i don’t wanna miss a thing

Alltså. Min allra största bröllopsdröm är på väg att gå i uppfyllelse. Jag kan knappt tro att det är sant. Jag vågar inte ens skriva det för då tror jag att jag förstör det. Så jag väntar lite till. Men det är magiskt. Alldeles, alldeles magiskt. 

 

saker med tyngd

Vi är i Göteborg och det kan inte bli bättre. Det är det bästa av allt, ungefär.



Där jag växte upp, på Runslingan.



De jag växte upp med.



Där allting började.



Cirkeln är (nästan) sluten.



Min kusin och förebild med Dahlia.



Vår och vinter, combined.



En till cirkel som slöts.



❤



Två barnbarn och en mormor. Älskar er.

en vacker tid, en kämpig tid



Det är en härlig tid nu. Våren är här. Solen har lyst mer de sista dagarna än under hela december-februari tillsammans.

Dahlia mår bra och vi vuxna med. Aston har det jobbigare just nu. Trots och mycket, mycket känslor om precis allt. Inte en enda sak går oemotsagd här hemma. Det är energikrävande, ja, långt över gränsen här hemma många gånger. Många tårar, skrik och ledsna miner. Men de sista dagarna har vi hittat en väg. Genom att prata om vårt föräldraskap och bestämma oss för en gemensam linje, samarbeta mer och välja våra strider. Prata mer, läsa mer. Lyssna mer.

Det är så lätt att undra vad som är fel på barnen. Vi glömmer lätt vad som är fel på oss själva. Jag tror att vi hittade det och jag tror att det blir bättre nu.

Det måste jag tro.



Lillskrutt.



Storskrutt.



Vi. ❤

vår lilla blomma

Frida, min vän och blivande tärna, är en duktig fotograf och ni har ju tidigare sett flera av hennes bilder här på bloggen. Bl.a. de hon tog på mig i slutet av min graviditet med Dahlia. De bilderna kan ni se här och här.

För ett par veckor sedan var det dags igen, men då med Dahlia på utsidan. Här är några av bilderna.

Dessa små. ❤

❤

Jag kan inte tacka Frida nog för dessa fina bilder, så jag försöker göra det genom att visa så många som möjligt hur bra hon är. Tack, Frida.

livet har stått på paus sedan du kom

Åh, herregud. Fyra veckor har redan gått. En hel månad är du nu och sedan du kom känns det som att vi gjort allt och ingenting. Som att tiden stannat, fastän snön har smält och de första vårblommorna tittat fram, fastän du växer så det knakar och ditt första leende redan värmt våra hjärtan.

Snart kommer vi nog ifatt, men det är väl ingen brådska ändå? Det är väl så här vi ska ha det ett tag?

Efter några minuter.



Efter 1,5 timme.

Efter några timmar.



Efter ett par dagar.



Efter borttagning av AEG:n.



Efter borttagen sond.



Efter utskrivningsbesked, sex dagar gammal.



Efter hemkomst.



Efter en vecka.



Efter två veckor.



Efter tre veckor.

Och så i dag. ❤

tänk att det var du

Som fanns där i min mage. Minion. Akrobaten.

Så lik din bror. Så enkel och så svår. Så dramatisk och så lugn.

Tack för att du kom.







Jag älskar dig.

ändå helt perfekt

Helt ny.

Nej, det blev ingen förlossningsberättelse i dag. Känns som att det varit fullt ös här hemma hela dagen. Vikto och Aston har lekt som bara den, både inne och ute, och jag har antingen suttit klistrad vid Dahlia eller jobbat undan en hel del inne på kontoret. Känns bra att kunna få iväg en del ordrar med tanke på att jag fortfarande inte fått en godkänd SGI av Försäkringskassan och således inte får någon föräldrapenning. Story of an egenföretagare! Så känner ni för att underlätta lite för mig så är ni välkomna att handla på byairam.se, höhö.

Här får ni en bild på Dahlia, mig och mamma på kvällen samma dag som Dahlia föddes. Direkt när mamma fick veta vad som hänt Dahlia åkte hon hem, packade en väska och satte sig i bilen för att köra de 13 milen från Göteborg till Jönköping. Hon fick träffa oss kanske totalt 1,5 timme på hela helgen, men tvekade ändå aldrig på att åka. För det är jag henne evigt tacksam. ❤

Tänk att få se sitt bara timmar gamla barn i det här skicket. Det är ju… Ja. Jag har nog inte riktigt bearbetat detta än. Jag känner på mig att jag kommer få göra det lite när jag skriver min förlossningsberättelse. Den lär mynna ut i att jag även skriver om tiden efteråt. Jag behöver det, dels för att bearbeta, men även för att jag vill kunna läsa om det längre fram. Minnas hur det var. Varje detalj.

När du kom. ❤

nothing less, nothing more

Här har vi en stor liten lirare som just somnat i soffan i full Frost-mundering, med två Minions som kuddar, samtidigt som han tittade på Alvin och gänget sjungandes What does the fox say.

Själv sitter jag en liten bit bort med en nacktränande rödtott på bröstet och jag känner just nu att livet är just precis exakt så spännande som jag vill ha det. Faktiskt.

I morgon ska jag försöka mig på att skriva en förlossningsberättelse. Jag lovar inget, men jag ska försöka.

Nu återgår jag till denna:

hemma

Stolt farmor och farfar. ❤

Mamma- och dotterbukett med navelsträng. Gulligheten.

Hämtning av älskad och efterlängtad storebror.

Familjemys.

Tårta.

Ren kärlek.

När jag orkar ska jag skriva mer om allt som hänt den senaste veckan. Men inte nu. Nu njuter jag bara.

babysteps

Från instagram (där jag uppdaterar varje dag under @airamsorb):

Två steg fram, ett steg bak.
Efter att specialister i Linköping granskat resultatet från EEG:t som sträckte sig från fredag kväll till söndag förmiddag visade det sig att Dahlia haft flertalet kramper under denna tid, dock av den arten att de inte synts på utsidan.

I morgon förmiddag tas beslut om hur man går vidare, troligtvis med ryggmärgsprov och magnetkameraundersökning på hjärnan. Vi hade förhoppningar om att hon äntligen skulle kopplas bort från maskiner och sladdar i kväll, men efter detta besked får vi vänta lite till.

Det svider.

Men mitt i allt verkar Dahlia vara alldeles obrydd, så hon får ge mig den kraft jag behöver tills hon blir friskförklarad även på pappret.

dahlia

Dahlia kom till oss i går, fredag 6/2, kl 14.34. Allt gick bra, fort som tusan när det väl satte igång, men efter 1,5 timme fick hon kramper och mådde inte så bra, så det blev ambulansfärd till Ryhov där vi nu ligger på Neo för tester och kontroller.

Ni kan läsa mer på min instagram – @airamsorb.

ingenting än

I går. ❤

Söndag och februari! Och ingen bebis… Det blir alltså en februari-bebis, som jag trott ända från början.

Dagarna går segt, men ändå fort på något sätt. Nätterna är sömnlösa, jag somnar aldrig före 03 längre. Både det psykiska och det fysiska sätter stopp. Istället får jag sova på förmiddagarna, men det blir hackigt med sömnen. Och alldeles för lite egentligen. Men det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen.

Snart är Minion här. Snart.

när vill du komma?

Här kan ni se fler av bilderna som min kära vän Frida tog på mig för några veckor sedan. Vi längtar efter dig, Minion.

Om det är någon i trakterna som vill ha tag på en bra fotograf så kan jag verkligen rekommendera Frida Ireklint. Bara hojta till om ni vill ha kontaktuppgifter.

i morgon klockan kvart över åtta

Det här är mitt barn. Min son. Aston Martin. Tre år och snart tre månader gammal. Ibland känns han äldre, ibland yngre, men han är alltid Aston. Alltid 100% sig själv. Och jag älskar honom mest av allt i världen.

Sedan Aston började på förskola för 1,5 år sedan har han varit sjuk mycket. Första månaderna gick det långt över förväntan, då var han knappt sjuk alls. Men sista året har det varit någonting nästan hela tiden. Feber. Ofta. Långvarig hosta. Ont i örat. Jobbiga nätter med fruktansvärd hosta. Han var sjuk i fyra dagar förra veckan, sen blev han frisk och nu är han sjuk igen. Så har det sett ut ganska länge nu. Det är VAB hit och VAB dit och i december började vi verkligen undra vad det är som pågår.

Vi misstänkte astma. Hans pappa har en del allergier och eventuellt har Aston det med. Eller så är det bara ansträngningsastma, som blir värre vid kyla och förkylning. Så vi bokade tid på vårdcentralen för att kolla upp det.

Efter många läkarbesök under Astons korta liv är han inte särskilt förtjust i doktorer. Alltsomoftast blir han fullständigt hysterisk vid läkarbesök och det är ingenting annat än hjärtskärande att se. Men just detta besöket gick ganska bra, trots allt, och doktorn på Skillingaryds Vårdcentral kunde lyssna ordentligt på både fram- och baksida. När han var klar sa han att han skulle skicka oss vidare till barnmottagningen i Värnamo och att det hade han gjort ”ändå”. Ändå? ”Jag hörde ett litet blåsljud på Astons hjärta. Det behöver inte vara något, då hade det troligen upptäckts tidigare, men det finns där nu och bör kollas upp.”.

Blåsljud. Hjärta. Jaha.

Man vill ju inte höra detta som förälder. Det vill man inte. Vi tog det rätt bra ändå, trots att jag då hade min allra jobbigaste period i graviditeten och sprang på tillväxtultraljud stup i kvarten och var labil as fuck, rent ut sagt. Jag tänkte att jag kommer gå under av väntan på tiden på barnmottagningen. Men jag har faktiskt inte gjort det. Jag har liksom tänkt på annat – medvetet eller omedvetet, jag vet inte. Och i morgon är det dags.

I morgon klockan 08.15 ska vi befinna oss på Värnamo Sjukhus för att kolla upp hjärta och lungor på Aston och nu kan jag inte tänka bort det mer. Det är väldigt, väldigt verkligt nu och får knappt luft. Jag försöker tänka att det inte är någon fara, det kommer gå bra. Men jag vet hur jag funkar. Jag vet att jag måste tänka tankarna om hjärtfel och alla möjliga hemska scenarion, för om jag inte gör det, om jag låtsas att sånt bara händer andra, så kommer det hända oss. Och jag vill inte att det ska hända oss. Jag vill inte att det ska hända någon, men jag vill inte att det ska hända oss. Ni förstår det, va?

Mitt barn är så fullt av liv. Han är fantastisk. Han körde en fullständig dansuppvisning till Let it go här tidigare i dag, han kan hela dansen utantill. Han sjunger och han spelar allan och han får aldrig nog. Men han är sjuk mycket och jag är rädd. Och jag vet inte vad annars jag skulle göra denna kväll än att skriva om det. Det är det jag kan och det är det jag behöver stunder som denna. Och när jag blåst upp det här till världens grej, så är det säkert inte det och då är jag nöjd.

Men tills vi vet får ni gärna hålla tummarna för att Aston får fortsätta vara en bekymmersfri unge, full av liv, och att jag bara är en onödigt orolig och hispig morsa som kanske kan tagga ner några kilo. Vill ni göra det vore jag evigt tacksam.

Vi hörs.

rader från instagram, om dig

Alla känslor du får mig att känna. Glädje, uppgivenhet, lycka, vansinne, stolthet, bubblande eufori. Men framför allt kärlek. Herregud, jag kan ha varit fullständigt tokig på dig innan läggdags, för ditt sätt att visa din starka vilja med dina vansinnesvrål och dunkahuvudetigolvet-infall. Men när du ligger i din säng och sover och jag ligger sömnlös i min, så saknar jag dig och vill inget hellre än att ha dig nära.

Att vara förälder, det är väl så det känns.

när du vill

Kära, älskade barn. Mamma har bäddat åt dig, du är välkommen ut nu.

Vi ska skydda dig från ont, lära dig om gott, visa dig vägar och stigar, känna det du känner. Du kommer lära oss också, det vet jag.

Vi längtar efter dig.

kärlek på insida och utsida

Min vän Frida fotade mig för 1,5 vecka sedan. Jag tog aldrig några gravidbilder med Aston i magen och ville så gärna göra det nu, fastän det kändes lite orättvist mot Aston. Men han fick ju i alla fall vara med på fotograferingen nu, så han känner sig förhoppningsvis inte försummad ändå…

Här får ni se några av bilderna.

Den här bilden på mig är en av mina absoluta favoriter. Jag tycker väldigt mycket om den.

Han jag redan har, den jag är och hen jag ska få. ❤

Denna ska du få…

Kallt mot huden, varmt i hjärtat.

Dig, älskar jag.

Jag är så imponerad av vad Frida lyckades få fram genom denna fotografering. Jag går runt och känner mig som ett komplett vrak, varje dag nu. Och så lyckas hon få mig att se ut så här. Så att jag kan le och känna att jag är vacker.

Tack, Frida.

Om någon är intresserad av en fotograf till ett bröllop eller en fotografering som min eller något helt annat – skicka ett mail till mig på somenoppenblogg@hotmail.com, så förmedlar jag kontakt.

skidpremiär

Nyårsafton. Snö. En pigg unge som sov nästan till nio. Vad passar bättre än att gå ut på baksidan och testa nya skidorna och stoja loss i snön? Inget, I tell you.

Den stund vi hade där ute… Aston med sitt skratt och sin nyfikenhet. Viktos ögon med kärlek i blicken. En av de bästa stunderna under hela 2014.

Ibland känns det snudd på omöjligt att jag ska kunna knö in en kärlek till i mitt hjärta, för de här två tar så väldigt stor plats. Men det ska nog gå, trots allt. Det finns plats för fler.

Jag älskar er. ❤

nio bilder med kärlek

Mitt livs kärlek och jag. Min älskade ”Prinsessan Frost”. Aston, Vendela och tomten. Julklappsutdelning. Lek med docka och bil. Kusiner äter glass. Vuxna män har roligt tillsammans. Far och son på restaurang. iPad-uppvisning.

familj och släkt i mitt hjärta

Alltså, OJ, vilka fina dagar vi fick hemma i Göteborg (Härryda och Torslanda). Först firade vi julmed min familj hos storebror & co i Härryda och i går var vi i Hällsvik, Torslanda, hos min kusin med familj. Jag är nu fylld med så otroligt mycket kärlek och glädje att mitt hjärta är alldeles fullt.

Min energi är dock lika slut som hjärtar är fullt och mina fogar hatar mig på riktigt nu, så när vi kom hem till Skillet stöp jag rakt ner i sängen och här har jag legat nu i nästan två timmar. Känns inte kul, men jag har verkligen noll val…

Jag får ligga och lyssna på Astons och Viktos kommentarer till Frost, som de tittar på ute i vardagsrummet, istället. Aston fick den i julklapp och har nu tittat på den varje dag sedan dess. Han älskar den på riktigt. ❤

med en månad kvar

I dag har jag och Aston varit hos goda vännerna Ireklints. Aston och August har lekt (och bråkat) och Frida har fotat mig och magen (och lite Aston).

Vi tog ett gäng bilder inne innan vi gick ut och fotade i snön – i samma outfit som ovan! Även några bilder utan koftan, dvs i bh, trosor och raggsockar, haha! Kallt var det, men vackert blev det.

Jag har fått se lite smakprover och blev alldeles tagen när jag såg dem. Frida är så duktig på att fota. Trodde aldrig att jag, som känner mig så oerhört sliten och ful nu, kunde se så fin ut.

Bilderna här i inlägget har jag dock tagit själv, med telefonen. De riktiga bilderna får vi vänta på.

vad vi har gjort i dag?

Aa, typ detta.

Julklappar, julklappar och åter julklappar. Vi får knappt ens plats med allt? Haha!

Jag och Aston byggde ihop hans Flygplan-duplo!

Det har ju blivit en del lek med (och i) Ferrari-bilen också, förstås.

Och det har varit 100% mys i vår nya Zit Zack från Mio. Tack, sväronen, för den! Redan en succé.

Nu vill jag att den livliga krabaten där inne ska komma ut. Typ nu, fast ändå inte precis exakt nu, utan kanske efter tolvslaget på nyår, men ok, SNART. Ok?

tresiffrigt, sex månader och lekkompis

Med ganska precis en månad kvar spräckte jag 100 kg-gränsen. Skoj.

I dag är en riktigt jobbig dag. Ont i fogar redan när jag vaknade. OBESKRIVLIGT trött, men får inte vila för Aston. På riktigt, alltså. Jag får inte. Så himla snällt, verkligen. Sanslöst labil är jag, vill bara gråta hela tiden, men gör det inte för jag orkar faktiskt inte. Ingenting är bekvämt, trosorna skaver, byxorna skaver, till och med strumporna skaver. Vill helst gå naken, men vi har lite för mycket fönster på vårt hus, så det känns lite osjyst mot grannarna.

Nej, i dag är ingen bra dag. I morgon blir nog bättre.

Det finns dock en stor ljuspunkt med denna dag (eller två, faktiskt). I dag är det precis ett halvår sedan Vikto gick ner på knä och friade till mig på en terrass vid havet, på Mallis. Jag sa, som bekant, ja och sedan dess har ringen suttit på mitt finger och påminner mig varje dag om hur lyckligt lottad jag är.

Den andra ljuspunkten är att Aston fått leka av sig rejält med Karolins Fabian i dag. De hade otroligt roligt tillsammans och det var så mysigt att se.

Hoppas på fler gånger!

det vackraste världen har sett

Insomnia, som vanligt nattetid. Hur trött som helst på dagarna, men på natten kommer tankarna. Aston hostar och jag hålls vaken och jag kan inte sluta tänka då. Usch, jag orkar inte ens skriva om det senaste i raden av allt som går emot oss just nu, så jag fokuserar på det roliga. Det jobbiga kommer, tids nog.

I dag hade Aston lussefirande på förskolan. Utomhus, som ni kanske förstår av bilderna att döma.

Han var pepparkakslucia, helt efter eget val. Först skulle han bergsäkert vara lucia, men i sista stund ändrade han sig och ville vara pepparkaka istället. Den finaste pepparkaka jag sett i hela mitt liv. ❤

Han sjöng inte ett enda ord, men han stod längst fram, gjorde lite rörelser, slickade på overallen och stannade kvar i lussetåget, så jämfört med förra året när han sprang gråtandes till mig och sen inte ville återvända om jag inte följde med och hade honom i knät så var det ett steg framåt, haha.

Märkligt egentligen, för här hemma sjunger han konstant. Lite scenskräck månne?

Nu ligger han är bredvid mig, min älskade, älskade unge och fastän han är så nära, så är han inte nära nog.

God natt.

24 timmar av kärlek

Det blev en dygnslång vistelse i Göteborg i helgen.

Vikto var där med vänner. Gick på hockey och så. Och då kände jag att jag lika gärna kunde åka dit med Aston och träffa delar av familjen.

Sagt och gjort! Mamma, Challe, Emelie och lillebror Jakob fick leka sig trötta med Aston medan jag tog det så lugnt som möjligt, haha. Jag och mamma hann även med ett 40+2-årskalas på lördagen. Mysigt!

Värdefulla 24 timmar för mig. ❤

Nu är det vardag igen här hemma. Dvs jobbiga nätter, sovande förmiddagar och så jobb mestadels med by airaM på eftermiddagarna.

Snart kommer mina kärlekar hem och i kväll börjar handbolls-EM för Sveriges del. Can’t wait!