havets cup

  
Vi är på cup! Jag, tanten, och alla små kycklingar (+ Madde). Vi är i Lysekil och spelar Havets Cup. Första matchen är precis spelad, mot Kropps B-lag, och vi vann med 15-13. Hurra!

Detta var min första match sedan mars 2014 och då spelade vi mot Kropps i allsvenskan. Då var jag grym. Det var jag inte i dag, haha! Men vem fan kan begära det egentligen. Det är inte nu jag ska vara bäst, utan jag måste ge mig själv en chans att jobba mig tillbaka. Under tiden får jag bidra med det jag kan – rutin, pepp, lugn och längd. Haha!

  
Lysekil är varmt och härligt.

Nästa match spelas klockan 13, så nu är det chill här på skolan. Ja. Hårdförläggning it is. 30 år fyller jag på tisdag, men här ligger jag på en tunn madrass på golvet och låtsas att jag är 17. Det är nice.

Hej!

det här med krav

På tåget, någonstans mellan Jönköping och Skillingaryd. 1,5 timmes handboll och 40 minuters gym är avklarat och jag ser fram emot en väldigt skön dusch.

Det är så roligt att komma igång med handbollen igen, det är verkligen det. Jag önskar bara att jag klarade av att inte ställa så höga krav på mej själv redan och istället tar det för vad det är för tillfället – att jag födde barn för 2,5 månad sedan och dessförinnan inte spelade handboll på ett år och nio månader. Att jag gjort fyra handbollspass på nästan två år. Kan jag lugna mej lite med kraven? Tydligen inte. Nej, jag vill tro att jag kan vara lika bra som alla andra, som tränar handboll och styrka sex-sju pass i veckan och har gjort det typ oavbrutet i flera år. Hej, verklighetsförankring. Jag behöver någon som säger åt mej…

När jag var som bäst tränad var jag bättre på handboll i teorin än i praktiken och det var jobbigt. Fatta jobbigheten nu…

Nåja. Ge det tid, Maria Broström. Träning i morgon igen, nya tag då.

en av mitt livs kärlekar

Just hemkommen från Jönköping och kvällens handbollspass.

Alltså, fan, vad roligt det är med handboll. Det bara rycker i hela mej när jag ser alla tjejerna lira boll, jag vill ju också. Jag vill ju också få klisterblåsor på fingrarna och brännmärken på knän och smalben och blåmärken på armarna. Fasen, när jag gick i gymnasiet undrade lärarna om jag blev slagen hemma, så mycket blåmärken hade jag för jämnan. Numera är det aldrig någon som tror att jag blir slagen hemma. Det är nog i och för sej en bra grej, när jag tänker efter, men ni fattar poängen?

Äh.

I dag var jag i alla fall med och visade hur man skulle göra en övning. Jag sprang, passade och sköt. Fett coolt. Fett underbar känsla. Ahhhh. Så träffade jag även vår ”fixar-gubbe” i klubben och fick info om hur jag plockar ut min utrustning, så inom kort ska jag till A6 och hämta skor, fotledsskydd och knäskydd så att jag kan sätta igång igen. Ja, jag skulle egentligen behövt en hel hockeyutrustning, men det kanske är lite overkill?

Åh, det bara pirrar i hela kroppen när jag tänker på det. Att jag ska spela handboll igen. Men jag måste chilla ner ett par kilo och inte tro att jag kan vara så bra som jag en gång varit. Jag vet att det kommer bli ruggigt svårt, att jag kommer ha svårt att acceptera att jag inte är så bra som jag vet att jag kan vara. Eller kunde vara. Men jag måste försöka acceptera det och glädjas åt att jag kan spela över huvud taget. Sen får vi se hur långt det räcker.

Pirr. I. Magen.

Snart…

in stress

Trött, ja.

Hey!

Vi har jättebråttom, så jag hinner inte mycket mer än att säga hej och berätta vad vi ska göra.

Ska strax hoppa in i bilen och åka till Jönköping för att först se Hallbys damer spela match, sen go bananas på A6/IKEA och till slut ska jag ha match med mitt lag, kl 17:30. Coach-debut för mej. Jävligt läskigt och jävligt spännande.

Så jag är inte hemma förrän till kvällen igen. Men jag antar att ni har annat att pyssla med på en lördag, så jag ser det som okej ändå.

Ha en kanondag! Puss.