hej och välkommen, älskade du

I dag blev vår storfamilj ännu rikare – min storebror och hans underbara fru blev föräldrar för tredje gången och han är så fin.

  
Längtar efter vårt första möte, lille vän. Vi älskar dig redan. ❤

  

ur tryggheten

  

Jag lyckas fylla livet hela tiden. Varje gång det kommer en ”lugn vecka”, så är den snart inte lugn längre. Tillsammans med mina nära och kära lyckas jag alltid se till att ha något att göra, något att se fram emot. Livet blir aldrig, aldrig tråkigt.

Och medan tiden går utvecklas Dahlia i en rasande takt. Hon har inte riktigt än listat ut att hon ska gå med gå-vagnen, den är mest god att äta, men hon står där i alla fall – flera gånger dagligen.

  
De här fyra. De gör livet extra spännande (och nerv-vrakigt). Och jag är så glad för dem och för oss vuxna, för den trygghet vi lyckats skapa tillsammans.

Ur trygghet skapas stora ting.

❤

måndagsbarn

  
Under hela våren har Vikto varit föräldraledig varje måndag och fredag och eftersom Aston går på förskolan 9-14, tisdag-torsdag, så har jag inte behövt vara hemma själv hela dagar med båda barnen särskilt mycket. Men nu efter sommaren är han bara föräldraledig på fredagar, så varje måndag blir en reality check för mig nu. För jag inser ju hur bra jag haft det i ett halvårs tid. Och Vikto med, förstås.

I dag var andra måndagen efter semestern och det har varit en mysig dag. Förmiddagen var lugn och fin, sen åkte vi och överraskade Vikto på jobbet och tog med honom på utelunch (så då var jag ju iofs inte själv med barnen). Sen åkte vi till lekplatsen vid Movalla och Aston lekte loss som tusan i prick en timme innan vi åkte hem och njöt av finvädret på vår baksida istället. Och plötsligt var Vikto hemma och jag hade överlevt denna måndagen också, haha.

  
Om ett par timmar åker jag och Aston in till Jönköping för handbollsträning. Ekorrhjulet är igång.

det känns bättre nu

En bild för att ha en bild i inlägget och den där koftan har hon redan växt ur. ❤

Jag har läst alla era kommentarer till inlägget senast och jag tackar från djupet av mitt hjärta för ert stöd och era ord. Det känns bättre nu! Fastän ingenting egentligen förändrats. Jag har fortfarande inte fått svar – på prover, från Försäkringskassan – och jag är dessutom illförkyld, med världens hosta och rejält snorig och ont i luftrören. Ändå känns det bättre. Tack var den där grunden jag står på.

Jag jobbar mycket. Här hemma alltså. Det är ju Mors dag på söndag och beställningarna har rasat in på by airaM. Det är jätteroligt! Och även om det är stressande på sitt sätt, så är jag så väldigt glad över att mitt företag går bra och de där timmarna när jag sitter och pärlar och tillverkar, så får jag på ett sätt ”bara vara”. Ibland måste jag stänga dörren om mig, när de där andra i familjen stör lite för mycket, men för det mesta kan jag sitta med dörren öppen och höra på hur de leker och grejar där ute. Det är en ynnest. Ett privilegium. Att få jobba hemma, med den friheten, så nära de jag älskar. Ibland en förbannelse… Men oftast en ynnest. Och tänk att jag kan jobba på en dag som denna, då snoret bara rinner och jag knappast hade tagit mig iväg till ett jobb där jag varit anställd. Nu kan jag jobba så mycket eller lite som jag orkar och vila när jag behöver. Guld värt.

Jag sa till Vikto förut: ”Vilken fin dag vi har haft, ändå.”. Trots att jag är sjuk, trots att Dahlia varit jättegnällig, trots att Aston fått sina utbrott och trots att Vikto rensat garderoben. Eller kanske tack vare det.

Det är inte så dumt att vara en Svensson.

orden

Jag vill skriva.

Har alltid velat det, har alltid gjort det. Som barn ville jag bli författare, skrev böcker, dagböcker, dikter, you name it. Som ungdom var författardrömmarna borta, det kändes inte realistiskt. Men jag skrev fortfarande. Överallt. Och sen kom bloggen. Jag har flyttat runt på world wide web och lämnat spår lite överallt, men hur mycket jag än flyttat har kärnan i mitt skrivande varit konstant, inom mig.

Med åren har skrivandet blivit mindre och bilderna fler. iPhone kom och barnet kom. Instagram. Barnen. Och det är inget fel med det. Jag älskar foton med. Har flera gånger velat jobba med foto. (Ja. Jag har velat göra det mesta, tror jag.) Nej, inget fel med foton, bara en annan konstform. Och när det inte bara är jag längre, så fyller foton sin funktion, för det är klick, två rader, publicera – klart. Texterna skrivs inte mer. Inte åsikterna, inte händelserna. Inte känslorna. Och det är det något fel med. För jag vill skriva.

Jag vill skriva.

Jag kommer alltid vilja det. Och på något sätt blir jag nu, i skrivande stund, förbannad över att jag inte gör det. Att jag lägger tid på så mycket annat, sånt jag är halvbra på, nej, knappt ens det. Jag har många strängar på min lyra och det är roligt, det är det. Men jag vill inte glömma vem jag är. Och jag är en skrivande person.

Så jag ska hitta det igen.

Jag ska verkligen jobba för att hitta det igen.

Mitt skrivande. Mina känslor. Lite för er, men mest för mig.

that’s how she rolls

 

Ovan ser ni hela mitt dagsintag av ”mat” under gårdagen. Magsjuka was in the house… Lyckligtvis gick det över fort och via feber i går är jag i dag ”frisk”. Dock inte pigg och helt utan matlust. Babysteps…

 

Den här skruttfian gör framsteg hela tiden! Förra veckan rullade hon ner på rygg när jag hade lagt henne på mage, ståendes på armarna, om ni förstår? Så det räknades inte riktigt, tyckte jag. Men i dag ställde hon sig själv upp på armarna från magliggande och rullade sen runt och DÅ räknas det, tamejfan.

Två månader och två veckor gammal är hon redan. Helt vansinnigt. ❤ 

en bra start



Vi två i dag.

Nu sitter hela familjen i bilen på väg mot Värnamo Sjukhus. Vi ska träffa vår fantastiska barnmorska, som förlöste Dahlia, och gå igenom förlossningsjournalen och prata lite. Det känns väldigt bra att få göra det, speciellt som det kom på initiativ från henne.

Efteråt ska vi hem till Emma, Jakob och Clara och fika och umgås.

On top of it all så är det ju vår i luften! Vilken bra måndag det här är. 

måndag

Kaffe!

I natt hade vi nog den jobbigaste natten sedan vi kom hem med Dahlia. Eller jag hade, för det är, av förståeliga skäl, ännu jag som tar nätterna här. Jag tror inte att jag sov en enda timme i sträck. Dahlia gruffade, knölade, åt, gnällde, bökade, ja, allt som går, och jag for upp och ner som om jag deltog i någon slags nattlig situps-tävling.

Så när kidsen vaknade i morse gick Vikto upp med båda två och jag fick sova ett par timmar – ensam i en dubbelsäng. Hur jävla gött som helst.

När Dahlia behövde käka kom han in med henne och så ligg-ammade jag henne. Hon åt tills hon somnade och sen låg hon där och tuttade så gött.



När jag sen gick upp (runt 11!) satt mina stora kärlekar så här på framsidan och hade vårfika. Jag log med varenda fiber av min kropp. Det blir ju inte finare än så här.

ändå helt perfekt

Helt ny.

Nej, det blev ingen förlossningsberättelse i dag. Känns som att det varit fullt ös här hemma hela dagen. Vikto och Aston har lekt som bara den, både inne och ute, och jag har antingen suttit klistrad vid Dahlia eller jobbat undan en hel del inne på kontoret. Känns bra att kunna få iväg en del ordrar med tanke på att jag fortfarande inte fått en godkänd SGI av Försäkringskassan och således inte får någon föräldrapenning. Story of an egenföretagare! Så känner ni för att underlätta lite för mig så är ni välkomna att handla på byairam.se, höhö.

Här får ni en bild på Dahlia, mig och mamma på kvällen samma dag som Dahlia föddes. Direkt när mamma fick veta vad som hänt Dahlia åkte hon hem, packade en väska och satte sig i bilen för att köra de 13 milen från Göteborg till Jönköping. Hon fick träffa oss kanske totalt 1,5 timme på hela helgen, men tvekade ändå aldrig på att åka. För det är jag henne evigt tacksam. ❤

Tänk att få se sitt bara timmar gamla barn i det här skicket. Det är ju… Ja. Jag har nog inte riktigt bearbetat detta än. Jag känner på mig att jag kommer få göra det lite när jag skriver min förlossningsberättelse. Den lär mynna ut i att jag även skriver om tiden efteråt. Jag behöver det, dels för att bearbeta, men även för att jag vill kunna läsa om det längre fram. Minnas hur det var. Varje detalj.

När du kom. ❤

babysteps

Från instagram (där jag uppdaterar varje dag under @airamsorb):

Två steg fram, ett steg bak.
Efter att specialister i Linköping granskat resultatet från EEG:t som sträckte sig från fredag kväll till söndag förmiddag visade det sig att Dahlia haft flertalet kramper under denna tid, dock av den arten att de inte synts på utsidan.

I morgon förmiddag tas beslut om hur man går vidare, troligtvis med ryggmärgsprov och magnetkameraundersökning på hjärnan. Vi hade förhoppningar om att hon äntligen skulle kopplas bort från maskiner och sladdar i kväll, men efter detta besked får vi vänta lite till.

Det svider.

Men mitt i allt verkar Dahlia vara alldeles obrydd, så hon får ge mig den kraft jag behöver tills hon blir friskförklarad även på pappret.

sammanställda gissningar och lite statistik, typ

Snart ligger jag här igen…

Oj, oj, oj! Så här mycket aktivitet (i form av kommentarer) på bloggen var det längesen jag hade. Förlossning i kombination med gissning engagerar!

Tänkte ge mig på att sammanställa allas gissningar, så blir det lättare att hålla koll. Det lär ju ta en liten stund, but let’s go!

Evelina L – 27/1 – 03.25 – 3370 g – 52 cm – Flicka
Lisbeth – 27/1 – 06.37 – 3250 g – 51 cm – Flicka
Pappa – 27/1 – 09.09 – 4100 g – 52 cm – Pojke
Vesna – 27/1 – 13.57 – 3108 g – 52 cm – Flicka
Johanna M – 27/1 – 14.00 – 3900 g – ?? cm – Pojke
Jenny T – 27/1 – 19.12 – 4200 g – 53 cm – Pojke

Hanna M – 28/1 – 00.35 – 3345 g – 49 cm – Flicka
Johanna T – 28/1 – 02.26 – 3870 g – 49 cm – Pojke
Frida – 28/1 – 03.22 – 3100 g – 50 cm – Flicka
Sandra – 28/1 – 04.55 – 3670 g – 51 cm – Pojke
Caroline A – 28/1 – 07.35 – 4020 g – 51 cm – Pojke
Therese B – 28/1 – 07.48 – 3970 g – 50 cm – Pojke
Jenny F – 28/1 – 13.00 – 3675 g – 51,6 cm – Flicka
Mia – 28/1 – 14.30 – 3970 g – 51 cm – Pojke
Petra – 28/1 – 21.30 – 4300 g – 51 cm – Flicka
Alexandra – 28/1 – 21.39 – 3240 g – 51 cm – Flicka

Pernilla – 29/1 – 02.30 – 3800 g – 52 cm – Flicka
Lena – 29/1 – 02.31 – 3540 g – 54 cm – Pojke
Anna – 29/1 – 03.00 – 3456 g – 50 cm – Flicka
Jennie – 29/1 – 03.13 – 4230 g – 53 cm – Flicka
Cajsa – 29/1 – 04.45 – 3484 g – 48 cm – Flicka
Jimmy – 29/1 – 09.10 – 3500 g – 58 cm – Flicka
Lisa – 29/1 – 09.47 – 3430 g – 50 cm – Flicka
Elin B – 29/1 – 10.32 – 4010 g – 52 cm – Pojke
Erica – 29/1 – 11.20 – 3950 g – 52 cm – Flicka
Caroline B – 29/1 – 15.21 – 3990 g – 51 cm – Flicka
Pelly – 29/1 – 18.02 – 3630 g – 52 cm – Pojke

Kusin Jessie – 30/1 – 02.36 – 3950 g – 52 cm – Pojke
Rebecka – 30/1 – 18.44 – 3788 g – 52 cm – Pojke
Hanna G – 30/1 – 20.04 – 3987 g – 52 cm – Flicka
Barbro – 30/1 – 21.53 – 4376 g – 52 cm – Pojke

Amanda – 31/1 – 06.44 – 4095 g – 53 cm – Flicka
Nhung – 31/1 – 20.30 – 3488 cm – 51 cm – Flicka
Sofie – 31/1 – 22.59 – 3990 g – 53 cm – Flicka

Mamma – 1/2 – 02.23 – 3870 g – 53 cm – Flicka
Kusin Ulrika – 1/2 – 03.33 – 3990 g – 53 cm – Pojke
Emma CW – 1/2 – 05.30 – 3650 g – 52 cm – Flicka
Jerrie – 1/2 – 06.53 – 3710 g – 51 cm – Flicka
Linda – 1/2 – 08.00 – 4050 g – 53 cm – Pojke
Ida – 1/2 – 10.30 – 3700 g – 48 cm – Flicka
Evelina G – 1/2 – 13.04 – 3999 g – 51 cm – Pojke
Mariannesvensson – 1/2 – 20.33 – 3890 g – 51 cm – Flicka

Annika – 2/2 – 04.15 – 3020 g – ?? cm – Flicka
Karin – 2/2 – 05.20 – 3420 g – 49,5 cm – Flicka
Therese A – 2/2 – 06.34 – 3650 g – 50 cm – Flicka
Angelica – 2/2 – 09.42 – 4190 g – 54 cm – Pojke
Minna – 2/2 – 22.22 – 3222 g – 52 cm – Flicka

Josephine – 3/2 – 02.20 – 4025 g – 51 cm – Flicka
Jessica – 3/2 – 03.18 – 3210 g – 50 cm – Flicka
Maria – 3/2 – 20.20 – 3830 g – 50 cm – Flicka
Berit – 3/2 – 22.33 – 3290 g – 51 cm – Pojke

Emelie – 4/2 – 03.40 – 4060 g – 52 cm – Pojke

Alltså – WOW. 52 stycken gissande hittills! Av dess är två män (varav en min pappa) och resten kvinnor. Skräll, haha!

Flest personer tror att Minion kommer den 29/1 – hela elva stycken har gissat på det datumet. Bara sex stycken tror att födseln sker mellan 12-18, hela tolv stycken tror att allt är klappat och klart mellan 03-05.59.

Den som tror att Minion kommer först är Evelina L (hoppas du har rätt!) och den som tror att den kommer sist är Emelie (hoppas du har jävligt fel, men jag lutar mer åt din gissning…). Tyngst bebis tror Barbro att jag kommer få, med 4376 g och lättast bebis tror Annika på, med 3020 g. Längst bebis har Jimmy gissat på med 58(!) cm och kortaste gissningen kom från Ida och Cajsa med 48 cm.

20 stycken tror att Aston kommer få en lillebror, medan 32 stycken har gissat på en lillasyster. (Aston tror på lillasyster.)

Om vi slår ihop alla gissningar och tar fram ett medelvärde på vikt och längd, så kommer Minion väga 3741,5 g och vara 51,46 cm lång. Om detta stämmer kommer Jerrie (Matilda, blivande gudmor) vara närmast med sin gissning på 3710 g och 51 cm.

Märks det att jag gillar statistik?

Man får lov att gissa fram till midnatt, sen stänger jag slussen! Peace.

sekunder känns som minuter

Ooooooj, vad seg jag är. Trött. Har ont i kroppen. Trött. Trött fysiskt. Trött psykiskt. Låg i sängen fram till 13 och har sedan legat i soffan och tittat på Suits fram till nu. Bra serie! Den får hjälpa mig att fördriva tiden fram till förlossning, som gärna får komma NUUUUUU.

Så satans trött på detta tillstånd. Så satans trött.

hell no h2o

Det blev ett besök på förlossningen i kväll. Ingen fara på taket egentligen, de ville bara kolla om jag hade ”långvarig vattenavgång” då jag läckt i några dagar (varsågoda för smaskig info!). Vattnet gick ju inte av sig självt med Aston, så jag vet inte hur det ska se ut/kännas.

Dessutom har jag ju haft en del smärtsamma sammandragningar på slutet och eftersom jag hade en rätt snabb förlossning förra gången så kändes det som en bra idé att kolla upp allt nu.

CTG, ultraljud och lite andra grejer gjordes/kollades och allt såg bra ut, så det var inget att oroa sig över, ingenting på g. Jag får härda ut lite till.

Måste säga att jag är så glad att jag har just Värnamo som min förlossningsmottagning. Underbar personal, som verkligen lyssnar och tar in det man säger. Inte skyndar på, hmm:ar och jäktar. Det känns så himla tryggt.

Jag längtar.

festlig natt följd av vab

”God morgon”….

Alltså, jag vet inte. Aston kom in till oss i natt innan jag ens hunnit somna. Som om jag inte har tillräckligt svårt att sova som det är, så blev det extra svårt när Aston höll på och feber-böka från typ 02.30 tills Vikto till slut gick upp med honom vid 05.10. Inte ens efter det kunde jag somna om, för jag har haft småvärkar (onda som fan, men lindriga jämfört med riktiga) hela natten och morgonen och till slut var det ingen idé att försöka längre. 06.20 gick jag upp och jag vet inte hur många minuter jag sovit i natt, men jag hoppas verkligen att Aston snart blir lika trött som jag är och sover några timmar, för han har ju knappt sovit i natt han heller.

Så. GOD MORGON!

årsresumé 2014 – februari

Vi tar och fortsätter se tillbaka på 2014. Januari hittar ni här.

Februari 2014 startade alltså på ett nattåg på väg upp till norra Sverige, närmare bestämt Boden. Där skulle vi i Hallby Dam spela handbollsmatch mot just Boden och tillbringade därför 17 timmar på tåg – enkel resa. En helg som verkligen svetsar samman ett lag, oavsett resultat i matchen. Tyvärr förlorade vi den matchen efter en rätt jobbig match som går att läsa om här. Oj, vad besviken jag var då.

Jag fick äntligen igång min webshop igen efter mycket jobb och den finns ju kvar på samma ställe – byairam.se.

Jag körde på med mina PT-kunder och gymmade massor själv. Jag passade på att peppa mig själv ännu mer genom att köpa nya, snygga träningskläder.

Jag gjorde fortsatt fina resultat under mina 100 nyttiga dagar.

En hel handbollsträning körde vi dans och jag var så här himlans duktig då.

Vi åkte på middag hos Ireklintarna och jag såg ut så här och nu blev jag avundsjuk på mig själv…

De stora killarna hade avsevärda problem med att öppna en vinflaska.

Medan de små killarna inte hade några som helst problem med att vara jättesöta när de sov.

Jag plockade fram mina svartaste ögon…

…och vi fick äntligen ta två poäng igen!

Jag tränade och tränade och åt hur bra som helst och det gav superresultat!

Aston var så här himlarns gullig när jag hämtade honom på förskolan en dag. ❤

Vi fick besök av lillebror med dåvarande flickvän och spelade världens roligaste spel en hel helg.

Aston spände musklerna ca hela tiden.

Vi spelade match i och mot Helsingborg och fick än en gång med oss en snöplig förlust hem. Men jag hade i alla fall bra support från läktarhåll!

Jag körde ett träningspass med Vikto hemma hos oss, vilket resulterade i att han låste in sig i badrummet och låg där på golvet i 40 minuter utan att kunna röra sig.

Inte bara jag och Vikto tränade mycket i början av året – även Aston. Fotboll och hockey och allt möjligt blev det hemma i vardagsrummet/hallen.

Vila är också viktigt, så Aston sov mycket…

…på lite blandade sätt.

Sen var det dags för PT-helg i Stockholm och då var det stundtals lite svårt att fokusera på det som sades på föreläsningarna. Det var en mycket fin helg, på alla sätt.

Sen kom jag hem till den här fina och det var ju ännu bättre än alla helger i Stockholm någonsin, förstås.

Jag trääääänade och tog en jävla massa selfies pga imponerad av mig själv, haha!

Sen tog jag i alla fall hand lite, lite om hemmet.

Jag skrev det här inlägget om vårt älskade, underbara barn.

Och sen avslutade jag månaden med, ja, vad annars – träning.

Sammanfattningsvis – februari var fan ingenting annat än handboll, bra kost, gymmet, PT-kunder/utbildning och familj. Och i ärlighetens namn är det väl inte mycket mer än så man behöver?

 

 

 

 

 

granatäpple med chokladöverdrag

För första gången i mitt vuxna liv har jag i kväll gjort julgodis. Jag la ut en bild på ingredienserna på instagram och fick frågan om recept.

I ärlighetens namn går det inte ens att kalla recept, för det man gör är följande:

1. Skicka iväg någon annan att handla, speciellt om du är gravid och har foglossning. Be att hen köper formar (knäckformar tex), valfri choklad (mörk, mint, havssalt valde vi) och granatäpplen.

2. Fota ingredienserna och lägg upp på instagram för att läska alla andra och typ få känna dig jävligt julig och huslig = vuxet.

3. Dela ett granatäpple och banka skiten ur det med en såsslev för att få ut kärnorna. Skämta om att köket ser ut som en scen ur Dexter.

4. Smält chokladen i en skål i micron. Under tiden kan du placera ut formarna på tex en bricka. Du hinner även läsa en kort juldikt innan chokladen smält.

5. Använd en (eller två) tesked(ar) för att lägga den smälta chokladen i botten på formarna. Det kommer bli kladdigt, så det är ingen idé att du försöker vara präktig och renlig i början. Ös på ba.

6. Använd en annan tesked (nu räcker det med en!) för att lägga i granatäpplekärnorna i formarna. Fantisera lite om ifall Victoria Beckham någonsin gjort julgodis till sin familj under tiden.

7. Använd chokladskedarna igen för att täcka över granatäpplekärnorna. Jag tog havssaltschoklad i botten och mörk choklad som topp på några och mintchoklad i hela på några. Du gör ju som du vill, det tänker jag inte lägga mig i.

8. In med skiten i kylen. Låt stå.

I kylen är det ju förhoppningsvis kallt och då stelnar chokladen igen, så efter någon timme så kan man ta ut och provsmaka. Jag gjorde mina i minimuffinsformar, så de blev rätt stora, därför delade jag och Vikto på en och cut in half såg den ut som ovan.

Den var skitgod.

(9. Ät helst upp allihopa innan julafton, så ni slipper dela med er.)

Varsågoda! Och god jul.

use one – stoppa hiv

Jag vill gärna tipsa om ett armband jag gör och säljer till förmån för årets Musikhjälpen, i kampen mot HIV.

Varje dag smittas uppskattningsvis 6000 människor på jorden av HIV och 35 miljoner människor tros vara smittade i dag. Många av dem barn. Om användandet av kondomer ökade skulle sjukdomens spridning kunna sänkas och det är just kondomer armbandets text syftar till – ”USE ONE”.

Armbandet kostar 100:-, varav 50:- går till Musikhjälpen. Använder du koden STOPPAHIV i kassan bjuder jag på frakten, även om du beställer andra varor från webshopen.

Direktlänk till armbandet har du här.

Köp ett till dig själv eller ge bort i julklapp! Helst båda två. ❤

pärlarmband med namn

Pärlarmband med ord och namn har nog ingen missat att det finns att köpa här och var sedan ett tag tillbaka.

Nu finns det även på byairam.se! Ni kommer direkt till armbanden genom att klicka här.

Tänk på, var ni än beställer, att kolla om personen som gör armbanden har ett registrerat företag. Det är inte okej med alla de som som gör och säljer armband och andra smycken eller dylikt och inte skattar för det. Det kallas svartjobb och är man dessutom mammaledig eller dylikt så handlar det även om bedrägeri.

Det är inte det att jag inte unnar andra människor framgång, men jag önskar att fler ville göra saker och ting på rätt sätt. Dessa personer förstör dessutom för oss som gör saker by the book. Ska jag kunna matcha priserna hos dessa så går jag knappt med vinst och jag har väldigt lite vinstmarginal som det är, eftersom jag vill att alla ska ha råd att handla hos by airaM.

Handla med rent samvete! Tänk efter före. Puss på er!

---

 

tre år med aston

Här var han alldeles ny. Alldeles färsk och uppkommen på mitt bröst. 22.52 3/11 2011 kom Aston Martin Broström Lindblad och det var starten på det bästa vi varit med om i våra liv.

Jag skrev en förlossningsberättelse uppdelad i två inlägg för snart tre år sedan – ni hittar första inlägget här och andra här. Vissa tycker att det är helt ointressant att läsa, men många gillar det och jag själv grinar floder varje gång jag sätter mig ner och läser om hur Aston kom till jorden. Tyvärr verkar en del bilder ha fallit bort, så jag lägger in några här istället.

Tänk att jag ska gå igenom detta (minst) en gång till. Aj…

Badet var inte dumt…

Den munnen.

Det känns som att jag vill tacka någon för att vi fick just Aston, men jag vet inte vem. Så jag ska nog faktiskt tacka Aston själv när han kommer hem från förskolan sen. ”Tack, för att du är du”. Det behöver nog alla höra då och då.

Mamma älskar dig, Aston.

världens sämsta mamma

 

Jag och Aston i ett mer stillsamt ögonblick vid lunch i Lido di Jesolo i somras.

De skuldkänslorna som drabbar mig när jag är trött på och blir arg på mitt sjuka barn… De är hemska.

Eller sjuk och sjuk. Men han har svinkoppor och kan inte vara med andra barn. Så han måste vara hemma. Och han är tre år. Och trotsig. Och nu har jag varit med honom i princip dygnet runt i ca tio dagar och jag pallar inte. Jag inser när jag läser vad jag skriver hur hemsk jag verkar som mamma. Men jag är väl inte mer än människa, antar jag. För det är ”aj, aj, aj!” och ”oj, oj, oj!” och drama queen till höger och vänster över minsta lilla här nu och han ska göra tvärtom allt jag säger och byxorna SKA vara bakochfram och han SKA ha Hello Kitty-sängkläderna fastän de måste tvättas och han ska INTE HA PYJAMASEN och han SKA TITTA PÅ MICKE MYFIKEN OCH GÖRA ALLT HAN VILL NÄR HAN VILL.

Så antingen är jag en pissig förälder och låter honom göra allt han vill så att han är nöjd eller så tar jag fighten tusen gånger om dagen för att vara präktig och jättebäst i världen på föräldraskap, men jag orkar inte det. Jag orkar inte med att vara en duktig jävla förälder just nu.

Och jag börjar gråta när jag skriver detta, för jag känner mig hemsk. För han förtjänar så mycket bättre än en morsa utan tålamod, som knappt orkar bry sig om sig själv längre. Och huset ser ut som skit och jag vill bara gå i pyjamasbyxor, men jag måste ta ansvar, måste vara vuxen, måste vara en bra förälder, som inte höjer rösten åt sitt sjuka barn. Och jag måste jobba, måste rodda två företag, fast jag vill bara sova, men samtidigt vill jag ligga i soffan med Aston i min famn och bara mysa. Men han vill inte ligga stilla, så det blir inget med det.

Vi var på vårdcentralen i dag och det var hemskt. Aston var hysterisk – sparkade och vevade med ben och armar och skrek högre än någonsin förut. Och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta eller överrösta honom med ett ännu högre skrik, men jag tyglade mig och talade med mjuk röst ”vi gör det här för din skull, Aston, för att du ska må bättre”, men det funkade inte för det går inte att resonera med en treåring, det är bara så det är. Men när de stack honom i fingret och försökte fylla ett rör med hans blod och han toppade sitt tidigare rekordhöga skrik med ett ännu högre medan jag höll honom så hårt att han troligtvis kommer få blåmärken så kom gråten även för mig. Jag led så med honom. Bara för att tre minuter senare återigen känna att jag inte orkar en sekund till av hans gnäll.

Det här inlägget är säkert helt omöjligt att läsa och troligtvis den sämsta text jag någonsin skrivit – såväl innehållsmässigt som grammatiskt. Men det är så här det känns just nu, det är mina ocensurerade tankar, som gravid mamma till en snart treåring med trots och svinkoppor. Det räcker att jag tänker en sekund på att jag skulle kunna förlora honom någon gång för att med ens uppskatta precis allt med honom, men det är ohållbart att gå och tänka att han ska drabbas av cancer eller dylikt bara för att inte vara arg eller upprörd eller bara frustrerad.

Jag vill bara att han ska vara glad.

slow down

I går besökte jag stället ovan, Värnamo Sjukhus, avd Kvinnohälsovården. Mina fogar hatar mig och jag har sammandragningar lite väl ofta. Detta påverkar mitt arbete både på Hertz och som Personlig Tränare.

Besöket resulterade i en sjukskrivning på 25%. Det underlättar verkligen för mig, för då kan jag dra ner på tempot lite i alla fall.

Just nu är dock tempot rejält nerdraget ändå. Aston är hemma med svinkoppor sedan i går. Himla skoj, verkligen. Han har dock bara två stycken (än så länge!) och verkar inte lida så fasligt mycket, men han trivs ju så på förskolan och så missar han gympan i dag och det är verkligen jättetråkigt, för gympan är veckans höjdpunkt.

Men vi tvättar och smörjer om och om igen och så hoppas vi på att kopporna försvinner snart.

Positivt är att mamma kom hit i går! Hon jobbar i Jönköping i veckan, så då bor hon hos oss. Underbart. Aston älskar sin mormor. ❤

mitt i natten

Klockan är 00.23 och Aston har just somnat. Eller ja. En hel halvtimme sedan är det ju nu. Han har feber och har varit hemma med mig i dag och när han somnade en stund efter 13 fick han sedan sova tills han vaknade. Han sov till strax efter 17… Så det var ju inte så där väldans konstigt att han hade svårt att somna i kväll. Men det gör ju ingenting heller, eftersom han ska vara hemma i morgon med. Vår lilla sjukling.

Jag passar på och jobbar lite nu i natten, för det är då min hjärna funkar bäst. Eller brukar funka bäst. Nu är jag faktiskt så trött att även jag hoppar i säng strax. Så tar vi nya tag i morgon.

Jag och min allra största kärlek på balkongen i Lido di Jesolo i somras.

tack för allt

Det som känns i kroppen i dag, efter knappa fem timmars sömn, är inte framför allt trötthet, utan uppgivenhet. Tomhet. En slags total facepalm över att en för stor del av Sveriges befolkning drabbats av ett kollektivt hjärnsläpp/dåligt samvete och röstat bort en av världens mest framgångsrika och respekterade regeringar.

Jag vet inte hur många avgrundsdjupa suckar jag dragit sedan efter kl 20 i går kväll då jag började få svart på vitt varthän det bärgade. Jag hade det så klart på känn under hela valrörelsen, men det är inte en mindre besvikelse för det. Nu är det definitivt att Alliansens tid är över, trots åtta år vid makten som inget annat parti i Sverige hade rett ut bättre. Istället är det en helt oerfaren Stefan Löfven som ska leda detta land och tillsammans med vilka då? Det vet han knappt själv.

Att SD rönte stora framgångar är jag ca noll procent förvånad över. Inget parti har på allvar försökt vinna tillbaka de oroliga väljarna. Det har gapats ”rasist”, ”fascist” och andra glåpord tills luften tagit slut och inte en enda gång har ett parti satt sig ner och lyssnat. Och då menar jag inte på SD’s företrädare, som i flera fall betett sig på sätt som inte lämpar sig när man företräder ett parti på riksdagsnivå. Jag pratar om väljarna. De som själva är arbetslösa, har familjemedlemmar som är arbetslösa, föräldrar, far- och morföräldrar som lever på en låg pension och som undrar hur de ska prioriteras när vi, precis som vi bör, tar hand om tusentals människor från andra länder. Jag kan förstå deras oro. Deras välfärd står på spel. Då är det ibland svårt att tänka på andra. Att nu fortsätta i samma riktning och än en gång dumförklara en stor del av Sveriges röstberättigade är inte rätt väg att gå. Har aldrig varit och kommer aldrig bli. Tro mig.

Jag förstår att folk vill distansera sig från SD och dess väljarkrets på det sättet att ingen vill bli kallad rasist. Själv har jag blivit kallad rasist otaliga gånger pga att jag själv inte slänger ur mig ordet till alla som inte kallar alla som röstar på SD rasister. Ja, ni ser ju själva. Rasist-inception. Men det är. Inte. Rätt. Väg.

Jag hoppas att Löfven lyckas med det som just nu känns omöjligt – att skapa en vettig regering, utan inflytande från extrema personer, men det ser inte ljust ut. Som husägare (och därmed naturligtvis med bolån), två bilar (som körs relativt mycket eftersom vi bor ”på landet”), två egna småföretag (jag) och delägare i ett större företag (Viktor) är denna valutgång det sämsta som kunde hända för oss. Ändå känner jag mig inte särskilt oroad för vår skull. Vi löser detta ändå, det gör vi alltid. Men jag lider med de som hade det lite knapert redan med Alliansen, kanske en ensamstående förälder med tre barn med stora behov, som eventuellt förlorar en tusenlapp eller två, tillsammans med högre utgifter på olika håll. Hur ska det gå för dem?

Nu ska jag jobba hårdare. Visa de rödgröna och deras anhängare att deras väg inte är den väg jag vill gå. Det vet jag redan. De som tyckte att ”det var dags för en förändring” blir kanske nöjda, kanske inte. Sen får vi se om det är ”dags för förändring” igen om fyra år.

Det tror jag.

Själv vill jag tacka Alliansen för det enorma arbete de gjort de åtta senaste åren. Framför allt Fredrik Reinfeldt och Anders Borg är politiker som fler borde tacka och respektera, för att vi i det fina landet i norra Europa knappt kände av den ekonomiska kris som lamslagit stora delar i andra europeiska länder. Men denna respekt har visats från rödgröna sympatisörer först efter att Reinfeldt deklarerat att han avgår som partiledare för Moderaterna i vår. Så dags för respekt nu.

Båsen är tomma och vi börjar sakna kossorna om tre, två, ett…..

sommaren var lång

Vi är inne i september nu och som vanligt undrar man ju var tiden tog vägen. Och ja, visst har de senaste tre månaderna flugit iväg, men inte som vanligt. Inte på det där sättet att ”jaha, där var den sommaren över och jag gjorde typ ingenting”. Nej, denna sommaren har varit helt magnifik. Detta trots att jag jobbade heltid de fyra veckor i juli då vi upplevde den bästa sommaren vädermässigt jag kan minnas här i Sverige. Vi fyllde helgerna med liv och rörelse under de veckorna och dessutom har det hunnits med inte mindre än fyra resor sedan början av juni. Eller fyra för mig och två för Vikto och Aston. På tre månader har jag, med Sverige inräknat, befunnit mig i totalt nio länder. Det är nästan helt vansinnigt, men ett bättre skäl till att sommaren flugit förbi än att den regnat bort, som vanligt.

Trots alla resor – Paris och Mallorca i juni, bilsemester i Europa i augusti och Turkiet nu precis – är dagar och kvällar som de här bilderna är tagna på, den 29 juli, fullständigt ovärderliga. Det är hemma jag tänker på när jag är iväg. Det är fantastiskt att resa, troligtvis min stora passion efter handbollen som inte längre är med mig, men det är än mer fantastiskt att komma hem. Till vårt hus, vår gräsmatta. Till tryggheten. Där Aston har levt sina första år och kommer leva många till.

Det är här vi lever.

med min mamma

Hej från Marmaris!

Jag har avsevärda problem med att ladda upp bilder på bloggen sedan vi kom ner till Turkiet, så jag föreslår att ni håller utkik på airamsorb på instagram för att följa vår resa.

Varma kramar!