återtåget

Oj, oj, oj. Är det sant? Ja, det är sant. Jag skriver. Jag är här.

Jag har funderat på detta så länge nu och nu har jag bestämt mig. Nu ska jag blogga igen. Jag tror faktiskt att jag behöver det. Ventilera ibland. Igen. Eller bara vräka ur mig mer än jag kan och vill på instagram.

Jag minns inte ens när jag skrev här senast (och orkar inte kolla heller), men jag vet att mycket har förändrats sedan dess. Jag har totalt bytt karriär, vi har totalt bytt baksida och jag har totalt bytt kropp. Det är väl de tre största skillnaderna. Och de där tre ämnena kommer säkert beröras en del här i bloggen framöver, om jag känner mig själv rätt.

Jag får väl försöka fixa i ordning lite här under veckans gång, minns knappt hur det ser ut här, haha!

Men ja. I kväll är jag riktigt dyngtrött efter bara fem timmars sömn i natt, så mer än så här blir det inte just nu. Men jag är här i alla fall. Jag är här.

det är visst nån som är tillbaka

Hej! Hej.

Mer än två månader har passerat. Ska jag vara ärlig trodde jag inte att det gått så lång tid. Så här länge har jag aldrig tidigare bloggpausat.

Först försvann jag lite för att mitt bloggutrymme tog slut. Hade ingen lust att betala 99$ för att uppgradera till Premium, så jag lät det vara och så tänkte jag att jag skulle starta en ny blogg, med ett nytt namn. Och i dag skulle jag göra det. Jag satt där med mitt nya bloggnamn – En blomma, en bil – ett klick ifrån att börja om från början. Men nej. Som en öppen blogg har varit med mig sedan 2008 nu och så ska det förbli. Så jag uppgraderade och nu har jag massvis med plats igen. Fint så!

Då ska jag ”bara” ta mig tid att blogga också. Och det kan ju vara nog så svårt. Instagram har tagit över lite (airamsorb heter jag där). Det är så smidigt, går så fort. Men som jag tidigare uttryckt tycker jag om, nej, jag älskar att skriva och jag vill ha möjligheten att göra det, även om det inte blir så ofta.

I morgon blir Dahlia ett halvår gammal. Sex månader har gått, bara så där! Det är ingenting annat än rent vansinne, hur fort denna tid har passerat och Dahlia är nu en drygt 7,5 kilo tung och nästan 79 cm lång skrutta som både sitter och ålar sig lite lätt framåt, samt med en envishet som bara jag förtjänar. På sätt och vis känns det tråkigt att ha missat att skriva om hennes första halvår på samma sätt som jag gjorde med Aston, men å andra sidan har hon nog blivit mer fotad än han blev, så det jämnar väl ut sig. Eller nåt.

Jag ska ge mig på att skriva om förlossningen också. En berättelse om det vackra och det jobbiga. Det mycket smärtsamma och jobbiga. Före, under och efter. Jag tror att jag är redo för det nu, men det kommer nog bli jobbigt ändå. Tänk att hon lika gärna inte hade kunnat finnas kvar här hos oss? Ogreppbart.

Så. Vi hörs! Vi ses. Jag lovar.

orden

Jag vill skriva.

Har alltid velat det, har alltid gjort det. Som barn ville jag bli författare, skrev böcker, dagböcker, dikter, you name it. Som ungdom var författardrömmarna borta, det kändes inte realistiskt. Men jag skrev fortfarande. Överallt. Och sen kom bloggen. Jag har flyttat runt på world wide web och lämnat spår lite överallt, men hur mycket jag än flyttat har kärnan i mitt skrivande varit konstant, inom mig.

Med åren har skrivandet blivit mindre och bilderna fler. iPhone kom och barnet kom. Instagram. Barnen. Och det är inget fel med det. Jag älskar foton med. Har flera gånger velat jobba med foto. (Ja. Jag har velat göra det mesta, tror jag.) Nej, inget fel med foton, bara en annan konstform. Och när det inte bara är jag längre, så fyller foton sin funktion, för det är klick, två rader, publicera – klart. Texterna skrivs inte mer. Inte åsikterna, inte händelserna. Inte känslorna. Och det är det något fel med. För jag vill skriva.

Jag vill skriva.

Jag kommer alltid vilja det. Och på något sätt blir jag nu, i skrivande stund, förbannad över att jag inte gör det. Att jag lägger tid på så mycket annat, sånt jag är halvbra på, nej, knappt ens det. Jag har många strängar på min lyra och det är roligt, det är det. Men jag vill inte glömma vem jag är. Och jag är en skrivande person.

Så jag ska hitta det igen.

Jag ska verkligen jobba för att hitta det igen.

Mitt skrivande. Mina känslor. Lite för er, men mest för mig.

årsresumé 2014 – mars

Jag fortsätter titta i backspegeln, på året som gick, och är nu framme i mars. Februari hittar ni här.

Mars började med en tripp till Karlstad för match mot Hellton. Ännu en strykmatch, i dubbel bemärkelse.

Jag körde järnet med mina PT-kunder! Tidiga morgnar, tuffa pass. Men roliga!

Jag fortsatte äta bra och träna mycket och såg grymt bra resultat.

Jag agerade lite handbolls-ambassadör och lärde ut handboll på skolor i Jönköpings-traken.

Ljusår från dagens form, haha!

Aston fick sin första cykel. ❤

Vi åkte till Göteborg och umgicks med mamma och åt skaldjur och gick ut på party party medan mamma passade Aston. Och så sabbade jag min iPhone totalt, så jag fick köpa ny.

Jag började nytt jobb och hade satans jäkla mycket att göra.

Vi umgicks mer och mer med Ireklints.

Våren började komma… ❤

Vi umgicks med sväronen och Aston höll iPad-kurs.

Jag var speaker på finalspelet i JSM i handboll.

Det började närma sig slutet på min handbollskarriär på riktigt och jag grät floder.

Vi spelade säsongens näst sista match och VANN mot Skara efter en enormt bra insats.

Jag var sjuk en del och lekte mycket med Aston i hemmets ”lugna” vrå.

Vi hade ännu en PT-helg, denna gång med utbildning i Hälsoprofilbedömning.

PT-helgen sammanföll med storebrors födelsedag, så den firade vi på bästa sätt!

Jag fick mitt livs första p-bot. GLÖMDE skicka sms pga stressad som ett as.

Och sen var det över. Handbollsspelandet. Säsongens sista match spelades mot Kroppskultur och efteråt kändes en enorm tomhet.

Våren var här på allvar och jag och Aston och grannbarnen gick på upptäcktsfärd i lilla skogen vid oss.

Jag fortsatte med mina 100 nyttiga dagar!

Jag var ledsen över handbollens slut, men taggad inför fortsättningen på livet och nya utmaningar. (Som dock fick läggas på is pga graviditet.)

Aston hade en släng magsjuka och även en släng roliga miner. ❤

Våren var här på riktigt-riktigt och jag kunde plugga i solen på framsidan.

Vi monterade ihop vår studsmatta = livet!

Sen avslutade jag mars på värsta möjliga vis – med magsjuka, som resulterade i att jag såg ut som ett skelett.

Med sikte mot ett bättre april!

årsresumé 2014 – januari

Jag tänkte göra som jag gjort några gånger tidigare i mitt bloggliv – sammanfatta det gångna året med ett inlägg för varje månad!

För att vi inte ska bli alldeles snurriga i kolan så börjar jag med januari och sen fortsätter jag med februari och sen, ja, ni vet hur det ser ut…

Året började här hemma. Vi stod för tak över huvudet till förra årets nyårsfest och då hade vi så här trevligt.

Så här (plus Ubbe, som tog bilden) såg sällskapet ut då och det var nästan samma sällskap på årets firande, fast Karin och Daniel hade ”bytts ut” mot Ylva och Martin och hela tre stycken bebisar hade kommit till världen!

Jag började köra 100 nyttiga dagar igen och hade det här utgångsläget.

Med blicken i backspegeln var det ju inte så värst illa direkt…

Det var ingen snö och det var ganska varmt och Aston var illsöt.

Jag var typ äckligt snygg i håret, hallå?

Jag var mitt uppe i handbollssäsongen och såg ut så här most of the time.

Jag skrev träningshistoria när jag gick upp 06.20 helt frivilligt för att åka och gymma.

Då upptäckte jag att tidiga morgnar visst kan ha sina fördelar…

Sen kom det lite snö ändå och då var jag alldeles säkert väldigt lycklig.

Jag jobbade lite nätter på Troax och trivdes bra med det.

Aston gick på bio för allra första gången i sitt liv.

Jag skrev det här inlägget om att uppfostra en pojke.

Jag var på gymmet och tränade vid varje tillfälle jag fick.

Och jag började köra PT-kunder på prov, för att öva mig till min PT-examen som skulle tas i juni.

Jag hade dåligt samvete över att behöva vara borta så mycket från Aston pga handboll och PT-utbildning.

Vi förlorade två matcher på tre dagar med ett. Jävla. Mål.

Jag hade kindben på en toalett på Hard Rock under en kväll med min härliga PT-klass.

Jag ”roade” mig mycket med sånt här…

Jag gjorde en riktigt bra första månad med 100 nyttiga dagar och fick se fina resultat.

Vi var och badade hela familjen i Vaggeryds simhall.

Och sist, men inte minst, så påbörjade Hallby Dam en hel helgs resande för 60 minuters handboll mot Boden, i Boden.

Det var mitt januari 2014. När februari kommer är det ingen som vet, jag är ju lite oberäknelig…

guess who’s back in wordpress-town

Nej, vet ni vad? Jag flyttar tillbaka hit. finest.se passade inte alls mig. Jag hade det på känn redan innan, men ville ändå ge det ett försök. Nu ska jag bara komma på ett sätt att exportera det jag hunnit skriva där och lägga det här, så att det inte blir så spretigt. Men det vete tusan om det ens finns något exportverktyg på finest. Har inte hittat något…

Oh well, i värsta fall får jag väl kopiera och lägga över. Inte hela världen. Men det får vänta tills jag har lite tid över. För tid har jag verkligen inte i överflöd nuförtiden. Jag är inne på tredje veckan med heltidsjobb här på Hertz och det är roligt, jag trivs bra! Efter jobbet har det varit grejer nästan varje dag. I helgen var vi ju i Göteborg och sen i måndags kom Matilda till oss och hälsade på en sista gång innan hon drar till jävla Australien och i tisdags var vi på korvgrillning hos sväronen innan de åkte på bilsemester ner till Danmark och Tyskland och i går var vi i Hagshult och hälsade på Ireklintarna och deras nytillskott (som så klart var alldeles ljuvlig!) och i kväll är det sommarfest med Viktors grabbgäng + fruar/flickvänner/barn och sen har en jobbvecka till gått.

Tiden flyger verkligen. Och det gör inte så värst mycket. Jag försöker leva i nuet och göra så mycket roligt som möjligt, men jag erkänner att jag längtar till januari-februari. Så att vi har vår egna sån här lilla… ❤ (Om allt går bra…..)

flytt

Jag testar ett nytt ställe! Här; finest.se/somenoppenblogg. Följ med, tycker jag!

något större

Här var det tyst och stilla som en kväll i Vätterns solnedgång. Varför? Jag hinner inte med. Och det grämer mig, förstås. Jag älskar att ha bloggen, för att kunna se tillbaka och minnas vad vi gjorde en gång. Det hål jag lämnat här den senaste veckan vittnar om ett fullspäckat schema och det är så det är. Jag är i alla fall vuxen nog att prioritera rätt, dvs jobb, plugg, familj och träning före blogg.

Det har hänt mycket den senaste veckan, men det allra viktigaste hände i går. Min bror och hans fru fick sitt andra barn, en andra flicka. Och jag blev faster för andra gången. Fantastiskt.

Längtar så tills nästa helg då jag får träffa underverket. ❤

hoppas på sju år till nästa gång

Söt-hjärtat i ”handbolls-kläder”.

Det här varit ganska tyst här sista veckan. Inte bara här, kan jag säga. Magsjuka är anledningen. Först Aston, sen jag, sen Vikto. Inte så trevligt, som ni förstår. Senast jag var magsjuk innan det var i januari 2007, så jag kan verkligen inte klaga egentligen. Jag är väldigt glad att det gått sån tid emellan, för det är det absolut värsta jag vet. Att magsjukespy. Ränneskita har jag ”inga” problem med i jämförelse. Spy – nej tack.

Nu är jag på banan igen och Vikto med. Vi har båda jobbat i dag. Men istället är Aston sjuk igen, stackarn. 39.3 i feber som mest i dag. Men pengarna måste in, så Aston har fått tillbringa dagen med favoriten farfar. TACK, farfar. Vad skulle vi gjort utan er…

Nu har stjärnan somnat bredvid mig i soffan och eftersom Vikto är på fotbollsträning passar jag på och har lite egentid i form av att titta på handboll på tv. Herrlandslaget spelar mot Tyskland. En helt lagombra onsdagskväll!

tillbaka

Hallå i stugorna!

Ledsen för lång frånvaro, men i helgen kraschade min telefon totalt och det är ju därifrån jag bloggat mest de sista åren och med dagarna fulla med jobb (i går) och träning (i går och i dag) och sömn (i dag, för att jag ska jobba i natt) så har datorbloggande inte heller hunnits med. SÅ. Nu vet ni det.

Som ni ser på bilden är dock en ny iPhone 5S nu i min ägo, så nu ska jag väl komma tillbaka lite på banan.

Sov gott med er, hej hej!

ingen röd linje alls

Dags att ändra om lite här på bloggen, tror jag… Kanske kommer hända en del framöver. Ny header tills vidare och så hittar ni länken till nya webshopen till höger.

På väg till gymmet tidigare i kväll.

Trots att jag jobbade natten till i dag och inte somnade förrän vid åtta så sov jag bara till strax innan ett. Sen låg jag och drog mig i sängen en stund innan jag åt frukost och hämtade Aston. En kort promenad och sen hem och leka.

Det fina vädret ovan, ja, vad ska man säga. Det snöar typ två gånger om dagen här nu, sen töar det bort. Sen snöar det igen. Sen töar det. Märkligt beteende. Jag kunde dock inte bry mig mindre, vädret är ju som det är.

Sjukt gött att Tre Kronor imponerade (i alla fall i halva matchen) i segermatchen mot Tjeckien i kväll! Det bådar gott inför fortsättningen…

I morgon kl 08.00 har jag en PT-kund på gymmet, så nu ska jag slockna till Sex and the city. Sov gott med er!

en natt mellan en onsdag och en torsdag

God afton! Eller god natt, är det nog. Klockan är 00:20 och här sitter jag. Skittrött, men ändå vid datorn. Fixar med jobbgrejer – by airaM, PT-grejer, kopplar in skrivaren jag fick av Vikto i julklapp (snabb, jag vet) och lite till. Jag är som mest effektiv på natten, så det är ingen idé att motarbeta det, utan bara att köra på.

Jag har många ämnen jag vill skriva om egentligen. Tunga, jobbiga ämnen. Men jag tvekar över om jag verkligen ska göra det. Jag hade ju en både tyngre och lättare blogg innan – ja, jag behandlade tyngre ämnen, så som politik, nyheter etc, men jag hade å andra sidan bara mig själv att svara för. Ingen annan. Så även om jag vill skriva om vissa grejer så är jag inte beredd att ta eventuellt näthat som kommer med det. För näthatet är så extremt utbrett och fullkomligt vidrigt nu att det inte är klokt någonstans.

Så vi får väl se om det blir något eller ej.

Tills vidare är det Aston, familjen, by airaM, handbollen, träningen och annat vardagligt som tar plats i bloggen. Och det är ju inte helt dumt det heller.

Och nu kom jag på att jag inte ens skrivit på bloggen att webbshopen öppnat igen! Hallåååå, vakna Maria! Ok, här; http://www.byairam.se. Varsågoda, in och shoppa!

Bye.

Sovande Aston häromdagen. Innan jag hann publicera inlägget vaknade Aston till och gnällde och jag var tvungen att lägga mig hos honom tills han somnade om. Och varje gång jag reste mig för att gå vaknade han igen. Trodde att han skulle hålla mig gisslan där hela natten, men nu är klockan 00:52 och jag är åter vid datorn.

Kanske dags att gå och lägga sig ändå…

Bye igen.

 

det är visst nån som är tillbaka

Helt omotiverad bild på Aston från i går.

Jobbade natten till i dag och sov därför till strax innan 15. Till en följd av det sitter jag nu vaken vid 01 och fixar med julklappar över nätet. Match i morgon, i och mot Tumba. En mittiveckan-match, älskar såna. Känner ingen stress över att jag inte sover än, för jag har ingen tid att passa i morgon bitti. Visst, jag har en del jobb att ta itu med och ska hinna till A6 innan samling vid 13.25, men det finns gott om tid (säger jag nu)…

Och där fick jag skrivkramp. Typ. Jag bloggar ju så sällan nu att när jag väl bloggar finns det så mycket jag vill ha med. Omöjligt, förstås. Att vi var i Stockholm i helgen, att vi förlorade mot Tyresö med 24-27, att vi var på en kanontrevlig fest i lördags, att Vikto till slut tyckte att det var dags att gå hem och jag tyckte ”Redan? Vad tråkig du är?” och han svarade ”Ehh, klockan är halv fyra?”, att jag plötsligt känner att handboll är roligare än på länge, att allt känns lätt och svårt på samma gång. Ja, exakt vad ska jag skriva?

Jag sitter vid datorn nu, det har ni nog förstått vid det här laget. Låter fingrarna svepa över tangenterna och sen är jag där. Där. Vill hitta dit igen, där jag skrev – varje dag – öppet och ärligt och jäkligt naket. Jag trillade in på min gamla blogg häromkvällen och kunde sakna hur jag skrev då. Livet var sämre, men bloggen var bättre. Men det är inte samma nu. Jag har sagt det förut och jag säger det igen – hellre bra liv än bra blogg. På något sätt vill jag ändå skriva av mig på samma sätt som förr, men jag vet inte hur. Inte samma sak med dagbok, för mig. Jag vill ändå ha utbytet med andra människor, men utan att det blir alldeles för nära. Det ät ju inte bara jag i mitt liv nu, inte bara upp till mig.

Men om jag plötsligt börjar skriva på ett annat sätt, i mer dikt- än dagboksformat, så vet ni varför.

God natt.

så mycket godislådor, så lite godis

Här ovan ser ni den största anledningen till att jag inte skrivit ett enda inlägg denna veckan. Jobb på Mastec i Vaggeryd.

Under veckan har vi satt ihop ett par hundra såna här godisställ = ca ett par tusen lådor som jag och en tjej till satt ihop. Arbetstid 06.30-16. Sen hem, äta, byta om och åka till träning. Och träningarna har gått åt helvete för mitt knä klarar inte alls av att stå upp i nio timmars arbetsdag. Katastrof…

Just nu befinner jag mig dock i Göteborg, för i dag är det dags för andra och sista anatomiprovet på PT-utbildningen. Tredje perioden i helgen.

11.30 smäller det. Håll gärna tummarna.

det är bra så här, ja, mer än bra

För en gångs skull sitter jag vid datorn och bloggar! Det händer inte ofta. När jag väl sitter vid datorn är det för att jag jobbar och då jobbar jag verkligen konstant. Inköp, bokföring, ekonomi m.m. Men i kväll är Vikto på avslutningsfest med fotbollen och Aston har just somnat, så jag tänkte att jag skulle passa på och skriva ett gammalt hederligt blogginlägg.

Bloggen har ju verkligen blivit sämre sedan jag skaffade iPhone. Så enkelt är det. Det är så lätt och smidigt att blogga via telefonen, men samtidigt jobbigt att skriva några längre inlägg, så det blir småbloggande hela tiden. Inga längre texter, inget innehållsrikt. Bara dagboksbloggande och mer och mer sporadiskt. Om man jämför min blogg nu med för fyra år sedan kan man undra om det ens är samma människa som skriver. På sätt och vis är det ju i och för sig inte det. Det har hänt så mycket på 3,5 år att jag ju nästan är en helt ny människa. Men ändå alltid densamma. Ändå alltid den uppmärksamhetssökande, osäkra och öppenhjärtliga lilla flicka jag alltid varit. Hej hej.

På sätt och vis kan jag sakna mitt gamla bloggande. Provokativt. Svart humor. Politiskt. Ohämmat. Oftast saknar jag det dock inte alls. Jag kan sakna att säga vad jag tycker, men jag saknar inte klumpen i magen över vilka hatiska kommentarer jag kommer få se denna gång när jag loggar in på bloggen. Folk på internet är hemska och när man skriver en lulllullig dagboksblogg är det ingen som bryr sig längre. Ingen som hatar. Och det är skönt. Det får mig dock ibland att känna att ”de” har vunnit. De fick tyst på mig. Men jag vet att det inte är så. De har inte vunnit. De sitter – osäkra, hatiska och småaktiga – och hatar på någon annan stackars människas blogg istället medan jag lever ett väldigt fint liv, där jag varje dag känner mig lycklig. De har inte vunnit. Jag har vunnit.

I dag har jag vunnit extra mycket. Vi har haft tvåårskalas för Aston. Ett väldigt litet sådant, med bara tre andra barn. Vi lärde oss från förra året då vi hade över tio barn + föräldrar på förmiddagen och sedan vuxenkalas på eftermiddagen – aldrig igen. I dag blev det lagom och alldeles perfekt.

Och när vi har fiskedamm och alla barnen hoppar och skrattar (och liggeer på golvet och skriker…..) så är det svårt att känna någon annan känsla än att jag har det så mycket bättre nu än då. Jag kanske bloggar mindre, men jag lever mer.

Men visst är det dags att börja blogga från datorn igen? Det är ju så roligt att låta fingrarna fladdra över tangenterna utan att veta vart det bär hän. Jag hade ingen aning om vart jag skulle hamna med det här inlägget. Nu blev det så här. Och det får väl duga.

Til we meet again…

 

 

long time no see osv

Hallå i stugorna!

Här har det varit mer än tyst på sistone, jag är medveten om det. Helgen i Göteborg var extremt krävande med anatomi från tidig morgon till sen eftermiddag fredag-söndag och ändå för sena kvällar utöver det. Det har i princip tagit mig ända tills i dag att återhämta mig från allt. Haha, så jävla klen.

Men vad roligt det var! Latin i mängder har sprutats in i mina öron och ögon och jag kan nu redan en hel del om skelett och muskler i de nedre extremiterna (benen). Det ska nog bli bra, det här.

I fredags efter utbildningen var vi ju på Alex Schulmans show, ”Älska mig!”. Hej hej, Alex, om du googlat dig själv och hamnat här. Lägger till Shulman, Sculman, Schulmann och Kjolman också, för säkerhets skull.

Helt klart en sevärd show. Skratt, pinsamheter och en skvätt tårar precis lagom till slutet. Jag älskar hans transparens och mod att öppna sig så fullkomligt, även fast han stundvis ”gömmer sig” bakom humorn. Men det är ju helt okej. Det är roligt. Vi vill ju skratta. Tack, för en fin kväll.

I natt har vi knappt sovit en blund här hemma, då lillkungen på bilden ovan har haft hostkonsert. Så i dag är han hemma från dagis. Istället har vi tillbringat förmiddagen på vårdcentralen och ätit frukost på Ted’s. En mysig tradition som upprepas ett par gånger i månaden.

Nu har han fått Mollipect, så förhoppningsvis ska denna envisa hosta försvinna snart.

Hoppas att ni läsare mår fint!

minnen

”Det är knappt att det är någon idé att blogga under sommaren, för det är knappt någon som läser” tänker jag ibland. Och ja, läsarantalet sjunker ju rejält under sommaren, så är det alltid. Och det är ju bara sunt, att ni har bättre saker för er än att sitta här och läsa om mitt, för tillfället, monotona liv.

Men jag skriver ju inte bara för er.

Jag vill ha denna bloggen för mig, för oss, vår familj. Kunna gå tillbaka och se ”vad gjorde vi då?” och se när Aston gjorde det där och det där för första gången, återuppleva resor, jular, somrar, ja, allt det där. Så även om inläggen ibland är ganska så innehållslösa, så är det fint för mig att få upp dem på bloggen. Så att jag kan se tillbaka sen och minnas. För minnen är ju något av det bästa vi har.

Någon gång, när Aston blir stor, ska jag nog ta och printa ut hela Aston-kategorin och göra en bok till honom. Sen om han vill läsa den eller ej, det vet jag ju inte, men det skulle vara roligt att ha.

Roligt att när jag nu satt och tittade tillbaka på vad vi gjorde för precis ett år sedan, så ser jag att då var Emma och Jacob här på middag! Rätt skoj eftersom vi faktiskt ska träffa dem i kväll också. I kväll nalkas det nämligen sommarfest med (nästan) hela Viktos grabbgäng (Skillingaryd- och Vaggerydskillar) med flickvänner, fästmöar och fruar. De två senaste åren har något av paren i gänget gift sig, men i år vart det inget bröllop, så då får vi festa på ”vanligt” vis. Alla bor ju så utspritt nu (Malmö, Värnamo, Skillingaryd, Göteborg, Jönköping, Stockholm, hej hej!), så det tillhör ovanligheterna att vi ses allihop. Nu är det ”bara” två par som inte kan medverka och det är ändå rätt bra jobbat.

De här två får dock inte hänga något i kväll, för i kväll är det barnfritt!

Nu ska jag nog lägga mig ute på baksidan och vila lite, för ungtuppen i familjen, som somnade 23.15 i går kväll, vaknade vid 04 i morse, somnade sen om, men vaknade redan 06.19. Och jag somnade vid 02, så pigg är jag inte nu. Måste ladda inför kvällen, haha.

Hej svej!

 

 

hej, hej då

Se där ja! Jag har visst glömt bort det här stället lite i dag. Eller jag har ju ändrat lite på sidhuvud och så, men glömde visst skriva…

Finns dock inte så jädra mycket att skriva om, så jag passar på och tipsar om halsbanden ovan, som är nya på by airaM. För jäkla fina, de där.

Hej så länge!

omstart

God morgon på er!

Nu är vi tillbaka på bloggen efter en liten (välbehövlig) paus. Det blev faktiskt Göteborg för mig i lördags. Aston var frisk, så han och Vikto stannade hemma och jag åkte och umgicks med mina gamla vänner. Guld värt.

Men det blir för mycket att återge allt jag gjort de senaste dagarna, så vi bara kör vidare, tycker jag.

Om ett par timmar blir det Småfolket. Det missade vi ju förra veckan, så klart, när Aston var magsjuk, så det ska bli extra kul.

Jag önskar er en riktigt bra dag!

allt mitt är ditt?

Ja. Hej!

Min iPhone blev stulen i torsdags kväll, på min pappas releasefest. Kul! Därav min frånvaro.

Jag återkommer när tid och lust infinner sig. Hoppas att ni har en riktigt bra påsk!

Aston har fått påskpresent av farmor och farfar.

vi ska flytta

Javisst, ja. Bloggen måste flytta i morgon, har glömt säga det…

https://somenoppenblogg.wordpress.com

Välkomna dit!

bara lite text

Ja, det var ju förstås inte så att jag ville skälla på någon i går. Det kändes bara lite så där absurt att folk kilar hit, scrollar sig förbi mitt liv ner till tävlingsinlägget och så ba ”JAG VILL VINNA”. Amen, varsågod och vinn, jag bryr mig inte. Jag ger ganska mycket av mig själv och ibland vore det kalasfint att få lite tillbaka. (Vilket jag även fått, tack för det. <3)

Nu släpper vi det.

Fast jag kanske ska uppdatera om knät. Jag träffade två läkare i går. Dels Hassel, som alltså är han som opererade mitt korsband förra gången det begav sig, nämligen i början av 2006. Han trodde, tyvärr, att korsbandet var av. Igen. Chocken då. Jag hade inte alls väntat mig det, utan trodde snarare på ledband eller menisk. Vidare till Ryhov för ett andra utlåtande och en magnetröntgen (MR), trodde jag. Fick ett andra utlåtande, som inte var korsband, utan ledband, men ingen MR utan bara en vanlig skelettröntgen, som så klart inte visade någonting.

Så nu hoppas jag att Hassel har fel, även fast jag litar på honom, och så får vi avvakta och se till efter MR, som jag förhoppningsvis får inom två veckor. Spännande så in i helvete….. (Skjut mig…)

Det här suger ju, förstås. Ni som hängt med ett tag vet att min skadehistoria är sorgligt välfylld och jag är väl inte så där himla förtjänt av ytterligare en knäskada. Om nu någon är det. Nu är det dock som det är och det är bara att börja rehaba skiten ur mig själv. Ingen annan kommer göra det åt mig.

Eftersom jag nu inte kan spela handboll, så ska jag istället skriva om handboll. Och det kommer jag göra på svenskdamhandboll.com. Det kommer naturligtvis inte ersätta mitt vanliga bloggande (som ju är SÅ intensivt), utan bara som en sidogrej. Det passar ju extra bra eftersom det i dag startar ett handbolls-EM för vårt kära damlandslag. TV7 i kväll kl 20, då visas Sveriges match mot Danmark. Se den!

Peace!

me, me, me

Älskar att alla bryr sig om att kommentera tävlings-inlägget, men inte en jävel bryr sig om att kommentera något om mitt knä.

Ja, jag är bitter.

i suck

Goddagens på er!

Åh, vad jag stör mig på mitt bloggande nuförtiden. Det har blivit så himla DÅLIGT. Jag bloggar sällan, jag bloggar innehållslöst, tråkigt, blääääää. Vill verkligen blogga mer kvalitativt, men det är så himla svårt att hinna med. Egentligen borde jag sluta, för så här dålig vill jag inte vara, men jag vill ju blogga. Så jag kämpar på ett tag till. Inom kort kommer bloggen dessutom flyttas då mama inte kommer ha några ”vanliga” bloggar längre, bara ”proffs-bloggarna”. Jag säger dock till när det sker, så ni inte går miste om något av det jättetråkiga jag skriver om…..

Det var lättare förr, när jag inte hade barn. Då skrev jag om allt jag ville, jag behövde ju bara tänka på mig själv. Jag skrev provocerande och ibland roligt och jag tog många diskussioner. Nu varken orkar eller vill jag ha ångest varje gång jag går in på bloggen, i rädsla för att ha fått en elak kommentar av någon (anonym) som inte håller med. På det sättet är vardagsbloggandet skönt. MEN SÅ TRÅKIGT.

Jag får lösa det, helt enkelt. Hitta det roliga i vardagen. För roliga saker händer ju, så klart. Varje dag typ. Skerrpning!

Kolla förresten in den här söta som kommer upp på webshopen i dag eller i morgon. Dör typ.

Nu ska jag göra lite nytta här hemma, tjo tjo!

ej anträffbar

Busgubbe.

Jag har alldeles för mycket i huvudet dessa dagar. Bloggen varken orkas eller hinns med, tyvärr.

Hav tålamod, I’ll be back.