Varje morgon vaknar jag av ett joller, ibland ett smackande ljud av en liten hand i en liten mun. Aldrig skrik. Och när jag tittar över kanten till vaggan så ligger hon alltid där och ler. Hon verkar liksom tänka ”Yes! Äntligen en ny dag!”.
Och så lägger jag henne bredvid storebrorsan, som alltid kommit in till oss under natten, och nuförtiden är det faktiskt ren och skär kärlek från honom till syrran. Klapp på huvudet, puss på pannan.
Och ömma(!) kramar, innan han drar iväg och tittar på ”Barnekalen”.
Jävlar, vad det är tungt ibland, men jävlar, vad kärlek man får tillbaka.
Jag älskar mina barn, så att jag vill skrika rakt ut, le upp till öronen och gråta på samma gång. Älskade, älskade barn. ❤
som en öppen blogg 3.0 