den första morgonen

Taggade på första heldagen i Miami Beach.

Första morgonen i Miami väcktes vi av en klarvaken Dahlia. Klockan 03.30. Det kanske låter som en mardröm, men det kunde varit mycket värre. Hemma i Sverige var ju klockan halv tio då och så länge har hon nog aldrig sovit. Så. Godkänt! Tack vare iPad och bra wi-fi höll vi barnen (och oss själva) nöjda och glada i några timmar tills det inte längre var kolsvart ute.

En overklig och vacker bild, för mig.

Till slut, när klockan var kanske runt halv sju, så kände vi att det var tillräckligt ljust för att gå ut. Solen skulle gå upp strax efter 07, så vi hade god tid på oss att bevittna en förhoppningsvis vacker soluppgång. Jag som är extremt icke morgonpigg får inte så många chanser i livet att se soluppgångar, så här gällde det att passa på!

Vyn vi möttes av nere på den enorma stranden går egentligen inte att beskriva. Varken i ord eller bilder. Det var bara total harmoni. Jag förundras alltid, när jag besöker storstäder, över hur lugnt det kan vara i en stad med så hög puls. Det är som att lugnet blir än mer påtagligt då.

Jag bombar på med lite bilder i alla fall, så får ni ett hum om hur det var.

”Titta!”

Syskonkärlek.

Min. ❤

Min familj.

Ska jag komma med på bilder får jag ta dem själv… Om jag inte ber om att få bli fotad.

Och man kan ju faktiskt be om det.

Ingenting utan er.

Älskade VanDahlia.

Den här morgonen, den här första soluppgången. Det kommer jag aldrig att glömma, så länge jag finns kvar på denna jord. Kontrasterna mellan storstad och moder jord, mellan de moderna byggnaderna och de gamla Art deco-husen. Hur rent och oförstört alla var där och då. Det bär jag med mig för alltid.

 

hej och välkommen, älskade du

I dag blev vår storfamilj ännu rikare – min storebror och hans underbara fru blev föräldrar för tredje gången och han är så fin.

  
Längtar efter vårt första möte, lille vän. Vi älskar dig redan. ❤

  

ett år, ett helt

   

I dag blir du ett år. Ett helt år har du funnits i våra liv och och gett oss ytterligare dimensioner, fått oss att känna mer av allt och gjort vår familj helt komplett. Ett barn, en lillasyster, ett barnbarn, ett gudbarn, en kusin, en systerdotter och mycket därtill. En Dahlia, med allt vad det innebär. Vår Dahlia.  
Grattis på 1-årsdagen, älskade barn! Vi älskar dig gränslöst. ❤

  
  

 

ett litet helvete i paradiset

Vi är i Dominikanska Republiken nu. Punta Cana. Hotellet heter Grand Bahia Principe och är uppdelat i sex (eller sju?) olika delar. Vår del heter Bavaro.

Hela hotellområdet är enormt. Som en mindre stad. Det finns totalt nio pooler, om jag räknat rätt, och de är stora allihop. Vattenpark till barnen, poolbarer till de vuxna. Otaliga bufférestauranger och sju a la carte-restauranger. Ja, ni fattar ju. Och vackert är det. Välskött. Personalen ler (i alla fall de flesta), solen skiner och palmerna svajar i vinden.

Ett paradis, helt klart.

Men så har Dahlia blivit sjuk. Feber, öroninflammation och höstblåsor (som vi länge misstänkte var vattkoppor). I två dygn har hon varit oigenkännlig och det hade varit hemskt jobbigt på hemmaplan, men det är ännu jobbigare här. Faktiskt. Även om vi försöker njuta av allt det fina ändå och försöker göra det bästa och roligaste för Aston, så ligger det ju en tung slöja över alltihop. Det är sorgligt och ledsamt istället för njutbart och roligt. Vi får ligga vid poolen en i taget medan den andre föräldern är på rummet med Dahlia. Trevligt med egentid, en kort stund, men det var inte det vi kom hit för. Vi kom som en familj och ville semestra som en familj. Nu blev det inte så.

Men. Som sagt. Det bästa för Aston. Och i dag ville han gå till ”skolan”, alltså barnklubben här. I går med. Och varsågod, älskling, klart att du ska vara inomhus i det vackra vädret, haha! Så nu ligger jag på en solstol och försöker njuta en stund, så gott jag kan, innan jag går in till stackars Dahlia igen.

Tänk att efter drygt fyra år som förälder känner jag ändå när det krisar att ”Va, hänger det på mig nu? Är det jag som ska fixa detta? Vara stark? Var är min mamma?”. Blir vi någonsin helt vuxna?

Nåväl. Här får ni lite härliga bilder i alla fall.

  
Första morgonen.

  En soluppgång på stranden, innan hon blev sjuk.

  Life.

  Livets strand.

  Älskar.

  Alla vi. ❤

  ”Jag har lite ont i mina ben” och så upp på pappas axlar.

  Lite träning hinner jag med i alla fall.

  Busälsklingar.

  

  
Ja.

 Hoppa!

Iklädd mammas trosor. 🙂
 

Stora älskling.

 (Vet ej varför det blev ett stort hopp här, går inte att få bort.)

 
Detta… ❤

  Nästan alltid först vid poolen.

  Sista badet för lillskrutt.

  Försöker…

  Ensamfrukost med kungen i morse.

Later!

det är ni som är stjärnor

  
Jag spelar (spelade) helt enkelt i världens finaste lag. Ni är guld för mig. ❤

  
Jag kommer alltid, alltid minnas denna kväll och det ni gjort för mig. Ni gör det värt all smärta under hösten. Ni är bara wow. Kärlek.

  

  
Tack.

15 turns 16

  
2015 närmade sig slutet. 2016 stod på glänt. Dags att plocka fram rödtjutet för att fira allt som hänt. Vi bjöd upp till fest hos oss tillsammans med goda vänner. Vi åt och drack och festade loss och stor tacksamhet vi känner.

  
  
  
  
  
Garage-loungen. Min karl är sjuk…

  

  
Somnade långt, långt före tolvslaget.

  

Älskar dig. I år ska du bli min man. ❤

  

Skål!

  
  
Livets vänner. ❤

  

Och så vi två i morse, 06.45, efter knappt två timmars sömn. Det var det värt!

God fortsättning!

kvalitetstid

  
Aston hade önskat sig lego i julklapp. Smålego. ”Så man kan bygga bilar, flygplan och båtar!”. Han fick det!

Helikoptern med tillbehör som syns på bilden byggde vi i dag, han och jag. Det var för åldern 6-12 år, så det var väldigt pilligt för en fyraåring. Över tre timmar tog det, men till slut var vi färdiga!

Förutom en kort macka-paus mitt i satt han stilla hela tiden. Han hade ett sånt otroligt tålamod! Mycket bättre än mitt, haha.

Jag är så stolt över honom, varje dag.

en milstolpe

  
Efter lång förberedelse, många snack och påminnelser, så var dagen slutligen här. När tomten kom i dag sa Aston omgående: ”Men nu ska jag lämna nappen då, till tomtebebisarna.” och så la han nappen i tomtens säck.

Vid läggdags frågade han efter nappen, men då påminde vi honom om att tomten fått den, varpå han försökte charma till sig att ”låna en av Dahlia då?”, men det blev inget med det. Och så somnade han. Med en Hot Wheels-bil i handen, men utan napp i munnen.

En seger. För honom. ❤

julafton 2015

  

En sen god jul-hälsning från oss! ❤

  
Julen firades hos min storebror med familj i Härryda och det var en väldigt lugn och mysig dag. Här tittar Aston på Kalle Anka med sin morfar och mormor.

  

Det var väldigt glädjande att min Matilda kom och gjorde oss sällskap och även agerade tomte.

  
Aston och kusin Vendela var väldigt nöjda med sina Frost-klappar!

  
Som familj gav vi julklappen ovan till oss själva – en resa till Dominikanska Republiken 14-29 januari. Det blir fint!

Hoppas att ni haft en riktigt härlig julafton! ❤

fyra år

  
I dag är det fyra år sedan du tog ditt sista andetag, farmor. Detta kommer för alltid att vara den sista bilden som togs på oss tillsammans. Den togs i ditt kök, i huset som bara varit ert, som nu sålts och totalrenoverats till oigenkännlighet.

Här åt vi dina hemlagade köttbullar, dina hembakta rabarberpajer, kakor och bullar, drack din hemgjorda saft och diskade tallrikar i mängder – INTE under rinnande vatten.

Jag kommer för alltid att vara tacksam för att jag och Viktor valde att ta en spontantripp ner till Ronneby för att överraska er den där påskhelgen 2011, så att du i alla fall fick vara nära Aston när han fanns i min mage. Och jag kommer för alltid att sörja att du inte hann träffa Aston, som var 19 dagar gammal när du dog. Det var en av få saker du inte hann med under ditt långa, friska och lyckliga liv.

Jag saknar dig, farmor. Det gör jag. Och även denna jul lär jag komma på mig själv på väg att ringa dig för att önska god jul.

Jag hoppas att det dröjer länge än innan vi ses, men när vi gör det är det med stor kärlek och glädje. Hej så länge.

den tredje november

  
Mitt färgglada, viljestarka, glada, trotsiga, underbara, envisa, påhittiga, aktiva och älskade barn. Aston. I dag blir du fyra år.

Det har varit de fyra bästa åren i mitt liv, det kan jag säga utan att tveka. Jag hade roligt innan du kom, absolut. Men med dig kom min mening och du har visat mig hur jag ska leva fullt ut. Om du gjort det med mig på bara fyra år, vad ska du då åstadkomma med resten av ditt liv?

Det finns inga gränser för hur långt du kan gå. Ingen väg är för lång, inget hinder för stort. Du kan bli och vara vad du vill. Vad du vill. Jag älskar dig. ❤

  
 

mitt färgglada barn

  
Mitt barn. Min förstfödda. Kolla på honom. Hur färgglad han är. Ja, ni kan se det. Det yttre färgglada. Vi ser det, vi med, men framför allt så känner vi det.

Det är alltid extra allt med Aston. Alltid 100% känslor – glada som ledsna, exalterade som arga. Ibland är det verkligen pissjobbigt. Alla som haft en 3-4-åring med trots och fem miljarder viljor inom sig vet vad jag pratar om. Dessa stunder då man seriöst undrar ”VARFÖR var det nu igen jag ville ha barn från första början?”.

Alla som haft en 3-4-åring över huvud taget vet att det är just denna lilla person som visar oss, just när vi behöver det som mest, varför vi ville ha barn från första början.

För det är tindrande ögon, det är sprickande stolthet, det är felböjda ord och skratt som aldrig tar slut. Det är rufsiga morgonfrisyrer, söta små ”oj då, förlåt mig” och det här ”Titta, jag kande lyfta Dahlia!”.

 

För varje grått hårstrå får jag fem gapskratt. Och hade det varit tvärtom hade det fortfarande varit lika värt.

Tack, Aston.

testkörning

  
I dag hade Dalle-skrutt utomhuspremiär, dvs i overall och skor och inte sittandes i vagnen.

Först satt hon bara helt stilla och såg ut som ett fyllo i ca fem minuter. Men sen kröp hon iväg.

  
Och det gick ju hur bra som helst även fast overallen är en storlek för stor.

  
Gräset skulle också kännas på, så klart.

  
Älskade gullunge-bebis. Redan åtta månader. ❤

ur tryggheten

  

Jag lyckas fylla livet hela tiden. Varje gång det kommer en ”lugn vecka”, så är den snart inte lugn längre. Tillsammans med mina nära och kära lyckas jag alltid se till att ha något att göra, något att se fram emot. Livet blir aldrig, aldrig tråkigt.

Och medan tiden går utvecklas Dahlia i en rasande takt. Hon har inte riktigt än listat ut att hon ska gå med gå-vagnen, den är mest god att äta, men hon står där i alla fall – flera gånger dagligen.

  
De här fyra. De gör livet extra spännande (och nerv-vrakigt). Och jag är så glad för dem och för oss vuxna, för den trygghet vi lyckats skapa tillsammans.

Ur trygghet skapas stora ting.

❤

26 september 2015

I går gifte sig min svägerska Stina med sin Johan och det var beyond vackert. Vi hade äran att få ha stora roller på deras dag och det värmer i hjärtat att vi fick ett sånt ansvar.

 Så här såg vi ut innan vi åkte.

 Hagshults Kyrka var platsen för vigseln.

 De lyckliga tu var sagolikt vackra.

 Jag, tillsammans med Markus Kvick (på bilden), Hampus Steenberg och Christofer Lorin sjöng och spelade tre låtar på vigseln – This I promise you, Elephant Love Medley och Come what may.

 Som en dröm. Och vädret sen!

 Sen väntade festligheter i PO:s Lada, dit brudparet anlände i en grön, läcker MG.

 Där serverades popcornbuffé och cava till minglet.

Gästboken var otraditionella utformad. Jag hade fotat alla gästerna med polaroidkamera när de anlände till kyrkan och så fick de skriva sina hälsningar på korten.

Always & forever.

Stina hade dekorerat vansinnigt fint.

 Min fina Frida var fotograf under hela dagen, kvällen och natten.

 Förrätten var galet god. Rådjur och toast med kantarellstuvning.

 Under kvällen hölls många roliga och fina tal. Min personliga favorit var brudens egna tal, som hölls som allra sista tal och som innehöll känslor och kärlek från hennes hjärtas allra innersta. Det var rörande.

Sen var det fest i kubik och jävlar, vilket drag det var! Vi hade nog kunnat hålla på ända till morgonen om möjlighet hade getts.

Tack, Stina och Johan, för en fantastisk dag och kväll. Tack. 

större

  
Kolla mitt barn, vad han är grym på att måla innanför! Han utvecklas så mycket nu, varje dag. Snart fyra år, herregud…

  
Och den här lilla glassätande damen. Det finns ingen hejd på henne. Alls.

  
Världens finaste ungar. Mina.

ett malmö-dygn

  
Vi har haft typ väääärldens bästa dygn i Malmö. Lunch med cava, provning av både brud- och tärnklänningar, shopping, mer bubbel, skratt och mys på hotellrummet, drinkar på Skybar Malmö Live, en underbart god middag på Savoy Grill, fuldans på några klubbar, Fireball, mer bubbel, brunch och mer shopping.

Jag är så lyckligt lottad som har just er som vänner och tärnor. Och Matilda. Kom hem snart. ❤

Nu sitter vi på tåget hem, en timme försenade innan vi ens börjat rulla. Jag längtar efter mina barn och min kärlek nu och det känns så bra.

Mer bilder från helgen kommer!

  
En dröm. ❤

sex månader med dig

Ett halvår gammal, blir du i dag. Tack, mitt älskade barn. Tack, för varje dag.

Har alltid trott att det var Aston som skulle ge mig gråa hår, men jag tror det blir du. ❤

min dag, er dag

Mors dag har passerat. Mors dag 2015. Det innebär att jag firat min fjärde(!) Mors dag och min första som tvåbarnsmor. Det är ju vansinne. Fyra stycken.

Jag vet att jag nästan tjatar om detta, men jag känner mig fortfarande så himla mycket som Maria att jag knappt fattar ibland att jag är mamma. När vi är hemma med barnen känns det fortfarande bara som att vi är barnvakter, för ingen ser ju vad vi gör här. Det är när vi kommer ut som det känns på riktigt. Och än är barnen så små att de inte vet/bryr sig om vad Mors dag är, så det är egentligen mer en prövning för Vikto. ”Hej, hallå, visa mig nu hur mycket barnen älskar mig, VISA MIG!!!”. Nädå. Eller?

Eftermiddagen tillbringades i alla fall på Aqua i Jönköping med hela Viktos familj och det var en riktigt trevlig stund. Fastän Aston genomlevde THE sockerrus av allt han tryckte i sig och fastän Dahlia inte riktigt ville komma till ro. Det var en härlig middag med riktigt god mat och trevliga samtalsämnen och jag kunde inte ha en bättre ”svärfamilj” någonsin. Det är inte bara Vikto jag älskar, det är dem – allihop.

Nu väntar en ganska körig vecka och när jag skriver det kommer jag på att ”så där tänker jag varje söndag”. Det är inte bra. Jag trivs med mycket att göra, på ett sätt. Men jag trivs inte med ”körigt”. Det får gå, lite till. Tills Försäkringskassan gets its shit together.

Hoppas att ni alla haft en fin Mors dag – oavsett om ni firat era mammor, har blivit firade själva eller både och.

Den senaste. ❤

bildregn från ett dop

Så. I dag, 17/5-2015, döptes vår lilla Dahlia Irma Gunvor i Skillingaryds Kyrka och det såg ut ungefär så här. Alla bilder i inlägget Är tagna av vår vän Urban Ireklint.

Min storebror, Stefan, var där.

Min pappa är 63 år i år, men fotar ändå med iPhone.

Vikto kommer i rätt stämning.

Min mamma läste Markusevangeliet om Jesus och barnen.

Och Vikto lyssnade.

Lite märkligt, hur jag, som inte är aktivt troende, kan känna så starkt för ett dop. Det är fint. ❤

Min brorsdotter, Vendela, hjälpte mig hälla upp vattnet i dopfunten.

Min kusin, Johan, är gudfar till Dahlia och det är vi väldigt glada för.

Vår präst, Cristina Virdung, var kanon, precis som alltid. Och Dahlia trivdes fint hos henne.

Dahlia var hur lugn som helst genom hela dopet, vilket kändes väldigt bra för oss alla.

Aston var ganska precis 100% ointresserad av att medverka i dopet på annat sätt än att väsnas genom att springa omkring och hoppa med sin kompis August så fort något viktigt skulle sägas eller sjungas, men när han fick en egen present av prästen var han i alla fall lugn.

Jag tycker mycket om den här bilden, för där finns ni.

Min lillebror. Min far. Min mor. Jag älskar er.

Min svärmor. Min svärmor. Min svägerska. Jag älskar er med.

Det var väldigt fint, men tyvärr inte helt komplett, för vi saknade någon. Gudmor Matilda, som befinner sig i Australien på obestämd tid. Vi saknar dig, varje dag. ❤

Emmas och Jacobs lilla Clara förgyllde dopet än mer.

Den mest lyckade bilden på oss alla fem…

För dig. ❤

Tårtorna kom från Stigs i Värnamo och Ritz i Vaggeryd och var enormt uppskattade av alla närvarande.

Inom kort kommer jag lägga upp videos på när vår vän Markus sjöng på dopet – My Girl med The Temptations och Hall of Fame med The Script – på Youtube, så även ni kan få njuta av hans fantastiska framföranden (tillsammans med Hampus Steenberg på gitarr och sång).

Allt som allt, ett mycket fint dop som vi är tacksamma över att ha fått dela med så många av de vi älskar. Tack.

cause you burn with the brightest flame

Nu är hon döpt! ❤

första fotbollsträningen

 
 
 
 När blev du så stor, min kära? 

jag, en förälder

I dag hade Aston gympaavslutning. En riktig avslutning, med alla gymnastikgrupper. Astons grupp var den yngsta gruppen och uppträdde först. Aston gjorde tio kullerbyttor på raken på den långa, uppblåsta mattan och jag satt på läktaren och grät. Tårarna rann då och tårarna börjar rinna nu, när jag tänker på det.

Jag har fortfarande så svårt att förstå att jag faktiskt är förälder. Någons mamma. Två små personers mamma. Så som min mamma är min. Så är jag för dem. Det är så svårt för mig att greppa mestadelen av tiden, för jag känner mig fortfarande så himla mycket som bara mig. Jag känner mig fortfarande som ett barn, som tycker att det är astråkigt att städa och laga mat och jag känner mig fortfarande som en tonåring, som kan sova till 13 om ingen stör och jag känner mig fortfarande som 23, då jag kunde kröka och festa till fem på morgonen om jag ville. Jag är fortfarande hon på något sätt, även om jag inte lever så längre. Även fast jag tar hand om två små människor varje dag, tillgodoser deras behov. Älskar dem, pussar dem.

Trots att jag gör det varje dag.

Så är det när jag sitter och tittar på en gympaavslutning eller på ett Lucia-tåg, eller går på ett föräldramöte på förskolan som jag känner mig som mest som en förälder. Och den känslan är så överväldigande, så stor, att då går tårarna inte att stoppa.

Jag kommer nog aldrig vänja mig vid detta. Det är så nära magi man kan komma.

Mina små Gooners i dag. ❤

världens finaste aston

Här är vår förstfödde i fredags, innan vi åkte till Jönköping för att shoppa lite.

 
 
 
 

Bäst, bäst, bäst. ❤

 

  

dubbelt

 

Varje morgon vaknar jag av ett joller, ibland ett smackande ljud av en liten hand i en liten mun. Aldrig skrik. Och när jag tittar över kanten till vaggan så ligger hon alltid där och ler. Hon verkar liksom tänka ”Yes! Äntligen en ny dag!”.

 

Och så lägger jag henne bredvid storebrorsan, som alltid kommit in till oss under natten, och nuförtiden är det faktiskt ren och skär kärlek från honom till syrran. Klapp på huvudet, puss på pannan.

 

Och ömma(!) kramar, innan han drar iväg och tittar på ”Barnekalen”.

Jävlar, vad det är tungt ibland, men jävlar, vad kärlek man får tillbaka.

Jag älskar mina barn, så att jag vill skrika rakt ut, le upp till öronen och gråta på samma gång. Älskade, älskade barn. ❤