jag, en förälder

I dag hade Aston gympaavslutning. En riktig avslutning, med alla gymnastikgrupper. Astons grupp var den yngsta gruppen och uppträdde först. Aston gjorde tio kullerbyttor på raken på den långa, uppblåsta mattan och jag satt på läktaren och grät. Tårarna rann då och tårarna börjar rinna nu, när jag tänker på det.

Jag har fortfarande så svårt att förstå att jag faktiskt är förälder. Någons mamma. Två små personers mamma. Så som min mamma är min. Så är jag för dem. Det är så svårt för mig att greppa mestadelen av tiden, för jag känner mig fortfarande så himla mycket som bara mig. Jag känner mig fortfarande som ett barn, som tycker att det är astråkigt att städa och laga mat och jag känner mig fortfarande som en tonåring, som kan sova till 13 om ingen stör och jag känner mig fortfarande som 23, då jag kunde kröka och festa till fem på morgonen om jag ville. Jag är fortfarande hon på något sätt, även om jag inte lever så längre. Även fast jag tar hand om två små människor varje dag, tillgodoser deras behov. Älskar dem, pussar dem.

Trots att jag gör det varje dag.

Så är det när jag sitter och tittar på en gympaavslutning eller på ett Lucia-tåg, eller går på ett föräldramöte på förskolan som jag känner mig som mest som en förälder. Och den känslan är så överväldigande, så stor, att då går tårarna inte att stoppa.

Jag kommer nog aldrig vänja mig vid detta. Det är så nära magi man kan komma.

Mina små Gooners i dag. ❤

vårt liv nu

Jag ska erkänna. Jag trodde inte att det skulle vara så här tufft. Att gå från ett till två barn. Det kan väl inte vara en sån skillnad? Det var det.

Jag har aldrig känt mig så otillräcklig. Varje val jag gör känns fel och väljer jag tvärtom så, tadaaaa, känns det tamejfan fel det också.

Det är klart. Omställningen rent livsstilsmässigt var ju större från noll till ett barn. Men orkmässigt är detta värre. Psykiskt är detta värre. Eller värre. Jobbigare. Och då är ändå Dahlia en ”lätt” bebis, som sover sex timmar i sträck på natten. Inte lika lätt som Aston, hon skriker mer, men ändå lätt. Jag vet inte hur jag hade orkat om Aston inte haft rätt till 15 timmar på förskolan varje vecka eller om Vikto inte varit föräldraledig så mycket som han är. Visst, jag hade orkat, men jag vet faktiskt inte hur.

Jag klagar inte. Jag säger. Konstaterar. Så här är det nu. Det känns viktigt för mig att visa att allt inte är så jävla perfekt jämt. Det är inte bullbak och hjälpsamma syskon och glada miner dag in och ut. Det är faktiskt ganska många egenhändigt konstruerade frustrationsvrål också. Från både vuxna och barn.

Det är väl så livet är och så det ska vara?

 

Men jag är i alla fall snygg i håret. 

rader från instagram, om dig

Alla känslor du får mig att känna. Glädje, uppgivenhet, lycka, vansinne, stolthet, bubblande eufori. Men framför allt kärlek. Herregud, jag kan ha varit fullständigt tokig på dig innan läggdags, för ditt sätt att visa din starka vilja med dina vansinnesvrål och dunkahuvudetigolvet-infall. Men när du ligger i din säng och sover och jag ligger sömnlös i min, så saknar jag dig och vill inget hellre än att ha dig nära.

Att vara förälder, det är väl så det känns.

återhämtning

I dag sov Aston ända till tjugo över nio (eftersom han vägrade kasta in handduken förrän kl 23:23 i går kväll…) och efter välling och lite barnprogram lämnade jag honom på förskolan efter tre dagars vab.

Alltså det finns inget som får mig att känna mig som en sämre förälder än just vab. Herregud. Film och iPad och görvadfanduvill,jagorkarinte i dagarna tre. Inte blir det lättare när man är höggravid och otymplig som en jävla lastbil heller.

Nu hoppas jag att han får några roliga timmar på förskolan i dag, så att han är trött och glad när jag hämtar honom sen. Han var inte direkt överförtjust när jag lämnade honom, han ville hellre stanna hemma. Sånt gör alltid lite ont i mammahjärtat. Men jag är trots allt sjukskriven och har ont överallt, är skittrött och har en förlossning framför mig, så jag behöver lite återhämtning här nu…

Lite av den varan fick jag på vår fina lilla gårdsbutik här i Skillingaryd – Tina & Översten. Underbart ställe med butik och café i ett. Jag åkte dit och kikade lite, pratade med den trevliga ägaren och så fikade jag med varm choklad och morotskaka. I total tystnad.

Fantastiskt.

Nu har jag klarat av lite jobb här hemma, så nu vilar jag lite. Bra Maria.

höj kraven – på er själva och på andra

Vikto är en otroligt bra pappa till Aston och tar mycket ansvar för de delar i vårt liv som rör Aston. Men det krävs också att jag lämnar ifrån mig. Vi når dit tillsammans.

Efter mitt inlägg i går, om hur jag är världens sämsta mamma, har jag fått mängder med peppande kommentarer om igenkänning i stil med ”Du är helt normal och verkligen inte ensam” vilket är oerhört värdefullt för mig att få läsa när jag inom mig känner att ”SÅ HÄR kan ju INGEN annan förälder någonsin ha känt gällande sitt barn”, för SÅ hemsk kände jag mig. Så det stödet är ovärderligt. Tack.

Ganska snart reagerade jag på facebook över att samtliga kommentarer kom från andra mammor (förutom en från min egen pappa). Andra mammor med dåligt samvete, skuldkänslor och tvivel på sitt föräldraskap. Inga pappor. Och det väckte frågor inom mig, frågor jag egentligen redan visste svaren på. Det gjorde mig förbannad.

Strukturer i Sverige och i världen gör att mammor fortfarande är de i ett heteronormativt familjeliv som tar störst ansvar för barnen. Det är mammorna som tar ut mest föräldraledighet, det är mammorna som köper kläder till barnen, bestämmer och lagar mat, som fixar matsäck till utflykter osv. Pappor är up and coming på många håll, vilket gläder mig enormt! Men i det stora hela är det fortfarande mammor som drar det tyngsta lasset när det gäller föräldraskap. Ändå är det mammorna som sitter där – med dåligt samvete, skuldkänslor och tvivel på sig själva.

Jag flippade lite av detta och ställde en fråga till pappor jag känner och jag använde mig då av facebook, för det går snabbt att nå ut till många där. Jag undrade om de aldrig får dåligt samvete eller om de helt enkelt inte pratar om det. Frågan missförstods, så klart. Pappor tog det personligt osv och tolkade frågan som att jag anser att alla måste ”gråta ut” på facebook, som en pappa tyckte att jag gjort.

Men nej. Det tycker jag så klart inte.

Jag känner pappor irl också, tro det eller ej. Pappor som varit långt mycket mer frånvarande i sina barns liv än barnens mammor. Pappor vars engagemang som längst sträcker sig till barnens idrottsintressen – det roliga. Resten är ”mammagrejer”. Pappor som aldrig yppat minsta ord om dåligt samvete. Kanske har de det, kanske inte. Oavsett så är det åt helvete. I’ll tell you why.

Har de inte dåligt samvete? Varför inte? För att förväntningarna på pappor är sorgligt låga. En pappa är en bra pappa om han låter mamman ”få lite egentid” och tar med sitt barn ut på en promenad och en stund på lekplatsen. En pappa är en bra pappa om han kommer ihåg barnens matsäck och om han lämnar och hämtar på förskolan mer än mamman. En pappa är en bra pappa om han lagar mat till sina barn. En pappa är en bra pappa om han är föräldraledig i mer än de dagar han ”måste”. För vissa människor är en pappa till och med ”barnvakt” till sina egna barn. Och ni tänker säkert att ”Va? Det där är ju självklarheter?”. Ja, det är det. Det tycker jag med. Och det är självklarheter, för varje mamma på denna jord. Ingen creddar en mamma för något av det jag nämnt ovan. Snarare är en mamma olämplig som förälder om hon inte uppfyller alla krav ovan.

Mammor ska av naturen vara vårdande och husliga, medan det hos pappor ses som stjärnegenskaper.

Vissa tror att det är biologiskt. I viss mån är det säkert så. Men den allra största delen har att göra med invant beteende. När flickor preppas med dockor och barnvagnar och nappflaskor från innan de lärt sig gå ska pojkar vara tuffa och starka och leka med bilar och monster och Batman. Inget vårdande där inte.

Och där kommer vi in på den andra delen. De pappor som har dåligt samvete, men inte pratar om det (för att de inte vågar?). För män ska inte prata om känslor, traditionellt sett. Det är inte heller biologiskt, tro det eller ej. För när flickor är ledsna som barn så pratas det med dem, man tröstar och nickar förstående, medan pojkar tidigt ska ”ta det som en man” och ”äh, kom igen nu, du är väl ingen kärring”.

Hur ska man våga prata om sina känslor och brister som stor och stark vuxen när man inte ens får göra det som litet och sårbart barn?

Jag ger mig inte på en enda enskild individ här, utan jag pratar generellt. Om strukturer och om det jag ser, hör och upplever. Observera även att jag inte vill klandra någon eller skuldbelägga vissa parter här, för det handlar om strukturer man oftast inte ser själv. Jag hade sett det som riktigt jävla befriande att se en enda peppande kommentar från en pappa som känner igen sig i mitt inlägg i går. Men det kom inte förrän jag uttryckte min ilska över det jag just skrivit här. En slump? Kanske. Men jag tror inte det.

Jag vill att mammor lämnar ifrån sig lite (inklusive jag själv) och att pappor börjar värdera sig själva högre som föräldrar. Ni är lika viktiga för era barn som deras mammor är. Nöj er inte med att hjälpa till. Ta för er – av både det praktiska och av känslorna och pratet. Alla i familjen mår bra av det, i synnerhet barnen. Och mammor – våga lämna ifrån er lite ansvar, för fan. Ta inte på er allt. Släpp kontrollen lite. Skitsvårt, jag vet, men att lämna ifrån sig ansvar till pappan talar om för honom att han behärskar uppgiften. Samarbeta. Prata. Prata. Prata.

*awaiting shit storm*

världens sämsta mamma

 

Jag och Aston i ett mer stillsamt ögonblick vid lunch i Lido di Jesolo i somras.

De skuldkänslorna som drabbar mig när jag är trött på och blir arg på mitt sjuka barn… De är hemska.

Eller sjuk och sjuk. Men han har svinkoppor och kan inte vara med andra barn. Så han måste vara hemma. Och han är tre år. Och trotsig. Och nu har jag varit med honom i princip dygnet runt i ca tio dagar och jag pallar inte. Jag inser när jag läser vad jag skriver hur hemsk jag verkar som mamma. Men jag är väl inte mer än människa, antar jag. För det är ”aj, aj, aj!” och ”oj, oj, oj!” och drama queen till höger och vänster över minsta lilla här nu och han ska göra tvärtom allt jag säger och byxorna SKA vara bakochfram och han SKA ha Hello Kitty-sängkläderna fastän de måste tvättas och han ska INTE HA PYJAMASEN och han SKA TITTA PÅ MICKE MYFIKEN OCH GÖRA ALLT HAN VILL NÄR HAN VILL.

Så antingen är jag en pissig förälder och låter honom göra allt han vill så att han är nöjd eller så tar jag fighten tusen gånger om dagen för att vara präktig och jättebäst i världen på föräldraskap, men jag orkar inte det. Jag orkar inte med att vara en duktig jävla förälder just nu.

Och jag börjar gråta när jag skriver detta, för jag känner mig hemsk. För han förtjänar så mycket bättre än en morsa utan tålamod, som knappt orkar bry sig om sig själv längre. Och huset ser ut som skit och jag vill bara gå i pyjamasbyxor, men jag måste ta ansvar, måste vara vuxen, måste vara en bra förälder, som inte höjer rösten åt sitt sjuka barn. Och jag måste jobba, måste rodda två företag, fast jag vill bara sova, men samtidigt vill jag ligga i soffan med Aston i min famn och bara mysa. Men han vill inte ligga stilla, så det blir inget med det.

Vi var på vårdcentralen i dag och det var hemskt. Aston var hysterisk – sparkade och vevade med ben och armar och skrek högre än någonsin förut. Och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta eller överrösta honom med ett ännu högre skrik, men jag tyglade mig och talade med mjuk röst ”vi gör det här för din skull, Aston, för att du ska må bättre”, men det funkade inte för det går inte att resonera med en treåring, det är bara så det är. Men när de stack honom i fingret och försökte fylla ett rör med hans blod och han toppade sitt tidigare rekordhöga skrik med ett ännu högre medan jag höll honom så hårt att han troligtvis kommer få blåmärken så kom gråten även för mig. Jag led så med honom. Bara för att tre minuter senare återigen känna att jag inte orkar en sekund till av hans gnäll.

Det här inlägget är säkert helt omöjligt att läsa och troligtvis den sämsta text jag någonsin skrivit – såväl innehållsmässigt som grammatiskt. Men det är så här det känns just nu, det är mina ocensurerade tankar, som gravid mamma till en snart treåring med trots och svinkoppor. Det räcker att jag tänker en sekund på att jag skulle kunna förlora honom någon gång för att med ens uppskatta precis allt med honom, men det är ohållbart att gå och tänka att han ska drabbas av cancer eller dylikt bara för att inte vara arg eller upprörd eller bara frustrerad.

Jag vill bara att han ska vara glad.

till aston

Mitt barn. Vårt. Som skapats av oss, växt i mig, fostrats av oss.

Jag ser mig själv i dig, Aston, i dina läppar, i ditt hår och i din ansiktsform. Kanske mest i din personlighet, ditt otroliga humör. Jag ser din pappa också. I dina ögon, som lutar lite nedåt. Jag hör din pappa i dig. I din småländska som redan börjat höras. Jag måste prata mer göteborgska med dig.

Det är du som är total kärlek för mig. Det finns ingen på denna jord som kan göra mig så arg som du, men det finns ingen som kan göra mig så glad heller. Så lycklig. Inte i närheten. Det finns inget som kan få mig att känna så dåligt samvete, som när jag skrikit på dig för något djävulskap du gjort och jag sedan ser dig sova i dina Hello Kitty-lakan med Musis tätt intill. Blotta tanken på att du inte skulle finnas i mitt liv ger mig andnöd. Du får aldrig lämna mig, Aston. Hör du det?

Jag känner ofta att jag inte är god nog åt dig. Att jag gör fel val i vardagen. Att du får titta på iPaden för mycket, att du äter för lite grönsaker, att vi inte leker på lekplatsen tillräckligt ofta. Jag har dåligt samvete när du får vara på förskolan för mycket och när du får vara där för lite. Ja, hela dagarna är ett stort jävla nyårsfyrverkeri av dåligt samvete. För trots alla mina, enligt mig, tillkortatkommanden älskar du mig högt. Du söker min bekräftelse ständigt. Vill visa allt, säga allt, sjunga allt. Och jag tittar, jag ser, jag hör, jag lyssnar. Och ändå känns det inte tillräckligt. Ändå känns det som att du alltid, alltid förtjänar mer.

Det är väl det som är att vara förälder. Att ha dessa små liv – oavsett ålder – som man älskar så innerligt och villkorslöst att det aldrig kommer finnas något, eller någon, som är god nog. Inte ens en själv. Kanske allra minst en själv.

Men jag kommer alltid göra mitt bästa för dig, Aston. Och med det menar jag inte att jag kommer sopa bort smutsen framför dina fötter, nej, det får du göra själv. Men du ska känna dig älskad, stöttad och sedd. Varje dag, varje vecka, så länge jag lever. Säg ”mamma” och jag är där. Säg ”hjälp” och jag är där. Och när du ingenting vill säga är jag där ändå.

Alltid.

hur mycket hänsyn ska man ta?

Att uppfostra barn är, som alla vet, inte helt lätt. Det finns många rätt, många fel, men något som är fel för en person kan vara rätt för en annan. Själv försöker jag göra så mycket rätt jag kan – mina rätt, för jag tycker så klart att vårt sätt är det bästa. Annars hade vi ju gjort på annat sätt. Enkelt.

Men på en punkt är jag väldigt kluven. Känslomässigt åtminstone.

Precis som många andra barn har Aston en väldigt stark vilja. Han blir fullständigt vansinnig när han inte får som han vill.

Exempel; För 45 minuter sedan stod han på sin stol vid köksbordet och ritade med sina clownkritor (läs; staplade dem på varandra) när min näsa talade om för mig att han hade dumpat lite last i blöjan. Så jag gick och satte på duschen (han får alltid duscha i samband med bajsandet) och gick ut igen för att fråga ”Ska vi duschalite, Aston? Ta bort bajset?”. Oftast vill han det och då går han till duschen självmant. Det är det jag vill – att han själv ska ta besluten. Rätt beslut. Men inte denna gång. Han ville bestämt stå kvar vid sina kritor.

Det är då jag blir kluven. I mina känslor. Jag är 28 år (om fyra dagar), jag är hans mamma och jag vet bäst. Så tänker jag. Och i detta fallet är det ju så – bajset måste bort. Jag fattar det, men inte han. Så jag lyfter upp honom, mot hans vilja, och bär honom till badrummet. Han är helt vansinnig – skriker, sparkar, kröker rygg, ja, fullständigt vrålar ut sitt missnöje. Och jag bara känner att fy fan, vad jobbigt att någon bara lyfter upp en mot ens vilja och gör tvärtemot vad en själv vill. Helt omyndigförklarad. Och han är ju omyndig, det vet jag. Jag ska bestämma över honom. Det är mitt jobb. Och just i detta fallet vet ju mamma bäst, men kanske inte alltid? Så jag försöker så mycket jag bara kan att förstå Astons känslor. Vad vill han och varför. Inte bara köra över honom med att jag (och Vikto, förstås) vet bäst. Men det krockar ju lite med att det faktiskt är vi som bestämmer. Jag vill ju inte ha en fullständig skitunge som inte går att tygla alls, men jag vill att han känner att hans känslor och hans vilja betyder något.

Förstår ni alls vad jag menar?

Naturligtvis blev det samma historia när han hade duschat klart sen. För han tyckte ju inte att han hade duschat klart. Mamma tyckte det pga varmvatten växer inte på träd osv. Så skrik, spark och slängningar all over again. Och jag är alltså rädd att han skadar sig i dessa lägen, för han skiter i klinkers och kakel och tänder och höjder – han jävlar bara kör han. Sen var han så utmattad att han somnade i min famn, inlindad i handduken, innan jag ens fick på honom blöjan.

Hur gör ni? Tar ni hänsyn till barnens vilja eller vet ni alltid bäst?

jag är ingen feminist-fanatiker, men någon måtta får det väl fan vara?

Liten paus från all lek.

I dag har jag och Aston nog haft den bästa dagen någonsin. Oj, som vi har lekt. Massa nya ljud, både från mej och honom, har lett till mycket skratt och stoj. Han är något alldeles speciellt, vår lille kille.

Vikto har tyvärr inte varit hemma lika mycket som vanligt i dag, lite samtal här och lite möte där. Men det hör ju inte till vanligheterna, så det är bara att bita ihop. Jag kommer ju vara borta mycket sen när jag kommit igång med handbollen helt. Och Vikto är ju så jäkla närvarande om man jämför med många andra pappor. Det gör mej ledsen att läsa och höra om pappor som värderar sej själva och sina jobb högre än mammorna och mammornas välmående, men framför allt högre än att få en relation till sitt barn. Att ”inte ha tid” att ta hand om sitt barn, så att mamman kan få vara själv lite då och då, är egoistiskt och dumt och det finns inga vinnare i det läget. Bara förlorare. När mamman blir sönderstressad/deppig/går in i väggen och inte kan ta hand om barnet, så måste pappan ta sej tiden. Då finns den ju. Då finns den nu med.

Två fina killar som kollade på hockeyn förut. Frölunda vann, yay!

Jag är så lyckligt lottad som har Vikto, som gör minst lika mycket som jag när det kommer till Aston. Medan vissa pappor är ”barnvakt” till sina barn (herregud!) gör han ersättning och byter blöjor på löpande band. Numera frågar han inte ens ”Vad ska han ha på sej?”. Han bara klär på. Det är ju inte så jäkla noga. Sen har säkert jag bidragit en del också, med min inställning att jag minsann inte ska vara den enda föräldern i familjen. Men jag tror, i ärlighetens namn, att Vikto hade varit precis lika bra ändå.

Nu kanske det här inlägget uppfattas som skryt om hur bra vi här. I det här landet, och i synnerhet i bloggvärlden, är det mer accepterat att gnälla och tycka synd om sej själv. Not so much accepterat att skriva att man gör någonting bra. Men vi gör det här jättebra och det kanske är därför vi har en unge som är hur nöjd som helst.

Kanske. Jag vet ju inte.