större än så

  
I dag var vi här. Där vi bodde under Dahlias sex första dygn i livet. Neonatalen på Ryhov i Jönköping. Återbesök nummer två och allting såg hur bra ut som helst. Mer än bra till och med.

Dahlia går nu. Inte hursomhelst, så klart. Men 3-4-5-6 steg, flera gånger i dag. Om det hade varit en tävling hade jag vrålat ”VI VANN!!!”, men det är det ju visst inte och hade det varit det hade ju någon annan liten jäkel ändå varit snabbare, så skit samma. Nä. Helt ärligt så är det ju fantastiskt att hon redan går, 74,5 cm lång och 9010 g tung. Men det finns ju ändå ingen värdering i det, mer än att det är kul. Alla utvecklas olika.

  
Aston är inne i en smålego-period. I dag köpte vi Lego Friends för första gången och det var mycket populärt! Han är så tålmodig och pillig där han sitter med alla dessa små, små delar och sätter ihop dem efter bildinstruktionerna. Klart bättre än hans far läser IKEA-instruktioner…

  
På gympan i dag körde vi med Zlatans PSG-ställ. Det kändes passande med tanke på det hemska som hände i Paris i helgen och att Zlatan i kväll ska hjälpa Sverige till EM. Jag är så glad att idrotten finns och att de onda krafterna aldrig kan ta den ifrån oss. Aldrig.

❤

det lilla jag kan

  
I kväll har jag gjort något som känns helt rätt. Jag har varit på utbildning för att bli God man åt ensamkommande flyktingbarn.

I en tid då jag känner att mycket känns hopplöst och att jag, som enskild individ, inte kan göra någon större skillnad är det här mitt sätt att göra den lilla skillnad jag kan.

Jag kan fortfarande inte påverka eller fatta några beslut på högre nivå, men jag kan ge människor som behöver det en god kontakt, värme, empati och i förlängningen kanske bidra till att en individ får en god chans att integreras i det svenska samhället.

Kontakta din kommun om du också vill bli god man eller hjälpa till på annat sätt.

Sov gott! 

inte i natt, tack

Klockan är halv ett på natten och vi ligger i sängen utan att kunna sova. Ute viner Egon så kraftigt att det känns som att han står inne i vårt sovrum. Gasolbrännare och grill har blåst iväg på baksidan och jag känner att jag är väldigt glad över att vi inte har några stora träd i närheten av vårt hus.

Varje dag längtar jag efter värkar, efter bebis. Men just i natt vore det bra om Minion vill stanna där hen är. Jag vill inte ge mig ut på vägarna nu.

Hoppas att ni alla slipper diverse problem pga stormen!

tio år

Phi Phi Island 2009.

Tio år. Minns tydligt denna dag för tio år sedan. En mycket känslosam dag redan från start, då jag precis flyttat hem till Göteborg från Eskilstuna och direkt skulle comebacka i Kärra, mot Polisen, i Angereds Sporthall.

Vi hade ingen tyst minut inför matchen, för fortfarande hade ingen här hemma i Sverige förstått vidden av den katastrof som höll på att utspela sig borta i Sumatra, Thailand m.fl. ställen. Men det skulle vi så klart bli varse om.

Dagarna som följde, veckorna, var ett ständigt följande av text-tv, nyhetssändningar och tidningsläsande och jag har nog aldrig gråtit så mycket under en så lång period som då.

Inför Frölundas första match efter tsunamin hölls två tysta minuter i ett fullsatt Scandinavium och det var de tystaste tysta minuter jag någonsin upplevt. Alla berördes, många grät öppet. Tystnaden avbröts till slut av att nationalsången spelades på trumpet och det var så fruktansvärt känslosamt och sorgligt att jag än i dag kan börja grina av blotta tanken.

Jag kände inte en enda människa som avled i tsunamin. Ändå känner jag så starkt. Därför går alla mina tankar till de som faktiskt drabbades på riktigt. Om det känns så svårt för mig kan jag knappt föreställa mig hur det är för dem.

Svenskar, thailändare, indonesier. Nationalitet spelar ingen roll. Alla mina tankar är med er i dag.

Ao Nang 2009.

use one – stoppa hiv

Jag vill gärna tipsa om ett armband jag gör och säljer till förmån för årets Musikhjälpen, i kampen mot HIV.

Varje dag smittas uppskattningsvis 6000 människor på jorden av HIV och 35 miljoner människor tros vara smittade i dag. Många av dem barn. Om användandet av kondomer ökade skulle sjukdomens spridning kunna sänkas och det är just kondomer armbandets text syftar till – ”USE ONE”.

Armbandet kostar 100:-, varav 50:- går till Musikhjälpen. Använder du koden STOPPAHIV i kassan bjuder jag på frakten, även om du beställer andra varor från webshopen.

Direktlänk till armbandet har du här.

Köp ett till dig själv eller ge bort i julklapp! Helst båda två. ❤

höj kraven – på er själva och på andra

Vikto är en otroligt bra pappa till Aston och tar mycket ansvar för de delar i vårt liv som rör Aston. Men det krävs också att jag lämnar ifrån mig. Vi når dit tillsammans.

Efter mitt inlägg i går, om hur jag är världens sämsta mamma, har jag fått mängder med peppande kommentarer om igenkänning i stil med ”Du är helt normal och verkligen inte ensam” vilket är oerhört värdefullt för mig att få läsa när jag inom mig känner att ”SÅ HÄR kan ju INGEN annan förälder någonsin ha känt gällande sitt barn”, för SÅ hemsk kände jag mig. Så det stödet är ovärderligt. Tack.

Ganska snart reagerade jag på facebook över att samtliga kommentarer kom från andra mammor (förutom en från min egen pappa). Andra mammor med dåligt samvete, skuldkänslor och tvivel på sitt föräldraskap. Inga pappor. Och det väckte frågor inom mig, frågor jag egentligen redan visste svaren på. Det gjorde mig förbannad.

Strukturer i Sverige och i världen gör att mammor fortfarande är de i ett heteronormativt familjeliv som tar störst ansvar för barnen. Det är mammorna som tar ut mest föräldraledighet, det är mammorna som köper kläder till barnen, bestämmer och lagar mat, som fixar matsäck till utflykter osv. Pappor är up and coming på många håll, vilket gläder mig enormt! Men i det stora hela är det fortfarande mammor som drar det tyngsta lasset när det gäller föräldraskap. Ändå är det mammorna som sitter där – med dåligt samvete, skuldkänslor och tvivel på sig själva.

Jag flippade lite av detta och ställde en fråga till pappor jag känner och jag använde mig då av facebook, för det går snabbt att nå ut till många där. Jag undrade om de aldrig får dåligt samvete eller om de helt enkelt inte pratar om det. Frågan missförstods, så klart. Pappor tog det personligt osv och tolkade frågan som att jag anser att alla måste ”gråta ut” på facebook, som en pappa tyckte att jag gjort.

Men nej. Det tycker jag så klart inte.

Jag känner pappor irl också, tro det eller ej. Pappor som varit långt mycket mer frånvarande i sina barns liv än barnens mammor. Pappor vars engagemang som längst sträcker sig till barnens idrottsintressen – det roliga. Resten är ”mammagrejer”. Pappor som aldrig yppat minsta ord om dåligt samvete. Kanske har de det, kanske inte. Oavsett så är det åt helvete. I’ll tell you why.

Har de inte dåligt samvete? Varför inte? För att förväntningarna på pappor är sorgligt låga. En pappa är en bra pappa om han låter mamman ”få lite egentid” och tar med sitt barn ut på en promenad och en stund på lekplatsen. En pappa är en bra pappa om han kommer ihåg barnens matsäck och om han lämnar och hämtar på förskolan mer än mamman. En pappa är en bra pappa om han lagar mat till sina barn. En pappa är en bra pappa om han är föräldraledig i mer än de dagar han ”måste”. För vissa människor är en pappa till och med ”barnvakt” till sina egna barn. Och ni tänker säkert att ”Va? Det där är ju självklarheter?”. Ja, det är det. Det tycker jag med. Och det är självklarheter, för varje mamma på denna jord. Ingen creddar en mamma för något av det jag nämnt ovan. Snarare är en mamma olämplig som förälder om hon inte uppfyller alla krav ovan.

Mammor ska av naturen vara vårdande och husliga, medan det hos pappor ses som stjärnegenskaper.

Vissa tror att det är biologiskt. I viss mån är det säkert så. Men den allra största delen har att göra med invant beteende. När flickor preppas med dockor och barnvagnar och nappflaskor från innan de lärt sig gå ska pojkar vara tuffa och starka och leka med bilar och monster och Batman. Inget vårdande där inte.

Och där kommer vi in på den andra delen. De pappor som har dåligt samvete, men inte pratar om det (för att de inte vågar?). För män ska inte prata om känslor, traditionellt sett. Det är inte heller biologiskt, tro det eller ej. För när flickor är ledsna som barn så pratas det med dem, man tröstar och nickar förstående, medan pojkar tidigt ska ”ta det som en man” och ”äh, kom igen nu, du är väl ingen kärring”.

Hur ska man våga prata om sina känslor och brister som stor och stark vuxen när man inte ens får göra det som litet och sårbart barn?

Jag ger mig inte på en enda enskild individ här, utan jag pratar generellt. Om strukturer och om det jag ser, hör och upplever. Observera även att jag inte vill klandra någon eller skuldbelägga vissa parter här, för det handlar om strukturer man oftast inte ser själv. Jag hade sett det som riktigt jävla befriande att se en enda peppande kommentar från en pappa som känner igen sig i mitt inlägg i går. Men det kom inte förrän jag uttryckte min ilska över det jag just skrivit här. En slump? Kanske. Men jag tror inte det.

Jag vill att mammor lämnar ifrån sig lite (inklusive jag själv) och att pappor börjar värdera sig själva högre som föräldrar. Ni är lika viktiga för era barn som deras mammor är. Nöj er inte med att hjälpa till. Ta för er – av både det praktiska och av känslorna och pratet. Alla i familjen mår bra av det, i synnerhet barnen. Och mammor – våga lämna ifrån er lite ansvar, för fan. Ta inte på er allt. Släpp kontrollen lite. Skitsvårt, jag vet, men att lämna ifrån sig ansvar till pappan talar om för honom att han behärskar uppgiften. Samarbeta. Prata. Prata. Prata.

*awaiting shit storm*

tack för allt

Det som känns i kroppen i dag, efter knappa fem timmars sömn, är inte framför allt trötthet, utan uppgivenhet. Tomhet. En slags total facepalm över att en för stor del av Sveriges befolkning drabbats av ett kollektivt hjärnsläpp/dåligt samvete och röstat bort en av världens mest framgångsrika och respekterade regeringar.

Jag vet inte hur många avgrundsdjupa suckar jag dragit sedan efter kl 20 i går kväll då jag började få svart på vitt varthän det bärgade. Jag hade det så klart på känn under hela valrörelsen, men det är inte en mindre besvikelse för det. Nu är det definitivt att Alliansens tid är över, trots åtta år vid makten som inget annat parti i Sverige hade rett ut bättre. Istället är det en helt oerfaren Stefan Löfven som ska leda detta land och tillsammans med vilka då? Det vet han knappt själv.

Att SD rönte stora framgångar är jag ca noll procent förvånad över. Inget parti har på allvar försökt vinna tillbaka de oroliga väljarna. Det har gapats ”rasist”, ”fascist” och andra glåpord tills luften tagit slut och inte en enda gång har ett parti satt sig ner och lyssnat. Och då menar jag inte på SD’s företrädare, som i flera fall betett sig på sätt som inte lämpar sig när man företräder ett parti på riksdagsnivå. Jag pratar om väljarna. De som själva är arbetslösa, har familjemedlemmar som är arbetslösa, föräldrar, far- och morföräldrar som lever på en låg pension och som undrar hur de ska prioriteras när vi, precis som vi bör, tar hand om tusentals människor från andra länder. Jag kan förstå deras oro. Deras välfärd står på spel. Då är det ibland svårt att tänka på andra. Att nu fortsätta i samma riktning och än en gång dumförklara en stor del av Sveriges röstberättigade är inte rätt väg att gå. Har aldrig varit och kommer aldrig bli. Tro mig.

Jag förstår att folk vill distansera sig från SD och dess väljarkrets på det sättet att ingen vill bli kallad rasist. Själv har jag blivit kallad rasist otaliga gånger pga att jag själv inte slänger ur mig ordet till alla som inte kallar alla som röstar på SD rasister. Ja, ni ser ju själva. Rasist-inception. Men det är. Inte. Rätt. Väg.

Jag hoppas att Löfven lyckas med det som just nu känns omöjligt – att skapa en vettig regering, utan inflytande från extrema personer, men det ser inte ljust ut. Som husägare (och därmed naturligtvis med bolån), två bilar (som körs relativt mycket eftersom vi bor ”på landet”), två egna småföretag (jag) och delägare i ett större företag (Viktor) är denna valutgång det sämsta som kunde hända för oss. Ändå känner jag mig inte särskilt oroad för vår skull. Vi löser detta ändå, det gör vi alltid. Men jag lider med de som hade det lite knapert redan med Alliansen, kanske en ensamstående förälder med tre barn med stora behov, som eventuellt förlorar en tusenlapp eller två, tillsammans med högre utgifter på olika håll. Hur ska det gå för dem?

Nu ska jag jobba hårdare. Visa de rödgröna och deras anhängare att deras väg inte är den väg jag vill gå. Det vet jag redan. De som tyckte att ”det var dags för en förändring” blir kanske nöjda, kanske inte. Sen får vi se om det är ”dags för förändring” igen om fyra år.

Det tror jag.

Själv vill jag tacka Alliansen för det enorma arbete de gjort de åtta senaste åren. Framför allt Fredrik Reinfeldt och Anders Borg är politiker som fler borde tacka och respektera, för att vi i det fina landet i norra Europa knappt kände av den ekonomiska kris som lamslagit stora delar i andra europeiska länder. Men denna respekt har visats från rödgröna sympatisörer först efter att Reinfeldt deklarerat att han avgår som partiledare för Moderaterna i vår. Så dags för respekt nu.

Båsen är tomma och vi börjar sakna kossorna om tre, två, ett…..

en stor dag

I dag var det dags för två till ”första gången” för Aston.

På med overallen…

På med skridskorna…

Och ut på isen i Skillingaryds ishall på Movalla.

Den halvtimme han var ute på isen var 30 av de mäktigaste minuterna i mitt liv. Mitt hjärta bultade av stolthet, av kärlek. Av vördnad till relationen mellan mitt barn och hans far. Jag vet att detta var en väldigt stor stund för Vikto.

Efteråt åkte vi till Fågelforsskolan och gjorde vår medborgerliga plikt och röstade. Aston röstade naturligtvis inte, men det var ändå hans första riktigt konkreta möte med demokratin och det vackra med den. Folk var glada, hejade och var på ett allmänt gott humör och det gläder mig. Det är inte i alla länder det ser ut så på en valdag.

Jag är glad att jag bor i Sverige och jag är glad över människorna som finns här. Det är vi som, tillsammans, skapar ett av världens bästa länder.

jag älskar verkligen paris, men

……..

för jag tror, jag tror på friheten jag lever i

Sverige. Världens finaste och bästa land. Ett land som har lite av allt och mycket av det bästa, så som yttrandefrihet, ett land där merparten av människorna står upp för människans rätt att vara som hen själv vill.

Jag älskar Sverige och folket som bor här och i dag firar jag detta land, dig, mig. Oss.

Grattis Sverige!

det här skrev jag 7 oktober 2010 och det gäller än

”sympati. att förstå hur någon känner.

empati. att känna hur någon känner.

många gånger, speciellt i valtider, har jag fått höra och läsa hur jag saknar empati för att jag sympatiserar med högerblocket. människor menar att 500 kr mindre i min plånbok varje månad väl inte spelar någon roll och om jag bryr mej om de cancersjuka, så röstar jag rött. annars saknar jag empati.

ni sårar mej när ni säger att jag saknar empati.

för ni vet inte någonting.

ni vet inte att jag ibland börjar gråta bara för att en gubbe på bussen ser ledsen och gammal ut. ni vet inte att jag gick till mcdonald’s och köpte hamburgare och cheeseburgare för flera hundra kronor och delade ut dem till hemlösa på stockholms gator. ni vet inte att jag började gråta bara för att en stupfull finne som knappt kunde stå upp köpte tre kronor-souvenirer (vad skulle han med dem till?) av mej för flera tusen kr på hockey-vm 2002 och jag blev helt knäckt för jag trodde att det var hans sista pengar. ni vet inte att jag erbjöd mej att ta hem en hemlös och bjuda henne på mat och en dusch och nya kläder, att jag stod där och väntade på henne i en timme, men att hon inte kom. ni vet inte att jag gråter för andra människor jämt och ständigt, även för de jag inte tycker om och som inte tycker om mej. ni vet inte att jag under en lång, lång tid varit världsförälder för unicef. nej, ni vet ingenting.

egoist. att bara tänka på sej själv.

egoism är något av det fulaste jag vet. att bara tänka på sej själv och inte det minsta på någon annan, det är ingen vacker egenskap.

ni sårar mej när ni säger att jag är en egoist.

genom hela mitt liv har jag gått och brytt om ungefär precis varenda människa mer än vad jag brytt mej om mej själv. jag har blivit utnyttjad, överkörd och tagen för givet pga det, men har envist fortsatt. alla andra är viktigare än jag. men det är inte så. alla andra är inte viktigare än jag. jag är precis lika viktig som alla andra. att jag tycker att jag förtjänar den pyttelilla ekonomiska framgång jag äntligen skaffat mej är inte egoistiskt. inte det minsta.

facebook är en stor kommunikationscentral för de flesta av oss i dag. bloggar likaså. vissa är mer aktiva än andra och delar med sej av glädje varje dag. de uppfattas av vissa människor som ”spammare” och tas ibland bort som vän för att de gör mer än en statusuppdatering om dagen. andra människor bara tar emot. folk skriver fem, tio, 15 kommentarer på en bild hur snygg en tjej är. hon bemödar sej inte ens att svara. en annan skriver på sin statusrad hur lycklig hon är för att hon äntligen fått ett jobb. någon förklarar för henne att ”ja, ja. kul för dej. en annan får leva på existensminimum, för för mej finns det inga jobb” och plockar snabbt ner alla glädjekänslor under jorden igen. min blogg. mina känslor och smärtor. mitt lidande. ca 500 unika läsare om dagen, varav kanske 1% beklagat hur jag mår och önskat mej att må bättre.

de här människorna – som inte är tacksamma. som inte vill ge någonting tillbaka. som inte unnar andra något för att de inte anser sej ha det lika bra själva. som i hemlighet är skadeglada när någon de inte gillar så mycket, men ändå är ”vän” med, råkar ut för något.  som inte kan sträcka sej så långt att de skriver ett ”krya på dej” till en människa vars blogg de läser varje jävla dag – de ska inte få ha ensamrätt på att vara empatiska och oegoistiska bara för att de kanske röstar rött. de ska inte få köpa sej fria för 500 spänn mer i månaden och sen inte bry sej om de människor de kommer i kontakt med varje dag. tänk om de kunde skita i de här jävla 500 kronorna och istället anstränga sej för att visa sympati och empati för människor i deras omvärld – varje dag. då skulle de pengarna inte behövas. det kan jag garantera. på samma vis som en upptagen mamma eller pappa inte behöver köpa dyra saker till sina barn i tid och otid om de istället visar dem kärlek varje dag.

jag säger inte att jag är bäst i världen. långt ifrån. jag jobbar med mej själv varje dag. får man säga att man jobbar med sej själv, eller är man präktig då? jag säger att jag bryr mej om andra människor. jag bryr mej om att skriva ”krya på dej” till någon, fastän jag vet att personen aldrig någonsin skulle bry sej om att skriva det till mej. jag bryr mej om andra människor – människor jag träffar och pratar med, för det är då jag känner att jag kan göra någon skillnad. jag vill inte skicka iväg 500 spänn som jag inte ser var de går till. de pengarna kommer ändå andra människor till hands, där jag får se människors glädje med mina egna ögon.

ta inte ifrån mej min rätt att känna empati för att jag råkar rösta blått. och förneka mej inte rätten till medkänsla av samma anledning. det är väldigt oempatiskt av er.

tack.”

hundra möjligheter istället för en

I går blev det lite shopping till Aston på lunchen! Jag sålde ju typ alla hans kläder på loppisen för två veckor sen, haha. Så nu behöver han nya. Större.

Som vanligt blev jag mest irriterad och ledsen över hur kläderna på barnavdelningarna är uppdelade, men jag orkar knappt skriva om det längre. Det blev i alla fall två plagg från tjejavdelningen (ni kan ju själva gissa vilka), eftersom det bara fanns mörka färger på pojk.

Expediten (kvinna i 50-60-årsåldern) tyckte att det var bra att jag påtalade detta med den otroliga skillnaden mellan tjej- och killkläder och hon höll med. Hon tyckte att jag skulle skriva och klaga till kundservice, på Facebook och dylikt. Bra med personal som fattar.

Astons favoriter ser ni nedan.

Min härliga unge.

en natt mellan en onsdag och en torsdag

God afton! Eller god natt, är det nog. Klockan är 00:20 och här sitter jag. Skittrött, men ändå vid datorn. Fixar med jobbgrejer – by airaM, PT-grejer, kopplar in skrivaren jag fick av Vikto i julklapp (snabb, jag vet) och lite till. Jag är som mest effektiv på natten, så det är ingen idé att motarbeta det, utan bara att köra på.

Jag har många ämnen jag vill skriva om egentligen. Tunga, jobbiga ämnen. Men jag tvekar över om jag verkligen ska göra det. Jag hade ju en både tyngre och lättare blogg innan – ja, jag behandlade tyngre ämnen, så som politik, nyheter etc, men jag hade å andra sidan bara mig själv att svara för. Ingen annan. Så även om jag vill skriva om vissa grejer så är jag inte beredd att ta eventuellt näthat som kommer med det. För näthatet är så extremt utbrett och fullkomligt vidrigt nu att det inte är klokt någonstans.

Så vi får väl se om det blir något eller ej.

Tills vidare är det Aston, familjen, by airaM, handbollen, träningen och annat vardagligt som tar plats i bloggen. Och det är ju inte helt dumt det heller.

Och nu kom jag på att jag inte ens skrivit på bloggen att webbshopen öppnat igen! Hallåååå, vakna Maria! Ok, här; http://www.byairam.se. Varsågoda, in och shoppa!

Bye.

Sovande Aston häromdagen. Innan jag hann publicera inlägget vaknade Aston till och gnällde och jag var tvungen att lägga mig hos honom tills han somnade om. Och varje gång jag reste mig för att gå vaknade han igen. Trodde att han skulle hålla mig gisslan där hela natten, men nu är klockan 00:52 och jag är åter vid datorn.

Kanske dags att gå och lägga sig ändå…

Bye igen.

 

en röst i natten

Klockan är i skrivande stund 04.23 och jag sitter på jobbet i Hillerstorp. Jobb 00-06 för första gången på över en månad efter att fingerskada, julledighet och sjukdom kommit emellan. En maskin har gått sönder och vi har stått still i över en timme nu. Det är rätt segt måste jag erkänna. Jag vill hellre jobba på så att tiden går undan.

Men jag trivs bra här, det gör jag. Det jobbar folk från världens alla hörn här och det är så roligt och lärorikt. Hittills under min tid här har jag jobbat med en vietnames, en rumän, en finsk, en serb, en bosnisk och i dag en chilenare. Varje gång får jag höra intressanta historier om hur de kom hit och varför, hur de uppskattar Sverige enormt mycket, förmodligen mer än någon sk etnisk svensk. Det är roligt att höra och det är roligt att få veta mer om hur de levt i sina hemländer.

Flera av dem har jobbat här sedan de kom till Sverige, de har fått jobb här nästan direkt. Det är så roligt att det finns företag som gör det möjligt för invandrare/flyktingar att snabbt komma till arbete och på så sätt integreras lättare i samhället. Det tjänar alla på.

Ja. Jag tycker om detta ställe.

Men nu får reparatören gärna laga maskinen. Eller så får hen gärna säga att ”Nääää, den här skiten kommer inte lagas på 1,5 timme, så ni kan åka hem.”. Det hade inte gjort något.

a bit chilly

I dag är min lille skatt hemma med mig och myser i snökaoset. Jag har ju varit borta väldigt mycket på sistone så nu kände jag att vi behövde en hel dag tillsammans. Så här sitter vi och tittar på allt möjligt på iPaden. Mycket bussar, men även Musse Pigg helt plötsligt! Har aldrig hänt förut.

I dag är det ju tänkt att jag (och Vikto) ska iväg igen, nämligen till Stockholm. Vi har match där i morgon, mot Tyresö, så då tänkte jag och Vicke att vi skulle få en hel helg tillsammans, för även vi har missat mycket tid på sistone. Nu får vi väl dock se hur det kommer gå med att köra bil i denna lilla storm called Sven. Här i Skillet blåser och snöar det riktigt ordentligt. Ett träd har fallit på en tomt bara 50 meter bort och det är halt som tusan. Uppåt Linköping och Norrköping har jag dock fått rapporter om att det är kolugnt, likaså i Stockholm. Så vi får väl se…

Annars tycker jag att det är skitnice att snön äntligen är här. Älskar snö!

kom igen zlatan! (och sverige)

Här hemma hos oss är uppladdningen inför kvällens livsviktiga VM-kvalmatch mot Portugal redan i full gång. Aston älskar sitt Sverige-ställ och hoppade och klappade händerna när Vikto plockade fram det.

Jag tror inte helhjärtat på vinst i kväll, men kan vi få till ett mål i alla fall och kanske förlora med bara 2-1 så är utsikterna inför hemmareturen goda. Jag hoppas i alla fall av hela mitt hjärta på att vi vinner, gärna med 4-0.

Men först Idol och enchiladas. Och allra först handla så att vi ens kan göra enchiladas.

Ha en härlig fredagskväll!

hope for the philippines

God afton!

Här har det varit lite väl tyst på sistone, visst? Jag tycker det och anledningen är densamma som tidigare – mycket jobb, mycket handboll och alldeles för lite tid.

Det dåliga samvetet över att jag är borta nästan varje kväll gnager allt mer. Samtidigt gör handbollen mig till en gladare människa, jag känner inte att jag är klar där än.

Ser ni bilden ovan? Klart ni gör. Dessa halsband säljer by airaM nu till förmån för tyfonens offer i Filippinerna.

Halsbanden är i silverpläterad kvalitetsmetall och kostar 100:-. Av dessa går 50:- till Röda Korsets tyfoninsamling och resterande pengar går till material, frakt och andra småkostnader, så jag gör ingen vinst på detta.

Vill du köpa ett halsband till dig själv eller kanske att ge bort? Maila byairam@hotmail.com så fixar jag det. Tillsammans kan vi göra skillnad!

long time no see osv

Hallå i stugorna!

Här har det varit mer än tyst på sistone, jag är medveten om det. Helgen i Göteborg var extremt krävande med anatomi från tidig morgon till sen eftermiddag fredag-söndag och ändå för sena kvällar utöver det. Det har i princip tagit mig ända tills i dag att återhämta mig från allt. Haha, så jävla klen.

Men vad roligt det var! Latin i mängder har sprutats in i mina öron och ögon och jag kan nu redan en hel del om skelett och muskler i de nedre extremiterna (benen). Det ska nog bli bra, det här.

I fredags efter utbildningen var vi ju på Alex Schulmans show, ”Älska mig!”. Hej hej, Alex, om du googlat dig själv och hamnat här. Lägger till Shulman, Sculman, Schulmann och Kjolman också, för säkerhets skull.

Helt klart en sevärd show. Skratt, pinsamheter och en skvätt tårar precis lagom till slutet. Jag älskar hans transparens och mod att öppna sig så fullkomligt, även fast han stundvis ”gömmer sig” bakom humorn. Men det är ju helt okej. Det är roligt. Vi vill ju skratta. Tack, för en fin kväll.

I natt har vi knappt sovit en blund här hemma, då lillkungen på bilden ovan har haft hostkonsert. Så i dag är han hemma från dagis. Istället har vi tillbringat förmiddagen på vårdcentralen och ätit frukost på Ted’s. En mysig tradition som upprepas ett par gånger i månaden.

Nu har han fått Mollipect, så förhoppningsvis ska denna envisa hosta försvinna snart.

Hoppas att ni läsare mår fint!

måndag och mulet, men glad ändå

Hösten är här och folk blir helt deppiga. Kallt, blött och mörkt. Ja, precis som alla år innan i våra liv. Jag kan verkligen inte säga att jag bryr mig nämnvärt. Visst, jag blir glad av vackert väder, men jag blir inte deppig av ”dåligt” väder. I dag är det blött, mulet och dimmigt, men löven på träden är så vackert röda och orangea och luften är aldrig så lätt att andas som nu.

Vi kan inte ändra på vädret hur mycket vi än vill, så för vårt eget välmående är det väl lika bra att se det från den ljusa sidan?

den sjunde september

Repost från instagram.

Den 7:e september 2011 var en väldigt speciell dag. Ett datum jag alltid kommer minnas. Det är dagen då vi stod i ösregnet och såg vårt hus komma på plats efter månader av mark- och grundarbete. Det är dagen då jag satt chockad framför text-tv och gång på gång förnekade att Stefan Liv faktiskt omkommit i en flygolycka. Men det är också dagen då älskade lilla (nu stora) Vendela kom till världen. Min storebrors första dotter, min och min lillebrors första brorsdotter, mina föräldrars första barnbarn. Hon skänkte glädje på en annars nattsvart dag, när hon kom, och hon har gjort det varenda dag under sina två första år. Grattis på 2-årsdagen, älskade barn. Faster med familj älskar dig!

finns det pojk-cm och flick-cm?

Stålmannen i sina rosa klackar.

Läser än en gång om det här med pojkkläder och flickkläder. Denna gång handlar det om Angry Birds, som på ”flicktröjan” är en Sweetie Bird istället. Med rosetter. Och på en rosa t-shirt. Självklart.

Jag vet att vissa går väldigt långt i det här med genus och har klänning och glitter m.m. på sina pojkar. Det är inte dit jag vill komma. Men snälla, rara. Kan vi inte landa någonstans mittemellan?

När vi envisas med att flickor endast ska ha rosa och rosetter och glitter och paljetter och spets och hårspännen (fast de knappt har något hår än) och allt ska vara så satans, jävla gulligt, så säger vi till flickorna att ”Så här ska du vara. Söt och gullig. Inte låta för mycket eller leka så att kläderna går sönder. Inte vara arg.” Och när killar ska ha monster och krig och tufft och förstärkta knän på jeansen och argt och sportigt så säger vi till pojkarna att ”Så här ska du vara. Tuff och stark. Aldrig svag och känslig. Du måste gilla sport och häftiga aktiviteter och du ska leka tills du inte orkar mer. Sitt aldrig still och våga inte vara söt – du ska vara TUFF.”

Och så står vi här som vuxna och undrar var alla känsliga män finns.

Nej, kläder är naturligtvis inte den enda anledningen till det, men de är en större del än man tror. Kläderna säger så mycket, om vi bara tar oss tid att tänka till. Det är ju till och med så att en t-shirt från flickavdelningen i stl 104  är mindre än en t-shirt från pojkavdelningen i stl 104. Trots att en flicka och en pojke som är ca 104 cm långa rimligtvis borde vara lika långa. Eller finns det pojk- och flickcentimeter? Varför? Jo, för att tjejers kläder ska sitta tight och tjejer ”leker inte på samma sätt som killar”. Nej, killar klättrar ju i träd och leker krig, medan tjejerna lägger pärlplattor och ritar hästar på parfymdoftande papper.

Jag säger inte att vi ska göra revolution och klä alla killar i tighta rosa kläder och flickor i baggy militärbyxor, men varför ska det ens finnas olika avdelningar i klädbutikerna? Åtminstone för de minsta barnen? När vi blir äldre skiljer ju sig kvinnors och mäns kroppar åt, avsevärt, men inte när de är små. Varför ska vi behöva se massa rosa och sött och gulligt under flick och allt det ”coola” under pojk? Skulle det vara helt jäkla otänkbart att bara kalla det BARNKLÄDER? Sen kan ju folk fortsätta välja rosa till sina flickor och blått till pojkarna, men butikerna har i alla fall tagit sitt ansvar.

”Men min flicka älskar rosa!” säger ni. Javisst gör hon det! Jag älskar också rosa. Men så länge ni som föräldrar bara pumpar in rosa från födseln så vet hon ju ingenting annat. Klart att hon älskar det.

Jag bestämde mig tidigt för att, så gott jag kan, inte köna Aston. Dvs förutbestämma vad han ska gilla. Jag har köpt kläder i alla färger, en hel del på flickavdelningar. Färgglada kläder, helst. Aldrig något med bilar, monster, Star Wars, Spindelmannen eller annat typiskt killigt. Inte heller Hello Kitty, nattlinnen med hästar eller annat typiskt flickigt. Mer neutralt. Jag har undanbett folk att köpa dylika kläder också, men leksaker har han av alla slag – dockor, bilar, köksgrejor, lego, you name it. Nu är Aston alldeles frälst i bilar och bussar och allt annat med hjul ändå. Och det är helt okej. Mer än okej. För han har valt det själv. Han har haft allt att välja på och han föll för det typiskt killiga. Och jag kan med handen på hjärtat säga att han valde det själv.

Kan du det?

in the name of love

Fin regnbåge i Skillingaryd i kväll.

Pride i Stockholm i veckan. Önskar faktiskt att jag bodde i Stockholm nu så jag kunde vara där. Att det ens ska behövas en sån tillställning är helt sjukt, det borde vara självklart, år 2013, att man får älska och ligga med precis vem man vill, men uppenbarligen behövs det fortfarande.

I Ryssland kontaktas och luras unga, homosexuella män av nynazister att träffas och torteras sen och torteras sedan samtidigt som de filmas. Nyheterna om detta får mig att vilja kräkas och gråta på samma gång. Detta hat, vart kommer det ifrån? Det skrämmer mig och det gör mig fruktansvärt ledsen.

Men även där hatet inte är så starkt finns intoleransen. ”Det gör väl inget med homosar, bara inte mitt barn är en sån” alltså kom igen nu. Vi har ett sjukt stort ansvar som föräldrar, att få våra barn att känna att de älskas, accepteras och respekteras oavsett vem eller vilka de gillar. Ett barn (som blir vuxen) som bär på den vetskapen lär också vara mer öppen och tolerant mot andra människor. Då finns inga fel – bara rätt.

Kan vi komma överens om att det enda som fanimej är väsentligt när det kommer till att bry sig om vem våra söner, döttrar, systrar, bröder, barnbarn, kusiner, klasskamrater, politiker och fan och hans moster älskar och älskar med är att hen är lycklig? Kan vi snälla komma överens om det? Åt alla håll. Gör vi det så slipper vi uppleva ett enda hatbrott till. Då kan vi rädda liv.

Aldrig hata, bara älska.

robbie och lisse

Livet.

Vi tänkte egentligen gå på Liseberg i morgon, men det blev en spontanare i dag istället. Vilken perfekt och underbar dag med några av mina favoritmänniskor i världen.

Lycka.

Lillsyrran och jag.

Och i går. Robbie Williams, han är verkligen one of a kind. Älskar honom faktiskt.

Får man verkligen lov att ha det så bra som vi har det?

God natt!

det här är mitt land, det här är ditt land – snälla, behandla det väl

En kort sammanfattning av mina åsikter om det som händer i Husby och andra ställen runt om i landet nu.

vakna

Återpost av något jag just postade på instagram.

FÖRÄLDRAR, var är ni!? Hur kan barn få hålla på så här mot varandra utan att föräldrar märker det, alternativt inte bryr sig?? Hur uppfostrar ni era barn? Jag blir så fruktansvärt arg, bedrövad och innerligt ledsen över det som sker världen över. Alla borde bli det. Och om alla blir det kan vi förändra något, inte annars.

Sluta tro att det är ”andras ungar” som håller på, har du verkligen koll på ditt? Vi måste hjälpas åt att uppfostra starka och modiga individer, som inte bara låter bli att mobbas, utan även säger ifrån när någon annan går för långt. Att hålla käften är att acceptera. Jag kommer aldrig acceptera, kommer du?