt fyra år som förälder känner jag ändå när det krisar att ”Va, hänger det på mig nu? Är det jag som ska fixa detta? Vara stark? Var är min mamma?”. Blir vi någonsin helt vuxna?
Nåväl. Här får ni lite härliga bilder i alla fall.
Första morgonen.
En soluppgång på stranden, innan hon blev sjuk.
Life.
Livets strand.
Älskar.
Alla vi. ❤
”Jag har lite ont i mina ben” och så upp på pappas axlar.
Lite träning hinner jag med i alla fall.
Busälsklingar.
Ja.
Hoppa!
Iklädd mammas trosor. 🙂
Stora älskling.
(Vet ej varför det blev ett stort hopp här, går inte att få bort.)
Detta… ❤
Nästan alltid först vid poolen.
Sista badet för lillskrutt.
Försöker…
Ensamfrukost med kungen i morse.
Later!
I går gifte sig min svägerska Stina med sin Johan och det var beyond vackert. Vi hade äran att få ha stora roller på deras dag och det värmer i hjärtat att vi fick ett sånt ansvar.
Så här såg vi ut innan vi åkte.
Hagshults Kyrka var platsen för vigseln.
De lyckliga tu var sagolikt vackra.
Jag, tillsammans med Markus Kvick (på bilden), Hampus Steenberg och Christofer Lorin sjöng och spelade tre låtar på vigseln – This I promise you, Elephant Love Medley och Come what may.
Som en dröm. Och vädret sen!
Sen väntade festligheter i PO:s Lada, dit brudparet anlände i en grön, läcker MG.
Där serverades popcornbuffé och cava till minglet.
Gästboken var otraditionella utformad. Jag hade fotat alla gästerna med polaroidkamera när de anlände till kyrkan och så fick de skriva sina hälsningar på korten.
Always & forever.
Stina hade dekorerat vansinnigt fint.
Min fina Frida var fotograf under hela dagen, kvällen och natten.
Förrätten var galet god. Rådjur och toast med kantarellstuvning.
Under kvällen hölls många roliga och fina tal. Min personliga favorit var brudens egna tal, som hölls som allra sista tal och som innehöll känslor och kärlek från hennes hjärtas allra innersta. Det var rörande.
Sen var det fest i kubik och jävlar, vilket drag det var! Vi hade nog kunnat hålla på ända till morgonen om möjlighet hade getts.
Tack, Stina och Johan, för en fantastisk dag och kväll. Tack.
Andra dagen på Seven Seas Side inleddes förstås med frukost och sen var det äntligen dags för Bamseklubben!
Under tiden passade vi tjejer på att ta en hammam, massage och ansiktsmask.
Dalle tyckte att 37 grader i skuggan var rätt o-nice, så hon och jag vilade en stund i AC:n på hotellrummet på eftermiddagen.
Sen körde vi strandhäng ända till kl 18.
Det var nice-igare.
Mamma motionerade lite, haha.
Här skulle vi stanna varje gång. Varje gång.
Utsikten från vår balkong dög. Den dög väldigt.
Spegel-selfie.
Inga kommentarer nödvändiga?
Skalman m.fl. underhöll oss på kvällen. Tyvärr hade vi missat att man var tvungen att vara med och öva tidigare på dagen för att få dansa med Bamse och hans vänner på kvällen. Aston blev lite ledsen över det.
Aston flippade som vanligt över något spel på iPaden, men han och Dalle matchade i alla fall väldigt fint i Surfing dogs från Molo!
Min älskade mamma och min älskade dotter. ❤
Vi har varit iväg en sväng! I Turkiet. Side närmare bestämt. Eller en bit utanför, till och med. På Seven Seas Side. Ett all inclusive-hotell som visade sig vara kanonbra!
Jag ska lägga upp massvis med bilder från resan, för det tycker jag att såväl hotellet och resesällskapet förtjänar. Allt kommer inte få plats i samma inlägg, utan jag delar upp det lite. Första dagen och kvällen kommer nedan:
Vårt flyg från Göteborg blev försenat, så vi var framme på hotellet först vid 5-tiden på morgonen på måndagen. Så det blev bara 1-2 timmars sömn innan vi gav oss ner till poolen.
Min Matilda aka Jerrie var med på resan och var guld värd. Aston älskar henne.
Det var väldigt varmt för Dalle, speciellt de första dagarna, men hon härdade ut bra! Och så länge hon fick bada och komma in i aircondition emellanåt så gick det bra.
Lillebror, Vikto, Aston, Jerrie och så mamma i bakgrunden.
Underbart. Två stora poolområden med gott om solstolar. Vi behövde aldrig trängas.
Balkonghäng efter en varm och lång dag.
Jag, Jakob och mamma.
❤
Goa.
Men nu måste jag laga mat till Astebaste här hemma. På återhörande!
Ett halvår gammal, blir du i dag. Tack, mitt älskade barn. Tack, för varje dag.
Har alltid trott att det var Aston som skulle ge mig gråa hår, men jag tror det blir du. ❤
Så. I dag, 17/5-2015, döptes vår lilla Dahlia Irma Gunvor i Skillingaryds Kyrka och det såg ut ungefär så här. Alla bilder i inlägget Är tagna av vår vän Urban Ireklint.
Min storebror, Stefan, var där.
Min pappa är 63 år i år, men fotar ändå med iPhone.
Vikto kommer i rätt stämning.
Min mamma läste Markusevangeliet om Jesus och barnen.
Och Vikto lyssnade.
Lite märkligt, hur jag, som inte är aktivt troende, kan känna så starkt för ett dop. Det är fint. ❤
Min brorsdotter, Vendela, hjälpte mig hälla upp vattnet i dopfunten.
Min kusin, Johan, är gudfar till Dahlia och det är vi väldigt glada för.
Vår präst, Cristina Virdung, var kanon, precis som alltid. Och Dahlia trivdes fint hos henne.
Dahlia var hur lugn som helst genom hela dopet, vilket kändes väldigt bra för oss alla.
Aston var ganska precis 100% ointresserad av att medverka i dopet på annat sätt än att väsnas genom att springa omkring och hoppa med sin kompis August så fort något viktigt skulle sägas eller sjungas, men när han fick en egen present av prästen var han i alla fall lugn.
Jag tycker mycket om den här bilden, för där finns ni.
Min lillebror. Min far. Min mor. Jag älskar er.
Min svärmor. Min svärmor. Min svägerska. Jag älskar er med.
Det var väldigt fint, men tyvärr inte helt komplett, för vi saknade någon. Gudmor Matilda, som befinner sig i Australien på obestämd tid. Vi saknar dig, varje dag. ❤
Emmas och Jacobs lilla Clara förgyllde dopet än mer.
Den mest lyckade bilden på oss alla fem…
För dig. ❤
Tårtorna kom från Stigs i Värnamo och Ritz i Vaggeryd och var enormt uppskattade av alla närvarande.
Inom kort kommer jag lägga upp videos på när vår vän Markus sjöng på dopet – My Girl med The Temptations och Hall of Fame med The Script – på Youtube, så även ni kan få njuta av hans fantastiska framföranden (tillsammans med Hampus Steenberg på gitarr och sång).
Allt som allt, ett mycket fint dop som vi är tacksamma över att ha fått dela med så många av de vi älskar. Tack.
Här är vår förstfödde i fredags, innan vi åkte till Jönköping för att shoppa lite.
Bäst, bäst, bäst. ❤
Alltså. Min allra största bröllopsdröm är på väg att gå i uppfyllelse. Jag kan knappt tro att det är sant. Jag vågar inte ens skriva det för då tror jag att jag förstör det. Så jag väntar lite till. Men det är magiskt. Alldeles, alldeles magiskt.
Frida, min vän och blivande tärna, är en duktig fotograf och ni har ju tidigare sett flera av hennes bilder här på bloggen. Bl.a. de hon tog på mig i slutet av min graviditet med Dahlia. De bilderna kan ni se här och här.
För ett par veckor sedan var det dags igen, men då med Dahlia på utsidan. Här är några av bilderna.
Dessa små. ❤
❤
Jag kan inte tacka Frida nog för dessa fina bilder, så jag försöker göra det genom att visa så många som möjligt hur bra hon är. Tack, Frida.
Här kan ni se fler av bilderna som min kära vän Frida tog på mig för några veckor sedan. Vi längtar efter dig, Minion.
Om det är någon i trakterna som vill ha tag på en bra fotograf så kan jag verkligen rekommendera Frida Ireklint. Bara hojta till om ni vill ha kontaktuppgifter.
Jag fortsätter titta i backspegeln, på året som gick, och är nu framme i mars. Februari hittar ni här.
Mars började med en tripp till Karlstad för match mot Hellton. Ännu en strykmatch, i dubbel bemärkelse.
Jag körde järnet med mina PT-kunder! Tidiga morgnar, tuffa pass. Men roliga!
Jag fortsatte äta bra och träna mycket och såg grymt bra resultat.
Jag agerade lite handbolls-ambassadör och lärde ut handboll på skolor i Jönköpings-traken.
Ljusår från dagens form, haha!
Aston fick sin första cykel. ❤
Vi åkte till Göteborg och umgicks med mamma och åt skaldjur och gick ut på party party medan mamma passade Aston. Och så sabbade jag min iPhone totalt, så jag fick köpa ny.
Jag började nytt jobb och hade satans jäkla mycket att göra.
Vi umgicks mer och mer med Ireklints.
Våren började komma… ❤
Vi umgicks med sväronen och Aston höll iPad-kurs.
Jag var speaker på finalspelet i JSM i handboll.
Det började närma sig slutet på min handbollskarriär på riktigt och jag grät floder.
Vi spelade säsongens näst sista match och VANN mot Skara efter en enormt bra insats.
Jag var sjuk en del och lekte mycket med Aston i hemmets ”lugna” vrå.
Vi hade ännu en PT-helg, denna gång med utbildning i Hälsoprofilbedömning.
PT-helgen sammanföll med storebrors födelsedag, så den firade vi på bästa sätt!
Jag fick mitt livs första p-bot. GLÖMDE skicka sms pga stressad som ett as.
Och sen var det över. Handbollsspelandet. Säsongens sista match spelades mot Kroppskultur och efteråt kändes en enorm tomhet.
Våren var här på allvar och jag och Aston och grannbarnen gick på upptäcktsfärd i lilla skogen vid oss.
Jag fortsatte med mina 100 nyttiga dagar!
Jag var ledsen över handbollens slut, men taggad inför fortsättningen på livet och nya utmaningar. (Som dock fick läggas på is pga graviditet.)
Aston hade en släng magsjuka och även en släng roliga miner. ❤
Våren var här på riktigt-riktigt och jag kunde plugga i solen på framsidan.
Vi monterade ihop vår studsmatta = livet!
Sen avslutade jag mars på värsta möjliga vis – med magsjuka, som resulterade i att jag såg ut som ett skelett.
Med sikte mot ett bättre april!
Min vän Frida fotade mig för 1,5 vecka sedan. Jag tog aldrig några gravidbilder med Aston i magen och ville så gärna göra det nu, fastän det kändes lite orättvist mot Aston. Men han fick ju i alla fall vara med på fotograferingen nu, så han känner sig förhoppningsvis inte försummad ändå…
Här får ni se några av bilderna.
Den här bilden på mig är en av mina absoluta favoriter. Jag tycker väldigt mycket om den.
Han jag redan har, den jag är och hen jag ska få. ❤
Denna ska du få…
Kallt mot huden, varmt i hjärtat.
Dig, älskar jag.
Jag är så imponerad av vad Frida lyckades få fram genom denna fotografering. Jag går runt och känner mig som ett komplett vrak, varje dag nu. Och så lyckas hon få mig att se ut så här. Så att jag kan le och känna att jag är vacker.
Tack, Frida.
Om någon är intresserad av en fotograf till ett bröllop eller en fotografering som min eller något helt annat – skicka ett mail till mig på somenoppenblogg@hotmail.com, så förmedlar jag kontakt.
Vi tar och fortsätter se tillbaka på 2014. Januari hittar ni här.
Februari 2014 startade alltså på ett nattåg på väg upp till norra Sverige, närmare bestämt Boden. Där skulle vi i Hallby Dam spela handbollsmatch mot just Boden och tillbringade därför 17 timmar på tåg – enkel resa. En helg som verkligen svetsar samman ett lag, oavsett resultat i matchen. Tyvärr förlorade vi den matchen efter en rätt jobbig match som går att läsa om här. Oj, vad besviken jag var då.
Jag fick äntligen igång min webshop igen efter mycket jobb och den finns ju kvar på samma ställe – byairam.se.
Jag körde på med mina PT-kunder och gymmade massor själv. Jag passade på att peppa mig själv ännu mer genom att köpa nya, snygga träningskläder.
Jag gjorde fortsatt fina resultat under mina 100 nyttiga dagar.
En hel handbollsträning körde vi dans och jag var så här himlans duktig då.
Vi åkte på middag hos Ireklintarna och jag såg ut så här och nu blev jag avundsjuk på mig själv…
De stora killarna hade avsevärda problem med att öppna en vinflaska.
Medan de små killarna inte hade några som helst problem med att vara jättesöta när de sov.
Jag plockade fram mina svartaste ögon…
…och vi fick äntligen ta två poäng igen!
Jag tränade och tränade och åt hur bra som helst och det gav superresultat!
Aston var så här himlarns gullig när jag hämtade honom på förskolan en dag. ❤
Vi fick besök av lillebror med dåvarande flickvän och spelade världens roligaste spel en hel helg.
Aston spände musklerna ca hela tiden.
Vi spelade match i och mot Helsingborg och fick än en gång med oss en snöplig förlust hem. Men jag hade i alla fall bra support från läktarhåll!
Jag körde ett träningspass med Vikto hemma hos oss, vilket resulterade i att han låste in sig i badrummet och låg där på golvet i 40 minuter utan att kunna röra sig.
Inte bara jag och Vikto tränade mycket i början av året – även Aston. Fotboll och hockey och allt möjligt blev det hemma i vardagsrummet/hallen.
Vila är också viktigt, så Aston sov mycket…
…på lite blandade sätt.
Sen var det dags för PT-helg i Stockholm och då var det stundtals lite svårt att fokusera på det som sades på föreläsningarna. Det var en mycket fin helg, på alla sätt.
Sen kom jag hem till den här fina och det var ju ännu bättre än alla helger i Stockholm någonsin, förstås.
Jag trääääänade och tog en jävla massa selfies pga imponerad av mig själv, haha!
Sen tog jag i alla fall hand lite, lite om hemmet.
Jag skrev det här inlägget om vårt älskade, underbara barn.
Och sen avslutade jag månaden med, ja, vad annars – träning.
Sammanfattningsvis – februari var fan ingenting annat än handboll, bra kost, gymmet, PT-kunder/utbildning och familj. Och i ärlighetens namn är det väl inte mycket mer än så man behöver?
Jag tänkte göra som jag gjort några gånger tidigare i mitt bloggliv – sammanfatta det gångna året med ett inlägg för varje månad!
För att vi inte ska bli alldeles snurriga i kolan så börjar jag med januari och sen fortsätter jag med februari och sen, ja, ni vet hur det ser ut…
Året började här hemma. Vi stod för tak över huvudet till förra årets nyårsfest och då hade vi så här trevligt.
Så här (plus Ubbe, som tog bilden) såg sällskapet ut då och det var nästan samma sällskap på årets firande, fast Karin och Daniel hade ”bytts ut” mot Ylva och Martin och hela tre stycken bebisar hade kommit till världen!
Jag började köra 100 nyttiga dagar igen och hade det här utgångsläget.
Med blicken i backspegeln var det ju inte så värst illa direkt…
Det var ingen snö och det var ganska varmt och Aston var illsöt.
Jag var typ äckligt snygg i håret, hallå?
Jag var mitt uppe i handbollssäsongen och såg ut så här most of the time.
Jag skrev träningshistoria när jag gick upp 06.20 helt frivilligt för att åka och gymma.
Då upptäckte jag att tidiga morgnar visst kan ha sina fördelar…
Sen kom det lite snö ändå och då var jag alldeles säkert väldigt lycklig.
Jag jobbade lite nätter på Troax och trivdes bra med det.
Aston gick på bio för allra första gången i sitt liv.
Jag skrev det här inlägget om att uppfostra en pojke.
Jag var på gymmet och tränade vid varje tillfälle jag fick.
Och jag började köra PT-kunder på prov, för att öva mig till min PT-examen som skulle tas i juni.
Jag hade dåligt samvete över att behöva vara borta så mycket från Aston pga handboll och PT-utbildning.
Vi förlorade två matcher på tre dagar med ett. Jävla. Mål.
Jag hade kindben på en toalett på Hard Rock under en kväll med min härliga PT-klass.
Jag ”roade” mig mycket med sånt här…
Jag gjorde en riktigt bra första månad med 100 nyttiga dagar och fick se fina resultat.
Vi var och badade hela familjen i Vaggeryds simhall.
Och sist, men inte minst, så påbörjade Hallby Dam en hel helgs resande för 60 minuters handboll mot Boden, i Boden.
Det var mitt januari 2014. När februari kommer är det ingen som vet, jag är ju lite oberäknelig…
Nytt år! 2015 är här. Välkommen, säger jag, till det nya året.
Vi hade en alldeles förträffligt bra nyårsafton tillsammans med goda vänner. Vi var tio vuxna med sex barn i åldrarna 5 månader till tre år som var hemma hos Emilie och Andreas, i Vaggeryd. De båda är utomordentligt bra värdar och Emilie är grymt duktig i köket, så vi visste att vi skulle bli rejält nöjda redan på förhand. Och det blev vi alltså.
Aston var så stilig i sin Aston Martin-skjorta och slips från Polarn o. Pyret. Slipsen åkte av rätt fort, innan jag hann få en ordentlig bild på honom, men här står han i alla fall stilla, haha!
Dukningen var top notch!
Jag fick pussa på Ines under misteln. ❤
Maten var alltså fullkomligt superb! Förrätten bestod av jordärtskockssoppa med currytouch och skaldjur och smakade himmelskt!
Aston nöjde sig dock med köttbullar och makaroner. Det gör han alltid.
Jag blundade, som vanligt, på alla kort tagna med blixt, så detta är det enda vettiga kort med mig…
Huvudrätten bestod av laxmedaljonger med champagnesås och ris och det var precis illgött, det också.
Kvällens höjdpunkt var dock dessertfyrverkeriet! Alltså. Avokadosorbet, polkagrisfluff med krossade oreos, chokladmousse, blåbärspaj (var det väl?) och en klubba gjord på Ballerina kladdkada. Ja, ni hör ju själva hur det låter. Mums.
Gott nytt år, min kärlek. ❤
Jag och Frida med lilla Ines strax efter tolvslaget. Frida kommer vara en av mina tärnor på vårt bröllop nästa år. Tycker så mycket om henne. ❤
De höll ut imponerande länge, de små liven. Först strax innan två-tiden såg det ut så här inne i tv-rummet. (Ändå sov Aston bara till nio i dag…)
Tack, alla inblandade, för ett kanonfint nyårsfirande!
I dag har jag och Aston varit hos goda vännerna Ireklints. Aston och August har lekt (och bråkat) och Frida har fotat mig och magen (och lite Aston).
Vi tog ett gäng bilder inne innan vi gick ut och fotade i snön – i samma outfit som ovan! Även några bilder utan koftan, dvs i bh, trosor och raggsockar, haha! Kallt var det, men vackert blev det.
Jag har fått se lite smakprover och blev alldeles tagen när jag såg dem. Frida är så duktig på att fota. Trodde aldrig att jag, som känner mig så oerhört sliten och ful nu, kunde se så fin ut.
Bilderna här i inlägget har jag dock tagit själv, med telefonen. De riktiga bilderna får vi vänta på.
Jag har ju inte direkt bombat upp bilderna från vår bilsemester i augusti. Det har helt enkelt legat för långt ner på priolistan. Men jag gillar att själv kunna gå tillbaka i bloggen och se vad vi gjort, så någon gång ska bilderna upp! Här är några från vårt lilla lunchstopp i Innsbruck, Österrike, efter ca 14 timmars bilkörning med endast ett avbrott på två timmar på färja.
Blickar ut över floden som passerar genom staden.
Oerhört vacker stad med fantastiska vyer.
Selfie.
Pizzalunch.
Magiskt.
Ett myller av människor…
En gata och ett berg.
Kontrasterna…
Jag vill verkligen besöka Österrike igen, under en längre tid. Så lär det nog bli i framtiden också. Både jag och Vikto blev väldigt förtjusta i de ställen vi stannade på i Österrike.
God middag på er! Fredag!
Ja, redan fredag, även fast denna vecka känts hur lång som helst. Aston är ju hemma med svinkoppor som inte ger med sig, så förskolan är ett big no no. ”Problemet” är ju att han är frisk som en nötkärna i övrigt. Jag, å andra sidan, är inte särskilt rörlig och inte heller särskilt pigg, vilket resulterar i en rätt understimulerad treåring som bara vill busa och det i sin tur ger en mamma som biter ihop och ler psykotiskt leende för att inte bryta ihop och kasta sig rakt igenom ett fönster.
Men i dag ska vi, om några timmar, packa in oss i bilen och plocka upp kära mor i Jönköping för att sedan styra kosan mot Göteborg. Jag och Aston och mamma. Vikto kommer nämligen befinna sig på annan ort i helgen. Han och hans grabbgäng åker på sin ”Kulturresa” i dag och kommer hem sent på söndag. Jag får inte lov att skriva var de ska, men jag kan garantera att de kommer få det riktigt roligt. Vi kommer sakna pappa Vikto när han är borta, men i Göteborg går tiden alltid i en rasande fart, så vi är snart tillsammans igen.
Ute är det höst på riktigt nu och det är ju så det ska vara så här dags på året. Jag klagar inte. Men det är alltid trevligt att se lite soliga bilder, så här får ni några stycken från min och mammas Turkiet-resa i månadsskiftet augusti-september.
På strandpromenaden i Icmeler.
Lunchdags i Icmeler.
Snyggaste morsan. ❤
Då var jag bara lite småtjock.
Turkisk afton på hotellet iklädd halsband och klänning från by airaM.
Marmaris.
De här bilderna. De togs för nästan två år sedan. Min lilla skrutt, drygt ett år gammal då. Och så jag. Tagna av min fina vän, Frida.
Och nu är han snart tre. Tre år. Helt makalöst.
Jag sitter och ömsom jobbar (gör träningsprogram, svarar på mail, marknadsför, betalar räkningar) och ömsom försöker få ihop någon slags vettig fotobok på vår bilsemester genom Europa som vi gjorde i augusti. Väldigt spretig tisdag, som ni märker. Men med lite här och lite där blir i alla fall lite undanröjt.
Det är så otroligt svårt att välja vilka foton som platsar och inte. Ska jag välja bilder på skön natur, vackra byggnader eller på oss, människorna, familjen, som hela resan handlar om? Jag försöker få med alltihop, men vill samtidigt hålla någon slags röd tråd genom boken så att det även blir estetiskt snyggt. Nåja, det blir nog bra till slut.
Här på bloggen har jag ju helt stagnerat i min Bilsemester-redovisning. Ett inlägg blev det innan det tog stopp. Haha. För mycket annat som kom emellan. Men här har ni litegrann i alla fall.
Innsbruck. Staden och bergen i en fantastisk symbios.
Utsikt från vår balkong på Panoramahotel Post i St. Andrea, Italien.
Uppe bland molnen i St. Andrea, med utsikt över majsfälten i slätten.
En fullt fokuserad filmtittande Aston i bilen på väg mot Venedig.
På en bro i Venedig.
Vi är inne i september nu och som vanligt undrar man ju var tiden tog vägen. Och ja, visst har de senaste tre månaderna flugit iväg, men inte som vanligt. Inte på det där sättet att ”jaha, där var den sommaren över och jag gjorde typ ingenting”. Nej, denna sommaren har varit helt magnifik. Detta trots att jag jobbade heltid de fyra veckor i juli då vi upplevde den bästa sommaren vädermässigt jag kan minnas här i Sverige. Vi fyllde helgerna med liv och rörelse under de veckorna och dessutom har det hunnits med inte mindre än fyra resor sedan början av juni. Eller fyra för mig och två för Vikto och Aston. På tre månader har jag, med Sverige inräknat, befunnit mig i totalt nio länder. Det är nästan helt vansinnigt, men ett bättre skäl till att sommaren flugit förbi än att den regnat bort, som vanligt.
Trots alla resor – Paris och Mallorca i juni, bilsemester i Europa i augusti och Turkiet nu precis – är dagar och kvällar som de här bilderna är tagna på, den 29 juli, fullständigt ovärderliga. Det är hemma jag tänker på när jag är iväg. Det är fantastiskt att resa, troligtvis min stora passion efter handbollen som inte längre är med mig, men det är än mer fantastiskt att komma hem. Till vårt hus, vår gräsmatta. Till tryggheten. Där Aston har levt sina första år och kommer leva många till.
Det är här vi lever.
som en öppen blogg 3.0 