mood of the day

  
I dag tillbringar jag min stund för mig själv här nere på stranden. Lyssnar på vågorna, musiken, tugget. Tittar på alla härliga människor – glada och otvungna – på palmerna, på det turkosa vattnet.

Det är skönt att vara tyst en stund. Inte tjata, inte gnälla, inte försöka muntra upp, inte ens skratta. Bara vara lite tyst. Jag är ju inte det så ofta, hehe.

  
Och när Dahlia samtidigt börjar må lite bättre är det lättare att njuta. Så det gör jag. För stunden.

  
  
  
Fortfarande nästan en vecka kvar av tiden här. Det blir bra. ❤

ett litet helvete i paradiset

Vi är i Dominikanska Republiken nu. Punta Cana. Hotellet heter Grand Bahia Principe och är uppdelat i sex (eller sju?) olika delar. Vår del heter Bavaro.

Hela hotellområdet är enormt. Som en mindre stad. Det finns totalt nio pooler, om jag räknat rätt, och de är stora allihop. Vattenpark till barnen, poolbarer till de vuxna. Otaliga bufférestauranger och sju a la carte-restauranger. Ja, ni fattar ju. Och vackert är det. Välskött. Personalen ler (i alla fall de flesta), solen skiner och palmerna svajar i vinden.

Ett paradis, helt klart.

Men så har Dahlia blivit sjuk. Feber, öroninflammation och höstblåsor (som vi länge misstänkte var vattkoppor). I två dygn har hon varit oigenkännlig och det hade varit hemskt jobbigt på hemmaplan, men det är ännu jobbigare här. Faktiskt. Även om vi försöker njuta av allt det fina ändå och försöker göra det bästa och roligaste för Aston, så ligger det ju en tung slöja över alltihop. Det är sorgligt och ledsamt istället för njutbart och roligt. Vi får ligga vid poolen en i taget medan den andre föräldern är på rummet med Dahlia. Trevligt med egentid, en kort stund, men det var inte det vi kom hit för. Vi kom som en familj och ville semestra som en familj. Nu blev det inte så.

Men. Som sagt. Det bästa för Aston. Och i dag ville han gå till ”skolan”, alltså barnklubben här. I går med. Och varsågod, älskling, klart att du ska vara inomhus i det vackra vädret, haha! Så nu ligger jag på en solstol och försöker njuta en stund, så gott jag kan, innan jag går in till stackars Dahlia igen.

Tänk att efter drygt fyra år som förälder känner jag ändå när det krisar att ”Va, hänger det på mig nu? Är det jag som ska fixa detta? Vara stark? Var är min mamma?”. Blir vi någonsin helt vuxna?

Nåväl. Här får ni lite härliga bilder i alla fall.

  
Första morgonen.

  En soluppgång på stranden, innan hon blev sjuk.

  Life.

  Livets strand.

  Älskar.

  Alla vi. ❤

  ”Jag har lite ont i mina ben” och så upp på pappas axlar.

  Lite träning hinner jag med i alla fall.

  Busälsklingar.

  

  
Ja.

 Hoppa!

Iklädd mammas trosor. 🙂
 

Stora älskling.

 (Vet ej varför det blev ett stort hopp här, går inte att få bort.)

 
Detta… ❤

  Nästan alltid först vid poolen.

  Sista badet för lillskrutt.

  Försöker…

  Ensamfrukost med kungen i morse.

Later!