Det som känns i kroppen i dag, efter knappa fem timmars sömn, är inte framför allt trötthet, utan uppgivenhet. Tomhet. En slags total facepalm över att en för stor del av Sveriges befolkning drabbats av ett kollektivt hjärnsläpp/dåligt samvete och röstat bort en av världens mest framgångsrika och respekterade regeringar.
Jag vet inte hur många avgrundsdjupa suckar jag dragit sedan efter kl 20 i går kväll då jag började få svart på vitt varthän det bärgade. Jag hade det så klart på känn under hela valrörelsen, men det är inte en mindre besvikelse för det. Nu är det definitivt att Alliansens tid är över, trots åtta år vid makten som inget annat parti i Sverige hade rett ut bättre. Istället är det en helt oerfaren Stefan Löfven som ska leda detta land och tillsammans med vilka då? Det vet han knappt själv.
Att SD rönte stora framgångar är jag ca noll procent förvånad över. Inget parti har på allvar försökt vinna tillbaka de oroliga väljarna. Det har gapats ”rasist”, ”fascist” och andra glåpord tills luften tagit slut och inte en enda gång har ett parti satt sig ner och lyssnat. Och då menar jag inte på SD’s företrädare, som i flera fall betett sig på sätt som inte lämpar sig när man företräder ett parti på riksdagsnivå. Jag pratar om väljarna. De som själva är arbetslösa, har familjemedlemmar som är arbetslösa, föräldrar, far- och morföräldrar som lever på en låg pension och som undrar hur de ska prioriteras när vi, precis som vi bör, tar hand om tusentals människor från andra länder. Jag kan förstå deras oro. Deras välfärd står på spel. Då är det ibland svårt att tänka på andra. Att nu fortsätta i samma riktning och än en gång dumförklara en stor del av Sveriges röstberättigade är inte rätt väg att gå. Har aldrig varit och kommer aldrig bli. Tro mig.
Jag förstår att folk vill distansera sig från SD och dess väljarkrets på det sättet att ingen vill bli kallad rasist. Själv har jag blivit kallad rasist otaliga gånger pga att jag själv inte slänger ur mig ordet till alla som inte kallar alla som röstar på SD rasister. Ja, ni ser ju själva. Rasist-inception. Men det är. Inte. Rätt. Väg.
Jag hoppas att Löfven lyckas med det som just nu känns omöjligt – att skapa en vettig regering, utan inflytande från extrema personer, men det ser inte ljust ut. Som husägare (och därmed naturligtvis med bolån), två bilar (som körs relativt mycket eftersom vi bor ”på landet”), två egna småföretag (jag) och delägare i ett större företag (Viktor) är denna valutgång det sämsta som kunde hända för oss. Ändå känner jag mig inte särskilt oroad för vår skull. Vi löser detta ändå, det gör vi alltid. Men jag lider med de som hade det lite knapert redan med Alliansen, kanske en ensamstående förälder med tre barn med stora behov, som eventuellt förlorar en tusenlapp eller två, tillsammans med högre utgifter på olika håll. Hur ska det gå för dem?
Nu ska jag jobba hårdare. Visa de rödgröna och deras anhängare att deras väg inte är den väg jag vill gå. Det vet jag redan. De som tyckte att ”det var dags för en förändring” blir kanske nöjda, kanske inte. Sen får vi se om det är ”dags för förändring” igen om fyra år.
Det tror jag.
Själv vill jag tacka Alliansen för det enorma arbete de gjort de åtta senaste åren. Framför allt Fredrik Reinfeldt och Anders Borg är politiker som fler borde tacka och respektera, för att vi i det fina landet i norra Europa knappt kände av den ekonomiska kris som lamslagit stora delar i andra europeiska länder. Men denna respekt har visats från rödgröna sympatisörer först efter att Reinfeldt deklarerat att han avgår som partiledare för Moderaterna i vår. Så dags för respekt nu.
Båsen är tomma och vi börjar sakna kossorna om tre, två, ett…..
som en öppen blogg 3.0 