den första morgonen

Taggade på första heldagen i Miami Beach.

Första morgonen i Miami väcktes vi av en klarvaken Dahlia. Klockan 03.30. Det kanske låter som en mardröm, men det kunde varit mycket värre. Hemma i Sverige var ju klockan halv tio då och så länge har hon nog aldrig sovit. Så. Godkänt! Tack vare iPad och bra wi-fi höll vi barnen (och oss själva) nöjda och glada i några timmar tills det inte längre var kolsvart ute.

En overklig och vacker bild, för mig.

Till slut, när klockan var kanske runt halv sju, så kände vi att det var tillräckligt ljust för att gå ut. Solen skulle gå upp strax efter 07, så vi hade god tid på oss att bevittna en förhoppningsvis vacker soluppgång. Jag som är extremt icke morgonpigg får inte så många chanser i livet att se soluppgångar, så här gällde det att passa på!

Vyn vi möttes av nere på den enorma stranden går egentligen inte att beskriva. Varken i ord eller bilder. Det var bara total harmoni. Jag förundras alltid, när jag besöker storstäder, över hur lugnt det kan vara i en stad med så hög puls. Det är som att lugnet blir än mer påtagligt då.

Jag bombar på med lite bilder i alla fall, så får ni ett hum om hur det var.

”Titta!”

Syskonkärlek.

Min. ❤

Min familj.

Ska jag komma med på bilder får jag ta dem själv… Om jag inte ber om att få bli fotad.

Och man kan ju faktiskt be om det.

Ingenting utan er.

Älskade VanDahlia.

Den här morgonen, den här första soluppgången. Det kommer jag aldrig att glömma, så länge jag finns kvar på denna jord. Kontrasterna mellan storstad och moder jord, mellan de moderna byggnaderna och de gamla Art deco-husen. Hur rent och oförstört alla var där och då. Det bär jag med mig för alltid.

 

hotel breakwater south beach

Vi kom fram till vårt hotel – Hotel Breakwater South Beach – sent på eftermiddagen. Hemma i Sverige var klockan förbi läggdags, men här gällde det att hänga i och hålla igång barnen (och oss själva) så mycket som möjligt för att ställa om tiden (sex timmar bakåt).

Så vad passade bättre än att bara knalla upp på rummet, kasta av sig resesvettiga kläder och gå och bada? Inget. So that’s what we did.

Dahlia fann sig snabbt.

Poolen på Breakwater var inte jättevarm, men ändå helt ok. Vi vande oss fort (förutom badkrukan Vikto). Den var i precis lagom storlek för barnen. Aston bottnade, men kunde ändå hoppa i. Tyvärr var den vansinnigt fullproppad med klor, vilket Astons ögon fick lida för gång på gång.

Gosungar efter att ha duschat av sig efter badet.

Vi bodde i en familjesvit på Breakwater. Den var väl inte det modernaste vi sett och det luktade rök när vi kom, men eftersom vädring (och att vi tyvärr vande oss, antar jag), så var det ändå ok. Städningen var inte direkt bra, men vi är i alla fall glada att vi inte stördes av den höga ljudvolymen utanför (dag som natt), som vi hade läst att folk störts av tidigare. Men väljer man att bo mitt på Ocean Dr är det ju något man får räkna med. Hursomhelst var vi nöjda med storleken och möblemanget på rummet! Även wi-fi:et var bra! Det låter kanske oviktigt, men har man barn som är vana vid att koppla av en stund med iPads på kvällen, så kan det bli lite problematiskt att ta bort det. ”Lite”.

Första Miami-middagen intogs på Hotel Victor och det blev mest en sån där viärskithungrigaochbeställerintypenavvarjeochbaramölar-middag. Så det blev rätt mycket mat beställt. Och det är ”ganska” dyrt på Ocean Dr, så den här middagen var väl inte det mest ekonomiska vi ätit. Men när man har rest i typ 16 timmar, så finns det väl ingen övre gräns på vad mat är värt, tänker jag?

Aston kämpade på med min sjal på axlarna, eftersom det faktiskt var lite kyligt första kvällen. Lite blåsigt. Och då vi var glada att vi hade tagit med oss lite långärmade tröjor och långbyxor. Men det där ”kalla” vädret skulle ju visa sig vara en engångsföreteelse i just Miami.

Restaurangen på Hotel Victor satt ihop med Sugar Factory, där de sålde alla möjliga sorters godis och helt fantastisk glass. Tydligen ett ställe som många kändisar väljer att besöka när de är i Miami. I alla fall enligt alla bilder som prydde väggarna.

På vägen hem från middagen gick vi förbi inkastare, högt dunkande musik, kvinnor med extremt höga klackar och extremt små kläder, neonljus, drinkar, öl och ja, allt jag på förhand trodde att South Beach skulle vara. Surrealistiskt, fastän vi var mitt i det.

Jag vet inte riktigt hur jag ska betygsätta Hotel Breakwater South Beach eftersom jag inte vet hur det ser ut på övriga hotell på South Beach. Vi valde att inte köra på något av de billigare hotellen vi hittade (billigt på South Beach är ca 1500-2000:-/natt) eftersom de hade en tydlig Norman Bates-prägel. Vi ville ha pool och bra läge, samt ett hotell i Art Deco-stilen som präglar South Beach. Supermodernt och flashigt kan vi ju bo på när vi besöker andra ställen, tänkte vi.

Så Breakwater fick det bli och det kostade drygt 3000:-/natt, vilket ju kanske låter helt vansinnigt, men det är så mycket det kostar med de kriterierna vi hade. Med facit i hand hade vi eventuellt valt något annat, eftersom vi tycker att service och städning inte präglade prisklassen. Men, ja, i jämförelse med de lyxigare hotellen på Miami Beach, så var ju detta billigt.

Hepp, gotta go! Mer kommer framöver.

 

en resa

Nästan ett helt år har gått, av tystnad. Här, i alla fall. I verkliga livet har det varit väldigt lite tystnad, vilket kanske just är anledningen till att det varit så tyst här. Jag har, efter många års bloggande, helt enkelt prioriterat annat. Slutat.

Men så var vi på en resa nyss. Vi, i vår lilla familj på fyra, åkte till Florida i två veckor och när jag var där kände jag flera gånger att ”Oj, jag vill verkligen skriva om detta. Mer än vad jag kan få in på Instagram (utan att folk blir helt vansinniga).”. Och så fick jag några kommentarer från följare som funderar på liknande typ av resa och som ville ha tips och lite guidning och det avgjorde det hela.

Så nu sitter jag här, för första gången sedan 15 februari i fjol, då jag blev faster för tredje gången. Och det känns bra! Om det sen bara blir resetipsande eller om jag klämmer in något mer återstår att se.

Nåväl.

Paus i Skara, på väg till Stockholm. Dalle utan byxor efter att Viktor spillt ut en dricka över henne…

Miami. Det var vår första anhalt. Eller, ja. Vi lämnade Skillingaryd fredagen 13/1 och åkte mot Göteborg, för Aston var medbjuden på Disney on ice på lördagen, sen åkte vi ca 50 jävligt jobbiga timmar i bil till Stockholm på söndagen och bodde på Radisson Blu, i anslutning till Arlanda. 04.20 på måndag morgon ringde klockan och vi fick jobba hårt för att väcka de där två kortväxta i familjen, men när de väl kom upp var det glada miner!

Titta på flygplan är livet.

Första flygningen var inte lång. Till Köpenhamn, bara. Där misslyckades vi med vår sista chans att uppgradera till SAS Plus, trots många försök på vägen, för att en SAS-anställd var för lat och stressad för att hjälpa oss (men detta är en annan historia), så den drygt tio timmar långa flighten över Atlanten var bra mycket trängre och jobbigare än den hade behövt vara. (Dahlia var ju bara 23,5 månad vid resetillfället, så hon hade inget eget säte.) Men det är ju, vad man definitivt kan kalla det, i-landsproblem. Förstås. Vi skulle ju till Miami. Och flygningen gick ändå rätt bra, med våra mått mätt. Våra barn har starka resurser när det kommer till ljud, nämligen. Och de är inte rädda för att använda dessa resurser när vi två lite längre familjemedlemmar får för oss att det skulle vara vi som bestämmer i familjen. Därför har vi en oskriven regel i familjen och det är att de minderåriga är in charge så fort vi lämnar marknivå. Då brukar det fungera bra.

Vem är bossen?

Så här kommer egentligen mitt första tips när det gäller att resa med barn. Eller, ja, jag har ju redan skrivit det. När ni flyger med små barn så är det de som bestämmer, punkt slut. Fast inom rimliga gränser, förstås. Dahlia ville vid något tillfälle ”gå utt!” och det kanske inte hade varit så jäkla bra, men ni fattar. Håll ungarna lugna och glada. Det är viktigast. Varför? För att ni är inte ensamma på planet. Övriga kanske 300-400 personer på planet skiter i era sovrutiner och inget godis före kl 18 (eller alls) och skärmtid och allt vad det heter. De vill flyga i lugn och ro, utan föräldrar och barn som bråkar om oviktiga saker. Så. Även om ni imploderar tusen gånger om och får tre smärre hjärnblödningar i timmen – barnen ska hållas glada.

Då kan det till och med hända att de somnar till slut. Av helt egen vilja.

Väl framme i U, S and A så var säkerheten rigorös, så klart. Köerna genom passkontrollen ringlade långa och vi hade turen att hamna bakom ett äldre par som tydligen hade missat det här med ESTA (vad det verkade) och fick därför vänta extremt länge. Testa själva att få en knappt tvååring och en drygt femåring som knappt fått röra på sig på 13 timmar att stå stilla ”bara liiite till”… Men till slut tog vi oss igenom och kunde hämta våra väskor (som blivit avplockade från bandet, eftersom de snurrat runt så länge).

Nemas problemas, vi packade lätt…

Sen var det bara att fånga en taxi och åka mot hotellet. Det känns ju alltid sådär att åka bil med barnen utan bilstolar, även om Aston ju är ganska stor nu, men det finns verkligen inte mycket val där borta. Det är bara att bälta fast, hålla hårt och be taxichaffisen att köra så lugnt och fint som det går.

Här luktade jag inte hallon, om man säger så…

Det var verkligen surrealistiskt att åka över broarna, genom Miami, och se 100-miljonershusen och alla vägar man sett så många gånger på CSI Miami och tror att man vet nåt. Samma känsla i New York, att man är med i en film eller på tv. För det är så likt. Det är verkligen det. Man tror inte att det är sant, men det är det.

Kaoz…

Och så var vi framme. På Ocean Drive, South Beach. Mitt i smeten. Hög musik, massa bilar, inkastare och storstadspuls. Jag höll i barnen, för att det skulle bli jävligt dåligt stämning om vi startade resan med ett påkört barn, medan Viktor själv fick kämpa med allt bagage.

Art deco.

I åtta månader hade vi väntat och nu var vi där. Hotel Breakwater South Beach. Let the games begin…